The Rite of the Christmas Dance

Jangada bör vara en av de minst visade filmerna jag sett på stor duk. Dokumentärfilmen från 1958 av Torgny Anderberg är en uppföljare till hans dåtida ganska stora succé Anaconda, men den blev aldrig särskilt populär eller spridd. Den ursprungliga undertiteln var En brasiliansk rapsodi, men den har senare ändrats till Vildarna vid dödens flod i vad jag antar ett försök att locka fler tittare. Den ursprungliga undertiteln passar betydligt bättre i och med att filmen känns just rapsodisk, som en serie av kortfilmer staplade på varandra med sinsemellan mycket olika anslag, teman och ton.

Expeditionen inleds i Belém vid Amazonflodens mynning där vi lär känna expeditionens deltagare som sakta rör sig uppströms en bit. Senare besöker de Manaus med sitt märkliga operahus, där vi får lära oss hur det kom till mitt under gummiruschen. Stammen carajá besöks och vi får se lite av deras vardagsliv och festligheter. Längre in i djungeln besöker de vid Rio das Mortes xavantestammen som verkar ha haft ett dåligt rykte. Ett kortare besök i Rio de Janeiro belyser landets starka kontraster och sedan går resan norrut längs kusten till Portaleza, en fiskeby där fortfarande primitiva havsflottar, jangada (filmens titel), användes vid tiden för filmandet. En sorglig historia om hur den lilla fiskebyn mister en av sina unga fiskare till havs avrundar filmen.

Filmen är riktigt charmig, och fungerar bra som ett tidsdokument. Den har många vackra bilder och man får också lära sig mycket. Tyvärr innehåller den också osedvanligt mycket flams och fånerier runt själva expeditionen och maskotdjuren den tog med sig. Det är inte så roligt att titta på en apa som stjäl rakborstar och apar sig… Slutresultatet blir lite som att se bilder från någons längre semesterresa snarare än att se en sammanhållen dokumentärfilm.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är kanske inte att rekommendera att hoppa in i en filmserie först vid den fjärde filmen, men olika omständigheter och felleverans gjorde att jag fick se Kverulanten blir kär i stället för den planerade Kverulanten, som inleder serien. Det är Mika Kaurismäki som står för regin, och visst känns den som väntat synnerligen finsk.

I filmens början försöker Kverulantens båda söner att sätta honom i ett serviceboende, men det vill han inte alls veta av. Han klarar sig bra på egen hand i sitt hus i skogskanten med en granne som han kan gnälla på. Han behöver inte ha någon förändring i sitt liv. Men en dag känner han en oväntat spännande lukt i den lokala butiken, vilken kommer från den okända kvinnan Saimi. Kverulanten förlorar lite av sin vresighet och han börjar tillbringa tid tillsammans med henne. Känslor som legat i dvala länge hittar fram på nytt. Sönerna är förstås skeptiska till den nya kvinnan, så de börjar snoka i hennes bakgrund för att se till att hon inte är ute efter att lura till sig deras arv.

Det blir enkla förvecklingar, små äventyr och en tämligen malplacerad, närmast pinsam, gästroll av löparhjälten och fyrfaldige olympiske mästaren Lasse Virén. Filmen är trots den förutsägbara handlingen ganska underhållande, och inte minst rörande, att se, och de bärande rollerna är utmärkt spelade. Det rör sig om en film att se på och må bra en stund, men att sedan ganska snabbt glömma bort.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Filmen Dunderklumpen är jämngammal med mig, så den har alltså också ett jubileum i år. Min egentliga enda relation till den är att jag hade ett pussel med motiv från filmen när jag var liten, men jag hade aldrig sett den förrän nu. Det var med andra ord rätt spännande för mig att få se Per Åhlins film, inte minst för att jag faktiskt inte hade någon som helst aning om vad den handlar om, eller att animeringarna var blandade med live-action. Bara att den bygger på en sagobok av Beppe Wolgers.

Det är midsommarkväll i Jämtland. En pappa och en mamma sitter på verandan och dricker kaffe medan dottern sover i sitt rum. Mitt i idyllen kommer den mystiske Dunderklumpen över vattnet till huset. Han smyger in till dotterns rum och väcker hennes dockor till liv för att kidnappa dem. Han känner sig nämligen så ensam och vill ha vänner. Storebror upptäcker vad som är på gång och jagar efter dem, tillsammans med sin get och sin något klumpige pappa. Det blir en både mystisk och spännande midsommarnatt för alla inblandade.

