The Rite of the Christmas Dance

Jenny är elva år. Hon har ett trevligt liv i Minnesota där hon bor med sina föräldrar och spelar ishockey på fritiden. Det sker förändringar i tillvaron när familjen flyttar till San Francisco, vilket leder till ny miljöer och ny skola. Det är jobbiga förändringar för en liten flicka, men kanske inte så intressant att göra film av. Därför ger vi oss in i Jennys hjärna för att se vad som händer där inne. Vid kontrollpanelen sitter fem förkroppsligade känslor: Rädsla, Avsky, Ilska, Vemod och inte minst Glädje som är den dominerande känslan. Tillsammans styr de Jenny genom livet, och ser till att sortera långtidsminnen och kärnminnen för att hålla Jenny frisk. Tyvärr leder flytten till en stora bekymmer då vemod sprider ut sig okontrollerat och skapar familjekris och någon slags kortslutning i hennes inre. Kan Jennys inre värld styras upp igen?

Den animerade filmen Insidan ut av Pete Docter beskriver de själsliga funktionerna i hjärnan, själva mjukvaran, på ett riktigt underhållande sätt. Filmen är fylld av många listiga visuella detaljer, men den gör också ett försök att hyfsat noggrant förklara hur en personlighet byggs upp, och hur den kan påverkas av erfarenheterna som livet serverar. Jag kan till och med kalla filmen inspirerad, när både hjärta och hjärna är inblandade. Den lider tyvärr en smula av att den har en mycket bred tänkt målgrupp, med tydlig inriktning mot de yngre, så den blir ganska spretig, och även stundvis lite väl gapig. Men roligt hade i alla fall jag av de känslomässiga kaoset som uppstod.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Kiruna filmstudios 70-årsfirande avslutades med ännu en 70-årig klassisk långfilm. Den här gången var det De sju samurajerna av Akira Kurosawa som var på duken, och det är en film som verkligen har betytt mycket i filmhistorien.

Filmens handling inleds i en liten by bland bergen i Japan någon gång på 1500-talet. Ett rövarband är på väg, men i och med att redan plundrat byn bestämmer de sig för att vänta med det för att istället återkomma när de hunnit bärga skörden. Dessa planer hördes av en bybo som kan rapportera dem till resten av byn. Nu måste byborna komma överens om de ska frivilligt lämna en del av skörden till rövarna, eller om den kanske ska kunna slå tillbaka. Beslutet blir att försöka anlita samurajer som hjälp till försvar, och eftersom de inte kan betala med annat än mat måste det samurajerna vara hungriga. Sju stycken samurajer får de ihop, och de ägnar månaderna innan det väntade rövaranfallet åt att organisera byborna, utbilda dem i grundläggande stridskonst, och bygga upp ett fungerande försvarssystem.

Filmen är mycket maffig och lång. Episk är ett ord som skulle kunna användas, men det känns lite slitet. Det krävs en liten provianteringspaus i mitten för att hålla fokus uppe, men det ingår faktiskt i filmen så det är inga problem. Handlingen och anslaget har betytt mycket för senare storfilmer skapas. Dramat och spänningen hålls uppe genom hela filmen, som dessutom är vacker filmad. personligen tycker jag att själva konfrontationen med rövarbandet, när den väl inträffar, blir lite för utdragen. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga än att det är lätt att förstå att filmen fått flera direkta omtolkningar i västernmiljö, såsom The Magnificent Seven, tack vare dess tidlösa grundtema: svaga tar hjälp mot starka ondingar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En 70-årsfirande filmstudio bör förstås visa 70-åriga filmer i sin jubileumsserie, och varför inte då visa de allra bästa filmerna från året 1954. Alfred Hitchcocks Fönstret åt gården måste höra till den kategorin.

I filmens inledning får vi titta in genom fönstren till ett antal lägenheter kring en innergård i New York, och får se små korta historier spelas upp för oss. Den som har utsikten mot gården är en skjutjärnsfotograf som skadat sig och sitter med ena foten helgipsad och har tråkigt. Det enda nöjet han har på dagarna är att se vad som händer hos grannarna, vilket underlättas av att det råder en värmebölja som gör att fönstren hålls öppna. En natt hör han en kvinna ropa “Nej” följt av ljudet av krossat glas. Han börjar nu mer aktivt spionera för att snoka reda på vad det är som har hänt. Har något ont skett, eller finns det mera naturliga förklaringar och det bara är fantasin som skenar? Det är inte lätt att veta om man är fast i sin lägenhet, så därför är det tur att han får regelbundna besök av sin flickvän och sin sjuksköterska vilka han kan dela sina teorier med. Men är det verkligen vettigt att snoka på sina grannar?

Fönstret åt gården är riktigt spännande kring huvudintrigen. Jag upplever den också som en ganska varm skildring av ensamheten som kan kännas trots att man lever i en storstad, speglad i de olika små historierna runt lägenheterna kring gården. Det är nästan så pass så att när thrillerdelen av filmen skruvas upp fram emot slutet känns den lite påklistrad. Dramat fanns ju där redan innan. Men annars kan man inte klassa filmen som annat än mästerlig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Kiruna filmstudio fyller i år 70 år, och det firades med en liten jubileumsserie den sista helgen i oktober. Den inledande filmen var Jag stannar tiden av Gunilla Bresky, och hon fanns själv på plats för att prata en liten stund om den vilket verkligen uppskattades.

