The Rite of the Christmas Dance

Vad jag vet finns det bara en film som Kiruna Filmstudio misslyckats med att visa två gånger av olika tekniska anledningar, och det är den finska Kverulanten av Dome karukoski. En följd av detta är att jag fick se del fyra i filmserien (Kverulanten blir kär) innan den här första delen. Det visade sig inte göra så mycket eftersom filmerna faktiskt inte har särskilt mycket med varandra att göra annat än att huvudpersonen är densamme.

En grinig gubbe i finsk glesbygd lever ensam i sitt egenbyggda hem sedan hans fru lagts in på långvården med åldersdemens. Han är i färd med att vända jorden på potatislandet när han faller illa och måste rehabiliteras. Omständigheterna gör att han får lov att ta sig in till Helsingfors för detta, och där får han bo hos sin sons familj. Sonen själv stannar vid gården för att ordna upp den, så det blir sonhustrun som får äran att ta hand om gubben. Det blir förstås kulturkrockar när en äkta bakåtsträvare av det finska snittet tvingas samexistera med en modern urban kvinna med fastighetssäljarjobb.

Kverulanten är en lagom underhållande film, men den lockar inte till gapskratt. Man måste vara lite bevandrad i hur finnar ser på sig själva för att uppskatta ganska mycket av problematiken som uppstår i kulturkrockarna. Den är i alla fall gjord med stort hjärta och har en del oväntade slutresultat efter i och för sig ganska väntade förvecklingar. Och i och med att jag liksom sett in i framtiden i filmens universum vet jag att i slutänden ingenting kommer att ha ändrats i grunden när filmen slutar.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En kvinna i Paris är något så ovanligt som en film av Charlie Chaplin där han inte har huvudrollen. Han nöjde sig med att skriva, regissera, producera och komponera musiken (vilket förstås skedde senare, filmen är en stumfilm). Det var även hans första långfilm, och hans första försök att frångå komedigenren, så det är en filmhistoriskt intressant film. Den är också hyfsat bra, men den tycks ha fått dåligt rykte i och med att det inte var den film som dåtidens publik väntade sig.

Filmen handlar om Marie St Clair som vill lämna den sömniga franska landsortshålan för att resa till Paris med sin fästman, konstnären Jean Millet, och där gifta sig. Natten innan deras planerade avresa stängs Marie ute från sitt hem av sin far, så Jean bjuder hem henne till sina föräldrar. Hon tas inte heller emot där så det finns ingen annan utväg än att resa till Paris redan på natten. Jean ska bara packa sina saker först, men då dör hans far så han stannar kvar i byn när Marie åker till storstaden. Ett år går och Marie lever ett lyxliv där hon uppvaktas av en rik ungkarl, men hon råkar stöta på Jean igen och de börjar åter umgås. Men ett år är lång tid, och de båda har förändrats mycket. Är de ens samma människor?

Det är inte någon originell film, utan ett ganska tidstypiskt exempel på melodramatiskt berättande. I ett par aspekter känns den i alla fall riktigt fräsch, inte minst i porträttet av människorna. De känns som riktiga personer i sina reaktioner. Jag gillade också hur festlivet i Paris skildrades. Jag skulle gärna vilja uppleva en fest med ballonger och dansöser i gungor. Det skulle ju liva upp. En kvinna i Paris är en bra, något föråldrad, film men inget egentligt mästerverk.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ibland får man se riktiga guldkorn på film. Flow – katten som slutade vara rädd för vatten av den lettiska filmskaparen Gints Zilbalodis är ett bra exempel på ett sådant. Det är en animerad film helt utan dialog om en katt som råkar ut för ett märkligt äventyr, vilket kanske inte låter så upphetsande, men det är en riktigt bra film.

Vi får följa katten, som tillbringar sina dagar med att smyga i en stor, måhända postapokalyptisk, skog och hålla sig undan ett gäng hundar som stryker omkring. Nätterna tillbringas i en stuga vid strandkanten med en mängd djurstatyer på tomten. Vattnet börjar plötsligt stiga mycket kraftigt, och katten lyckas kravla sig upp på en båt som flyter omkring. Ombord på båten måste den finna sig i att få sällskap med ett gäng andra djur: en kapybara, en hund, en lemur och en sekreterarfågel, medan vattnet stiger och stiger tills hela världen är täckt. De måste försöka samarbeta för att överleva medan båten glider runt bland skogar, berg och fullkomligt folktomma ruinstäder.

Flow – katten som slutade vara rädd för vatten är en vacker film, och det är skönt att djuren får vara djur och inte bara vara människor i djurform. Både deras rörelser och deras beteende sitter riktigt rätt. Musiken är stämningsfull, och frånvaron av dialog är oväntat befriande. Man sitter och funderar på vad det är som har hänt och fortsätter hända i deras värld, men man blir också känslomässigt engagerad i det lilla livet ombord på båten. Det är alltså en mycket sevärd film som varmt kan rekommenderas.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jag fortsätter att emellanåt överraskas av filmer jag ser. Den här gången var det Skuggor över södern som stod för överraskningen. Jag visste verkligen inte att det var den svenska titeln på den amerikanska filmen To kill a mockingbird, som bygger på boken To kill a mockingbird, som ju heter Dödssynden på svenska. Eftersom jag redan hade sett Robert Mulligans klassiska film gjorde det inte så mycket att tekniska problem lett till total avsaknad av ljud under halva filmen.

I Skuggor över södern får vi följa den unga flickan Scout som bor i Maycomb, Alabama, under tidigt 1930-tal. Hon har en ganska trevlig barndom med sin bror Jem och sin far Atticus Finch, en advokat. Sommaren är fylld av lekar och upptäcktsfärder, och försök att luska reda på vad den mystiske grannen Boo Radley är för en typ. I den vuxna världen får Atticus ett uppdrag att försvara en svart lantarbetare, Tom Robinson, som anklagas för våldtäkt av en vit flicka. Tom är uppenbart oskyldig, men det hindrar inte lokalbefolkningen att göra sig redo för lynchning.

Filmen är intressant för att den håller barnens perspektiv på tillvaron, så att fokus ligger inte bara på det stora otäcka utan även i det lilla. Den känns också både välspelad och ärlig, vilket förstås lett till att den i mitt tycke välförtjänt räknas bland filmiska klassiker. Den ger både en inblick i 1930-talets (där filmen utspelas) och det tidiga 1960-talets (där filmen gjordes) politiska situation, vilket faktiskt är ett intressant ämne att diskutera efter filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.