Det är inte så mycket handling i filmen, men desto mer stämning. Filmen känns ganska mycket som ett barn av sin tid med budskapet att pengar gör människor fula, och att naturen och friheten är så mycket mera värda. Tempot är också mycket lägre än vad man har blivit van med i modernare barnfilmer, och det är faktiskt riktigt skönt, men det gör att det inte hinner hända så mycket. Man får helt enkelt njuta av trevliga animationer och glad musik istället för att känna spänning. Nu kommer bara frågan om jag själv, som jämngammal, är lika otidsenlig.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

I en lysande tidig scen i Coralie Fargeats The Substance får vi se en stjärna tillägnad filmstjärnan Elisabeth Sparkle installeras på Hollywood Walk of Fame. Medan tiden går faller den i glömska, slits ner och täcks alltmer av skräp, vilket kan antas efterlikna Sparkles filmkarriär. När själva handlingen i filmen inleds förknippas hon mest med sin nya karriär som frontfigur för träningsprogram på TV. En dag sparkas hon från programmet för att hon helt enkelt blivit för gammal för att passa de förväntade TV-tittarna. Hon får kort därpå nys om en hemlig medicinsk behandling som kan “föra fram det bästa hos sig själv”, vilket sker rätt bokstavligt, vilket hon nappar på. Den leder till att en yngre version av henne (som kallar sig Sue) bokstavligen kryper ut ur hennes kropp. Sue söker, och får, jobbet som Elisabeths efterträdare på tränings-TV, och blir fort väldigt framgångsrik. Det finns bara en liten hake med behandlingen, och det är att man måste byta tillbaka till originalkroppen efter en vecka. Vad skulle kunna hända om man bryter mot sådana instruktioner?

Jag hade vissa förväntningar på The Substance; att den skulle göra upp med skönhets- och ungdomsfixeringen i medievärlden med satirisk finess. Jag hade fel. I filmen fläskas det på med allt, alla möjliga och omöjliga kroppsvätskor sprutar omkring, gjort med ett närmast pornografiskt bildspråk och granna trevliga färger. Dessutom blir det bara mer och mer och mer ju längre filmen håller på. Det blev så överdrivet till slut att effekten på mig faktiskt slog över: Jag blev till slut närmast charmad av det hela, och det var verkligen inte lätt att gissa vart filmen skulle ta vägen.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Filmfestivalen i Kiruna har gått lite hackigt de senaste åren, men den lever i alla fall vidare. Årets premiärfilm var Ali Abassis tämligen omtalade The Apprentice, som ju känns lämpligt och passande i tid i och med gårdagens presidentval i USA.

I filmen får vi följa Donald Trumps väg från från att vara en ung man med en stark vilja att slå sig fri från sin pappa fastighetsmagnaten till att själv bli rik och berömd. Nyckeln till utvecklingen tycks vara mötet mellan Trump och den fullständigt skam- och samvetslöse advokaten Roy Cohn, som formulerar de tre regler som Trump därefter framgångsrikt har följt: 1. Attackera, attackera, attackera. 2. Erkänn ingenting och förneka allt. 3. Oavsett vad som händer, hävdar du seger och erkänner aldrig nederlag. Det har ju onekligen gått rätt bra för Trump.

Filmen är i sig rätt fascinerande. Rent estetiskt följer den med tiden som den skildrar, så det är grovkornig film från sjuttiotalet, och mer videofilmsliknande genom åttiotalet. New York känns extra nedgånget och skitigt, och de rika partajar som besatta. Det är ett riktigt driv i berättandet. Men någonstans halvvägs in i filmen, när Cohn börjar förlora kontrollen över Trump och han inser vilket monster han skapat, så tappar även filmen sitt fokus en smula. Abassi smaskar på med detaljer som våldtäkter, mygel, piller, impotens, plastikkirurgi och fettsugningar, så pass mycket att det man storknar. Jag måste i alla fall särskilt betona hur skådespelaren Sebastian Stan lyckats fånga Trumps sätt att prata och röra sig så att det blir riktigt bildlikt, samtidigt som det är en människa och inte bara manér.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.