The Rite of the Christmas Dance – Irregularities from above

Eden

Intressanta saker kan hända när filmer får svenska titlar. Andrés Ramírez Pulidos film La jauría (något i stil med vargflocken) fick heta Eden när den kom till Sverige. En av effekterna av detta namnbyte är att den lätt blandas ihop med ganska många andra filmer med samma namn. Detta hände när Kiruna Filmstudio skulle visa en helt annan Eden, men vi fick se den här Pulidos film i stället.

Tonåringen Eliú har begått ett brutalt mord och har för detta dömts till ett långt fängelsestraff. Som ett experiment skickas han och ett antal andra ungdomsbrottslingar ut till ett gammalt hotell djupt inne i den Colombianska djungeln där de ska rehabiliteras genom hårt arbete och ganska mystiska terapisessioner i grupp. Han börjar sakta reflektera över sitt liv och valen han gjort i det. En dag skickas även hans medbrottsling El Mono till hotellet från fängelset. Han tycks vara helt omöjlig att rehabiliteras, typ aktivt ond, och det sätter igång en serie tragiska händelser.

Det känns märkligt att ogilla en film för känslorna den ger. Jag kände bara en djup hopplöshet när jag såg den. Alla människor tycks vara ruttna innerst inne, inte minst samhället som kombinerar råhet med girighet. Det finns ingen anledning att bättra sig som individ eftersom allt bara kommer att fortsätta likadant i den nedåtgående spiralen. Men Eden har i alla fall väldigt fint foto, så det finns i alla fall något man kan njuta av.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Spionen

Det finns fortfarande många historier från andra världskriget som väntar på att få berättas på film. Jens Jonssons film Spionen är handlar om den norska skådespelerskan Sonja Wigert som mot sin vilja blev insnärjd i spionerier. Hon värvades av den svenska underrättelsetjänsten för att nästla sig in i ledningen för den tyska ockupationsmakten i Norge. Det kunde hon göra eftersom hon var med i stora mängder filmproduktioner under krigsåren, hade erfarenhet att gå in i roller, och dessutom var populär hos tyskarna. Det sista gjorde att hon i sitt hemland i stort sett ansågs vara en överlöpare, och hon fick aldrig någon upprättelse under sin livstid.

Historien är alltså både intressant och spännande, och filmen känns välgjord i detaljerna, men som film är den faktiskt helt lyckad även om jag gärna skulle vilja tycka det. Spionen känns på något vis som ett uppräknande av händelser, och människoödena får aldrig någon chans att slå rot. Det finns liksom inget speciellt att minnas från filmen, och jag undrar om jag ens kommer att komma ihåg att jag sett den om några månader även om jag skulle vilja det.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Triumfens ögonblick

Vissa filmscener är så ikoniska att de kan användas mer än en gång i samma film. När Hugh Hudson gjorde Triumfens ögonblick visste han vad han gjorde med scenen där ett tjog löpare springer längs en strand en gråmulen dag till tonernas av Vangelis musik, och blev så nöjd att två olika variationer är med i filmen. Men scenen ser så bra ut att det är lätt att glömma bort resten av filmen.

Efter en sommar med olympiska spel i Paris har Kiruna Filmstudio dragit igång med en historia som har sin kulmen vid de förra olympiska spelen i Paris 1924. Den handlar om två brittiska löpare och deras väg till och under de olympiska spelen. Den ene, Harold Abrahams, är knuten till universitetet i Cambridge där han studerar och tränar, men också får möta en del antisemitism i och med att han är jude. Han drivs av en stark vilja att visa sig bäst. Den andre, Eric Liddell, är en skotsk missionärsson med mycket stark gudstro. Han ser sin löpning som en gåva från Gud, och löper därför som en hyllning. Det uppstår bekymmer när han inser att de olympiska kvalheaten ska avgöras på en söndag, och han vägrar springa trots påtryckningar från sporthöjdarna inklusive prinsen av Wales. Allt löser sig dock till slut; de får båda möta Triumfens ögonblick.

Filmen bygger på verkliga levnadshistorier, men det är verkligen ingen dokumentär. Mycket har ändrats av olika skäl, inte minst vilka personer som är inblandade. Triumfens ögonblick fokuserar istället på att skildra hur man kan nå framgång genom självuppoffring och moralisk ståndaktighet, med den historiska bakgrunden från Abrahams and Liddell. Hur som helst är det en alldeles utmärkt film, även om den känns som den har åldrats mer sedan den släpptes 1981 än många andra ungefär samtida filmer har gjort.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

The Dark Forest

The Dark Forest by Cixin Liu does what a sequel must do: It continues the story. In this case, the previous book The Three-Body Problem ended with the Earth in a bad state where we have four centuries to prepare for the arrival of a hostile fleet of extra-terrestrials who has made sure that any new fundamental developments of human technology will fail. In The Dark Forest we see how Earth tackles this delicate issue.

