The Rite of the Christmas Dance

Filmen Dunderklumpen är jämngammal med mig, så den har alltså också ett jubileum i år. Min egentliga enda relation till den är att jag hade ett pussel med motiv från filmen när jag var liten, men jag hade aldrig sett den förrän nu. Det var med andra ord rätt spännande för mig att få se Per Åhlins film, inte minst för att jag faktiskt inte hade någon som helst aning om vad den handlar om, eller att animeringarna var blandade med live-action. Bara att den bygger på en sagobok av Beppe Wolgers.

Det är midsommarkväll i Jämtland. En pappa och en mamma sitter på verandan och dricker kaffe medan dottern sover i sitt rum. Mitt i idyllen kommer den mystiske Dunderklumpen över vattnet till huset. Han smyger in till dotterns rum och väcker hennes dockor till liv för att kidnappa dem. Han känner sig nämligen så ensam och vill ha vänner. Storebror upptäcker vad som är på gång och jagar efter dem, tillsammans med sin get och sin något klumpige pappa. Det blir en både mystisk och spännande midsommarnatt för alla inblandade.

Det är inte så mycket handling i filmen, men desto mer stämning. Filmen känns ganska mycket som ett barn av sin tid med budskapet att pengar gör människor fula, och att naturen och friheten är så mycket mera värda. Tempot är också mycket lägre än vad man har blivit van med i modernare barnfilmer, och det är faktiskt riktigt skönt, men det gör att det inte hinner hända så mycket. Man får helt enkelt njuta av trevliga animationer och glad musik istället för att känna spänning. Nu kommer bara frågan om jag själv, som jämngammal, är lika otidsenlig.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

I en lysande tidig scen i Coralie Fargeats The Substance får vi se en stjärna tillägnad filmstjärnan Elisabeth Sparkle installeras på Hollywood Walk of Fame. Medan tiden går faller den i glömska, slits ner och täcks alltmer av skräp, vilket kan antas efterlikna Sparkles filmkarriär. När själva handlingen i filmen inleds förknippas hon mest med sin nya karriär som frontfigur för träningsprogram på TV. En dag sparkas hon från programmet för att hon helt enkelt blivit för gammal för att passa de förväntade TV-tittarna. Hon får kort därpå nys om en hemlig medicinsk behandling som kan “föra fram det bästa hos sig själv”, vilket sker rätt bokstavligt, vilket hon nappar på. Den leder till att en yngre version av henne (som kallar sig Sue) bokstavligen kryper ut ur hennes kropp. Sue söker, och får, jobbet som Elisabeths efterträdare på tränings-TV, och blir fort väldigt framgångsrik. Det finns bara en liten hake med behandlingen, och det är att man måste byta tillbaka till originalkroppen efter en vecka. Vad skulle kunna hända om man bryter mot sådana instruktioner?

Jag hade vissa förväntningar på The Substance; att den skulle göra upp med skönhets- och ungdomsfixeringen i medievärlden med satirisk finess. Jag hade fel. I filmen fläskas det på med allt, alla möjliga och omöjliga kroppsvätskor sprutar omkring, gjort med ett närmast pornografiskt bildspråk och granna trevliga färger. Dessutom blir det bara mer och mer och mer ju längre filmen håller på. Det blev så överdrivet till slut att effekten på mig faktiskt slog över: Jag blev till slut närmast charmad av det hela, och det var verkligen inte lätt att gissa vart filmen skulle ta vägen.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Filmfestivalen i Kiruna har gått lite hackigt de senaste åren, men den lever i alla fall vidare. Årets premiärfilm var Ali Abassis tämligen omtalade The Apprentice, som ju känns lämpligt och passande i tid i och med gårdagens presidentval i USA.

I filmen får vi följa Donald Trumps väg från från att vara en ung man med en stark vilja att slå sig fri från sin pappa fastighetsmagnaten till att själv bli rik och berömd. Nyckeln till utvecklingen tycks vara mötet mellan Trump och den fullständigt skam- och samvetslöse advokaten Roy Cohn, som formulerar de tre regler som Trump därefter framgångsrikt har följt: 1. Attackera, attackera, attackera. 2. Erkänn ingenting och förneka allt. 3. Oavsett vad som händer, hävdar du seger och erkänner aldrig nederlag. Det har ju onekligen gått rätt bra för Trump.

