Vissa böcker känner så gott som alla till. Vilhelm Mobergs Utvandrarna är en sådan bok. Berättelsen om bonden Karl-Oskar i Ljuder socken som efter ett par år av missväxt under mitten av 1800-talet bestämmer sig för att ta familjen med sig och emigrera till Amerika har ju även blivit film och musikal. Jag har fram till nu noggrannt undvikit den i alla dess former.
Det är lätt att förstå varför berättelsen är så älskad som den är. Boken är välskriven, och Moberg har lyckats få den att kännas i stort sett dokumentär – som om han själv var med på plats för att anteckna personernas tankar och resonemang. Som läsare bryr man sig om familjen, och jag grät till och med en rejäl skvätt vid ett av de mera avgörande ställena i handlingen. Ibland kan texten dock kännas en smula ältande.
Historien i den här första delen av roman-tetralogin om utvandrarna slutar precis vid landstigningen i det nya landet. Jag vill veta hur det går, så jag fortsätter glatt med nästa del.