Filmen bygger på krigsfotografen Vladislav Mikoshas egna bilder och ord från andra världskriget där han berättar om sitt arbete och sina upplevelser. Han älskar film och utbildar sig i Moskva för att bli Moskva. I samband med tyskarnas anfall mot Sovjetunionen hamnar han plötsligt mitt i kriget där han först skildrar det som händer vid Svarta havet; framför allt Sevastopol och Krim, och sedan får följa en konvoj från Arkhangelsk till London, och senare New York. Den resan fortsätter genom USA till Hollywood där han bjuds in till filmgräddan. Sedan återvänder han till kriget och kan filma när det vänder.

Texten kommer från hans dagböcker, som är poetiskt skrivna (eller kanske poetiskt översatta), och bilderna är som sagt till största delen hans egna. Det ger det hela ett fint autentiskt anslag, med just den där känslan av att man inte har någon som helst koll på vad det är som egentligen händer när man befinner sig mitt i händelserna centrum. Det är ju så lätt att göra analyser efteråt när man har så mycket mer fakta att gå efter. Filmen är därför ett lyckat tidsdokument som är givande att se.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är lite spännande att titta på en utländsk film som inte (än) har någon internationell distribution. Jiří Mádls film Vlny (Vågor) verkar utanför hemländerna Tjeckien och Slovakien bara ha visats på någon amerikansk festival, så jag har här en viss möjlighet att känna mig speciell. Å andra sidan är filmen den som spelat in mest pengar under året i de länder där den visats, så jag är nog inte så speciell ändå när allt kommer omkring.

Filmen utspelar sig vid tiden runt Pragvåren, och handlingen kretsar kring internationella redaktionen vid den Tjeckoslovakiska radion. En yngre elektrotekniker, Tomáš, hamnar lite mot sin vilja där i ett försök att hålla sin yngre bror borta från onödiga politiska risker. Där hamnar han mitt i det spända spelet mellan redaktörerna och den brutala säkerhetspolisen, där han också tvingas delta för att på så sätt skydda sin yngre, idealistiske, bror. Vi får följa redaktionens arbete under tiden från 1967 när samhället sakta öppnades upp fram till Warszavapaktens motinvasion 1968 och den närmast följande tiden. Vi får också följa hur stackars Tomáš tvingas ta ställning mellan att skydda sin familj och att skydda det fria ordet.

Det känns att Vlny är en storfilm. Den känns påkostad, och den tycks ha varit riktigt noggrann med detaljerna (vilket jag har fått bekräftat av folk som var med på plats under den tiden). För en utlänning som jag är det lite svårt ibland att se en del av de stora sambanden; det är exempelvis många namn som dyker upp lite snabbt som tydligen var av vikt under de kommande 30 åren av historia. Filmen är, liksom många andra storfilmer, rätt lång men det finns hela tiden en nerv i berättelsen som håller intresset uppe. Det känns så kusligt att tänka sig en tillvaro där man inte kan lita på någon. Det är därför så imponerande med dem som ändå vågar göra allt för att sprida sanningen. Radio är ett kraftfullt medium.

Det börjar på en strand på Österlen. En man, som ser helt förstörd ut, packar sin ryggsäck full med sten. Han tar av sig sin ring och lägger ett brev till Marie på stranden innan han vandrar rakt ut i vattnet. Han plockas upp av en förbipasserande strandflanör, så självmordförsöket misslyckas. Han heter Thomas, och nu är det dags att sälja det fina sommarhuset där intill i och med att hustrun Marie vill skilja sig. Hon kommer med sin bil och med en hyrd trailer för att ta med sina saker från huset. Hon har också plockat upp sin flickvän Liz, som hon vill hålla hemlig för alla. Liz får därmed finna sig sig vid att stanna i en krog i hamnen. Det är alltså laddat för triangeldrama i Richard Hoberts Kärleksbevis.

Det känns inte riktigt som att intrigen håller ihop, och dessutom beter sig de olika rollpersonerna rätt obegripligt i situationen som uppstår då husets köpare tydligen har fått problem med flyget från London. Maria måste mot sin vilja tillbringa dagen med Thomas, som inte verkar ha något emot det, och Liz får finna sig i att hålla sig runt hamnkrogen. Någonstans utanför lurar också ett gäng elaka och mordiska vildsvin, för att dra in lite yttre spänning i det psykologiskt spända läget. Dialogen är krystad, och man får ingen egentlig känsla för vad det är som driver de tre till att bete sig som de gör. En man dör dessutom under våldsamma omständigheter, men reaktionen från de tre huvudrollerna är närmast en axelryckning och en smula städarbete.

Jag tycker helt enkelt att Kärleksbevis inte är en särskilt lyckad film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.