Even though no new fundamental physics is possible, we humans can at least develop the present technology as far as possible, including the very practical hibernation technology allowing people to take some “time-outs” while waiting for the invasion. However, the extra-terrestrials (the tri-solarans) are able to eavesdrop on all human communication so it is a bit tricky for humans to develop any advanced strategies even within those boundary conditions. The solution is of course to develop strategies without communication. This is possible because the tri-solaran cannot read minds. This is the fundamental idea behind the Wallfacer Project: Four individual humans are given almost unlimited resources to use for whatever they want. They do not have to justify anything, just ask for whatever they need without explanations. Three of the Wallfacers are well known political and scientific figures, but the fourth one is an unknown and unambitios astronomer and sociologist. His name is Luo Ji, and he is the main character in the book.

There is quite a number of other characters that we also follow through The Dark Forest, and I think that they are the weakest point of the book. They are a bit too many and too similar to each other for my taste. I simply had difficulties keeping myself updated about who they all are (yes, I have some troubles remembering Chinese names) and which ones are active or hibernating at the different parts of the storyline. The book is full of interesting ideas but it feels a little tougher to read than the first one. The reason could be that the two books had different translators into English. In the end, the story comes to a relatively satisfying conclusion, although it felt a bit odd to have such a long text finished in such a rushed way. Or is it concluded? I guess I will see that in the third book in the series.

Papyrus

Det skrivna ordet har otvivelaktigen haft stort inflytande över den västerländska civilisationens utveckling. Dels har det använts i praktiska sammanhang såsom bokföring, kontrakt och lagtexter, men framför allt har det sett till att någons idéer kan leva vidare i årtusenden efter att upphovsmännen gått bort. Det är förstås det sistnämnda som Irene Vallejo fascineras av i sådan mån att hon skrivit boken Papyrus, med undertiteln Om bokens födelse i den antika världen.

Mycket i boken kretsar kring biblioteket i Alexandria, vilket var ett mycket ambitiöst projekt på sin tid. Kung Ptolemaios II i Egypten hade fått infallet att samla all världens texter under ett (sitt) tak, att så att säga få monopol över det skrivna ordet och därmed all världens kunskap. Detta i en nyskapad huvudstad som till att börja med mest var ett sankt område i Nilens delta. Detta är i sig spännande, men Vallejo har större ambitioner i sin bok än att systematiskt beskriva fakta om litteraturens framväxt i den klassiska världen. Hon beskriver hur böcker formade både den antika världen och vår nutida tillvaro. Hon går igenom den fysiska närvaron av “bok”, och hon försöker fånga växelverkan mellan vad som finns mellan bokens pärmar och vad som händer inuti läsaren av orden. Det är alltså inte bara bokens historia, utan själva läsandets historia som avhandlas. Det är ambitiöst, men det är i stort sett inte pretentiöst.

Vallejo besitter uppenbarligen stora kunskaper om antikens texter. I Papyrus förmedlas de via anekdoter om personer, texter och händelser, vilka blandas upp med personliga reflektioner och inslag från hennes egen historia samt associationer till diverse nutida fenomen. Det blir lite rörigt, det blir lite ordrikt, men berättarglädjen är så stor att man ändå rycks med som läsare. Jag har dock insett att jag har problem med tidsangivelser av typen “första århundradet före Kristus”. Är det månne sista århundradet före Kristus som avses då? Och vad menas egentligen med “första halvan av första århundradet före Kristus”? Min temporära temporala förvirring till trots känner jag mig numera mer bildad än innan jag läste Papyrus, och dessutom underhållen.

Marigold och Rose

Det känns lite ovant att kalla böcker för rara, men Marigold och Rose kan helt enkelt bara beskrivas som en rar liten bok. Poeten och Nobelpristagaren Louise Glück har i sitt första prosaverk försökt formulera tillvaron för ett par tvillingar (titelns Marigold och Rose) under det första levnadsåret sett från deras egna perspektiv. Rose är social medan Marigold är lite mer eftertänksam och väntar på att lära sig fler ord så att hon kan skriva sin bok.

Boken är mycket kort, men innehåller trots det många små underfundigheter. Glück skriver med ett exakt språk, och det känns som att varje ord är vägt med guldvåg – även i den svenska översättningen. Marigold och Rose är med sina 72 sidor en mycket rar bekantskap.