Ganska snart, eller kanske i en parallell verklighet, är Theodore Twimbly mycket duktig i sitt arbete. Han jobbar på en Los Angeles-firma som skriver vackra personliga brev åt människor som inte ids skriva dem själva. Å andra sidan går Theodores sociala liv på sparlåga efter en jobbig separation, så han ägnar kvällarna åt datorspel och självömkan. I brist på andra aktiviteter införskaffar Theodore det första AI-baserade operativsystemet OS1 och installerar det på sin dator. Systemet väljer att kalla sig Samantha, och känslor dem emellan börjar växa fram.
Her, regisserad av Spike Jonze, är en intressant film där manuset innehåller många intressanta filosofiska frågeställningar om vad känslor är, om vad som skapar det förflutna och om kommunikationens väsen. Det är dessutom en mycket snygg film att se på, med vackert foto och genomtänkt scenografi, och att höra på, med musik av Arcade Fire. Inte nog med det, skådespelarinsatserna är rent av förnäma. Stämningen i stort är till råga på allt så där lagomt skev på det sättet som jag tycker om så mycket; när jag blir upprymd och illa till mods samtidigt.
Betyder allt detta att filmen är bra? Jodå, helt klart, men den känns lite lång ibland. Många scener håller sig kvar lite för länge i sin estetiska perfektion så det uppstår viss tristess. Bortsett från det är det en riktigt bra film.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.