Man kan lära sig mycket av att läsa böcker. Genom att läsa Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink har jag fått lära mig en hel del om hur turerna kring flyktingpolitiken gick i Sverige under åren kring andra världskriget.
I den här dokumentärromanen berättar Åsbrink om den unge Otto Ullmann som 1939, 13 år gammal, genom att skickas från Wien till Sverige tillsammans med sextio andra barn räddas från nazisternas förföljelser av judar. Hon har i berättelsen utgått från de femhundra brev till Otto som hans föräldrar Josef (Pepi) och Elise (Liesl) och andra släktingar och vänner skrev, och har byggt vidare med hjälp av intervjuer med nu levande släktingar och andra, för att i text fånga ett av alla tragiska människoöden från krigsåren. Dessutom har den rätt märkliga bakgrunden till den hemliga barntransporten från Wien kartlagts, och satts i relation till den svenska flyktingpolitiken och de mer allmänna politiska strömningarna i Sverige under den här tiden.
Boken är stundtals mycket gripande, i synnerhet den stora maktlösheten som allt mer lyser igenom i breven från föräldrarna allt eftersom åren går och deras situation blir allt svårare. Tyvärr tycker jag att kopplingen till Ingvar Kamprad, som blev god vän med Otto då Otto fick arbete som dräng på familjen Kamprads gods, betonas på ett nästan irriterande sätt och alltför ofta bryter av berättelseflödet. Den delen av historien hade fungerat bättre om den hade fått komma in på ett mer kronologiskt naturligt sätt, eller kanske till och med ha fått vara en helt enskild del av boken. Bortsett från det är det en mycket bra bok, och en bok jag känner att jag har fått med mig mycket av att ha läst.