Filmen är i sig rätt fascinerande. Rent estetiskt följer den med tiden som den skildrar, så det är grovkornig film från sjuttiotalet, och mer videofilmsliknande genom åttiotalet. New York känns extra nedgånget och skitigt, och de rika partajar som besatta. Det är ett riktigt driv i berättandet. Men någonstans halvvägs in i filmen, när Cohn börjar förlora kontrollen över Trump och han inser vilket monster han skapat, så tappar även filmen sitt fokus en smula. Abassi smaskar på med detaljer som våldtäkter, mygel, piller, impotens, plastikkirurgi och fettsugningar, så pass mycket att det man storknar. Jag måste i alla fall särskilt betona hur skådespelaren Sebastian Stan lyckats fånga Trumps sätt att prata och röra sig så att det blir riktigt bildlikt, samtidigt som det är en människa och inte bara manér.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Jenny är elva år. Hon har ett trevligt liv i Minnesota där hon bor med sina föräldrar och spelar ishockey på fritiden. Det sker förändringar i tillvaron när familjen flyttar till San Francisco, vilket leder till ny miljöer och ny skola. Det är jobbiga förändringar för en liten flicka, men kanske inte så intressant att göra film av. Därför ger vi oss in i Jennys hjärna för att se vad som händer där inne. Vid kontrollpanelen sitter fem förkroppsligade känslor: Rädsla, Avsky, Ilska, Vemod och inte minst Glädje som är den dominerande känslan. Tillsammans styr de Jenny genom livet, och ser till att sortera långtidsminnen och kärnminnen för att hålla Jenny frisk. Tyvärr leder flytten till en stora bekymmer då vemod sprider ut sig okontrollerat och skapar familjekris och någon slags kortslutning i hennes inre. Kan Jennys inre värld styras upp igen?

Den animerade filmen Insidan ut av Pete Docter beskriver de själsliga funktionerna i hjärnan, själva mjukvaran, på ett riktigt underhållande sätt. Filmen är fylld av många listiga visuella detaljer, men den gör också ett försök att hyfsat noggrant förklara hur en personlighet byggs upp, och hur den kan påverkas av erfarenheterna som livet serverar. Jag kan till och med kalla filmen inspirerad, när både hjärta och hjärna är inblandade. Den lider tyvärr en smula av att den har en mycket bred tänkt målgrupp, med tydlig inriktning mot de yngre, så den blir ganska spretig, och även stundvis lite väl gapig. Men roligt hade i alla fall jag av de känslomässiga kaoset som uppstod.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Kiruna filmstudios 70-årsfirande avslutades med ännu en 70-årig klassisk långfilm. Den här gången var det De sju samurajerna av Akira Kurosawa som var på duken, och det är en film som verkligen har betytt mycket i filmhistorien.

Filmens handling inleds i en liten by bland bergen i Japan någon gång på 1500-talet. Ett rövarband är på väg, men i och med att redan plundrat byn bestämmer de sig för att vänta med det för att istället återkomma när de hunnit bärga skörden. Dessa planer hördes av en bybo som kan rapportera dem till resten av byn. Nu måste byborna komma överens om de ska frivilligt lämna en del av skörden till rövarna, eller om den kanske ska kunna slå tillbaka. Beslutet blir att försöka anlita samurajer som hjälp till försvar, och eftersom de inte kan betala med annat än mat måste det samurajerna vara hungriga. Sju stycken samurajer får de ihop, och de ägnar månaderna innan det väntade rövaranfallet åt att organisera byborna, utbilda dem i grundläggande stridskonst, och bygga upp ett fungerande försvarssystem.

Filmen är mycket maffig och lång. Episk är ett ord som skulle kunna användas, men det känns lite slitet. Det krävs en liten provianteringspaus i mitten för att hålla fokus uppe, men det ingår faktiskt i filmen så det är inga problem. Handlingen och anslaget har betytt mycket för senare storfilmer skapas. Dramat och spänningen hålls uppe genom hela filmen, som dessutom är vacker filmad. personligen tycker jag att själva konfrontationen med rövarbandet, när den väl inträffar, blir lite för utdragen. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga än att det är lätt att förstå att filmen fått flera direkta omtolkningar i västernmiljö, såsom The Magnificent Seven, tack vare dess tidlösa grundtema: svaga tar hjälp mot starka ondingar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En 70-årsfirande filmstudio bör förstås visa 70-åriga filmer i sin jubileumsserie, och varför inte då visa de allra bästa filmerna från året 1954. Alfred Hitchcocks Fönstret åt gården måste höra till den kategorin.

I filmens inledning får vi titta in genom fönstren till ett antal lägenheter kring en innergård i New York, och får se små korta historier spelas upp för oss. Den som har utsikten mot gården är en skjutjärnsfotograf som skadat sig och sitter med ena foten helgipsad och har tråkigt. Det enda nöjet han har på dagarna är att se vad som händer hos grannarna, vilket underlättas av att det råder en värmebölja som gör att fönstren hålls öppna. En natt hör han en kvinna ropa “Nej” följt av ljudet av krossat glas. Han börjar nu mer aktivt spionera för att snoka reda på vad det är som har hänt. Har något ont skett, eller finns det mera naturliga förklaringar och det bara är fantasin som skenar? Det är inte lätt att veta om man är fast i sin lägenhet, så därför är det tur att han får regelbundna besök av sin flickvän och sin sjuksköterska vilka han kan dela sina teorier med. Men är det verkligen vettigt att snoka på sina grannar?

Fönstret åt gården är riktigt spännande kring huvudintrigen. Jag upplever den också som en ganska varm skildring av ensamheten som kan kännas trots att man lever i en storstad, speglad i de olika små historierna runt lägenheterna kring gården. Det är nästan så pass så att när thrillerdelen av filmen skruvas upp fram emot slutet känns den lite påklistrad. Dramat fanns ju där redan innan. Men annars kan man inte klassa filmen som annat än mästerlig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.