The Rite of the Christmas Dance

Jag fortsätter att emellanåt överraskas av filmer jag ser. Den här gången var det Skuggor över södern som stod för överraskningen. Jag visste verkligen inte att det var den svenska titeln på den amerikanska filmen To kill a mockingbird, som bygger på boken To kill a mockingbird, som ju heter Dödssynden på svenska. Eftersom jag redan hade sett Robert Mulligans klassiska film gjorde det inte så mycket att tekniska problem lett till total avsaknad av ljud under halva filmen.

I Skuggor över södern får vi följa den unga flickan Scout som bor i Maycomb, Alabama, under tidigt 1930-tal. Hon har en ganska trevlig barndom med sin bror Jem och sin far Atticus Finch, en advokat. Sommaren är fylld av lekar och upptäcktsfärder, och försök att luska reda på vad den mystiske grannen Boo Radley är för en typ. I den vuxna världen får Atticus ett uppdrag att försvara en svart lantarbetare, Tom Robinson, som anklagas för våldtäkt av en vit flicka. Tom är uppenbart oskyldig, men det hindrar inte lokalbefolkningen att göra sig redo för lynchning.

Filmen är intressant för att den håller barnens perspektiv på tillvaron, så att fokus ligger inte bara på det stora otäcka utan även i det lilla. Den känns också både välspelad och ärlig, vilket förstås lett till att den i mitt tycke välförtjänt räknas bland filmiska klassiker. Den ger både en inblick i 1930-talets (där filmen utspelas) och det tidiga 1960-talets (där filmen gjordes) politiska situation, vilket faktiskt är ett intressant ämne att diskutera efter filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vi är fortfarande här av Gunilla Bresky är en dokumentärfilm om Máze-gruppen, sju samiska konstnärer (bland andra Britta Marakatt-Labba och Synnøve Persen) som under 1970-talet flyttade in i ett hus i den lilla byn Máze i norska Finnmark för att skapa konst tillsammans, och för att ge röst åt sitt folk. När den planerade utbyggnaden av Altaälven skulle komma att sätta byn under vatten deltog de i de stora protesterna.

Den lilla förklaringstexten jag precis skrivit kan vara nödvändig när man ser filmen, för det är inte konstnärsgruppens historia som beskrivs, utan det är konstnärerna i gruppen som berättar om sina minnen. Om man inte är insatt i historien kan det därför vara lite svårt att veta vad de syftar på emellanåt. Det är ändå intressanta berättelser de har, om mödan att skapa en plats för att uttrycka samisk identitet. Jag kan tänka mig vilken kulturkrock det måste ha blivit när ett gäng konstnärer flyttar in i en mycket liten by och lever konstnärsliv, men det temat berörs bara till en liten del. Istället rör sig deras minnen dels till deras egen bakgrundshistoria, och dels till de stora händelserna och arbetet för att samernas kultur skulle accepteras i det “officiella livet”.

Trots mina brasklappar tycker jag att filmen är bra och intressant. Det är inte någon egentlig biofilm, då den till stora delar är pratande huvuden, uppblandade arkivbilder, så den torde även fungera bra i TV.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Mat, mat och åter mat. Filmen Utsökt av Éric Besnard inleds i hösten 1788 i köket hos hertigen av Chamfort, där kocken Pierre förbereder maten till en av hertigens bjudningar. Han har fått noggranna instruktioner om vad som ska lagas till, men han dristar sig ändå till att göra ett kulinariskt experiment som läggs till den digra mängden mat: en liten smäcker paj med lövtunna skivor av tryffel och potatis. Att drista sig till att servera något som kommer ur jorden på en finare tillställning är en skymf, och han uppmanas att be gästerna om ursäkt för sitt tilltag. När han vägrar detta, han vet ju att pajerna var alldeles utsökta, så tvingas han lämna sin anställning i det fina köket. Han hamnar istället på ett enkelt posthåll, där resenärer utfodras med enkel basföda och hästar får lite hö på vägen till eller från Paris. Här finns uppenbarligen en möjlighet att skapa något som inte funnits tidigare i historien (eller i alla fall i Frankrike): en restaurang där vanligt folk kan köpa sig en god middag. Det gäller bara att se till att Pierre sätter lite fart på sina ambitioner. Och i den stora världen börjar det dra ihop sig till revolution.

Filmen är väldigt fin att se på. Fotot är väl genomtänkt för att efterlikna klassiska tablåer. Det är också lite trevligt att som tittare veta mer om hur det kommer att gå än vad personerna i filmen gör; det är ju revolution på gång, och man ska ju äta det söta efter osten. Berättelsen rör sig ganska långsamt framåt, men det är hela tiden ganska trevligt. Utsökt är en ganska typisk film att må bra av, utan att man ska behöva tänka till.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är ganska tacksamt att göra film om konstnären och spiritisten Hilma af Klints liv. Hon var närmast bortglömd i ett halvsekel efter sin död innan hennes konst fick ett stort internationellt genombrott. Hon är närmast ett typexempel på att vara före sin tid.

Det är Lasse Hallström som ligger bakom filmen Hilma, och han har anlitat dotter och fru för att gestalta huvudpersonen i olika stadier av livet. Och det livet är ju väldigt spännande i och med att hon bryter mot så många konventioner och går fullkomligt in i den abstrakta konsten på ett närmast besatt sätt. Hennes kontakter med andevärlden verkar också vara på allvar, och tas på allvar i filmen.

Så Hilma är alltså en film med spännande och intressant innehåll, men filmen i sig är rätt ointressant. Om jag var ute efter att skämta skulle jag kalla den en smula andefattig. Det känslomässiga i filmen känns ganska torrt, trots att det inte borde göra det. Det kan ha att göra med att all dialog i filmen sker på engelska, men det kan också ha att göra med att filmen känns så konventionell. Det finns liksom ingenting som sticker ut, eller som får tittaren att haja till. Filmen är snygg att se på, och välgjord rent tekniskt, men den saknar en själ. Det finns så gott som ingenting minnesvärt i den, vilket förstås kan betyda att Hilma om 50 år plötsligt återupptäcks och får stort internationellt genomslag. Jag tvivlar dock på det.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.