Sommarnattens leende

Vissa filmer har fått stor filmhistorisk betydelse av något oväntade anledningar. Ingmar Bergmans Sommarnattens leende är exempelvis en ganska enkel och rättfram komedi som man inte kan säga är särskilt anmärkningsvärd, men som ändå blivit viktig eftersom den blev en sådan succé att Bergman efter den fick i stort sett fria händer att göra de filmer han önskade. Utan Sommarnattens leende skulle alltså inga av Bergmans stora filmer ha gjorts.

Filmen utspelar sig någonstans i en mindre stad vid förra seklets början. Advokat Fredrik Egerman har införskaffat teaterbiljetter och planerar att besöka kvällens föreställning med sin mycket unga, och orörda, hustru Anne. Hans notarie och biträde skvallrar om att Fredrik tidigare haft teateraktrisen Desirée Armfeldt som långvarig älskarinna. Efter att Fredrik råkat nämna Desirées namn under sin eftermiddagslur blir Anne något vresig under kvällens gång och vill lämna föreställningen. Fredrik söker sig tillbaka till teatern senare under kvällen, träffar Desirée och senare även hennes nuvarande älskare, greve Carl Magnus Malcolm, med väntat resultat. Det hela leder till att Desirée bjuder hem alla inblandade, med familjer och tjänstehjon, till sin mors fina slott för att bjuda på middag och sätta igång sinnrika planer att åter fånga Fredrik.

Personerna som befolkar Sommarnattens leende är cyniska romantiker, romantiska cyniker eller någonting däremellan. Det är ingen direkt moralisk samling människor, men de kan ändå se fram emot ett ganska lyckligt slut på filmen vilket faktiskt känns ganska fräscht till skillnad från många mycket nyare filmer med samma typ av rolluppsättning. Filmen är ganska teateraktig i sin ton, med tydliga talade repliker och en hel del överspel, och den har ingen egentlig slutknorr. Den är helt enkelt ute efter att underhålla, och det gör den riktigt bra. Den har dock inte lämnat några särskilt djupa spår hos mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Women Talking

Det hemska har redan hänt. Nu handlar det om hur man går vidare, och det leder till diskussioner. Sarah Polleys film Women Talking handlar just om kvinnor som pratar.

En avlägset belägen by som bebos av synnerligen konservativa strikt kristna (typ amish) har under en tid hemsökts av otäckheter. Kvinnorna i församlingen har vaknat våldtagna med blod mellan benen, men har blivit tillsagda att det är djävulen som besökt dem och det är deras eget fel. Vid ett tillfälle tas dock en man på bar gärning. Det visade sig att det var satt i system bland männen att droga kvinnor med djurmedicin för att sedan våldta dem. Männen som erkänt dåden fängslades då av det vanliga rättssamhället. Nu har byns män tagit sig till domstolen för att betala borgen; de skyldiga männen har ju bett gud om förlåtelse. Därför samlas kvinnorna i byn för att diskutera vad de kollektivt ska göra: Förlåta männen, stanna kvar och slåss, eller lämna byn för alltid. Ett beslut måste tas innan männen kommer tillbaka. Det är dessa diskussioner fram och tillbaka som filmen handlar om.

Tyvärr har filmen verklighetsbakgrund – en obehaglig historia från 2010 i en mennonitsekt i Bolivia – och vetskapen om det gör att hela historien känns ännu tyngre. Det är välskrivet och välspelat, och fotot är riktigt snyggt. Färgerna är så urlakade att filmen nästan upplevs som svartvit (eller snarare brun). En del saker som kommer fram i samtalen är lite väl övertydliga, och det är ganska mycket mer av filmad teater än egentlig filmupplevelse. Film verkar helt enkelt inte vara riktigt rätt format för det här manuset. Women Talking har i alla fall mycket att säga, och det behövs inte mycket fantasier att dra vidare paralleller till aktuella teman som toxisk manlighet och systembrister. Och även om det här hade kunnat varit en riktigt bra teaterpjäs istället, så är det en fullgod film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Dune

Dune by Frank Herbert

There are some novels that are considered extremely important and influential, but mainly within a certain genre. Dune is one of them (in the case of the epic science fiction genre), and now that I have read it I can understand why.

At some point in the very distant future, a substance called melange (or just “spice”) is utterly important not only beacuse it extends life of humans but also because it is required for safe interstellar navigation. The only source of this substance is a planet called Arrakis (or “Dune”), an extremely dry desert planet. The story begins when duke Leto Atreides by the emperor has been assigned to take over the rulership of Arrakis after the House of Harkonnen, who are not willing to lose control of the melange trade. Leto moves to the planet with his official concubine Lady Jessica and their son Paul. Soon thereafter the Harkonnens attack and Paul and Jessica have to flee into the desert, and they have to face the forgotten factor in all this: the locals.

There are many reasons that I should would not like to read Dune. For instance, I have already seen two filmed versions of the story removing a lot of the tension in the story, every chapter begins with some excerpts from chronicles consistently indicating how the story will conclude and thus further remove tension, and the story leans extremely strong on the concept of a “chosen one”. However, the book works for me anyway because it is written in a clever way. As a reader, I am not familiar in how the book universe works in political, scientific, and cultural ways, but it doesn’t matter much, because the people in the book are themselves entering a whole planet they don’t know how it works. There is a lot of scheming in the book, often on the highest political levels, but also descriptions of how the schemers perceive the scheming and their analysis of the reactions of their counterparts. The book is thus rather instructional in how to navigate through the upper echelons of the far future society. That may be a convenient skill to honour for later.

There are also, of course, many names and concepts present in the book that is hard for an unexperienced reader in the genre to keep track of. And I am such a reader. It didn’t stop me from enjoying the book, but I feel hesitant to ready any of the numerous sequels or prequels that also exist.

Min vackra stjärna

När tekniska problem gjorde att den planerade filmen (Women Talking) inte kunde visas av Kiruna Filmstudio, så fick en reservfilm visas den här veckan. Det blev Min vackra stjärna, som visades förra gången så nyligen som i april i fjol. I kort handlar filmen om att lämna bort oönskade spädbarn, kidnappa bortlämnade oönskade spädbarn, adoptera bort kidnappade bortlämnade oönskade spädbarn mot pengar, och om ångerkänslor.

Filmen är bra, men den tjänade inte riktigt på att ses om i och med att jag ju redan visste hur den slutar. Å andra sidan fick jag tillfälle att fundera mera på de svåra moraliska fallgroparna som filmen balanserar mellan. Är det så självklart vad som är det moraliskt riktiga i alla situationer?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Fallet Collini

Italienaren Fabrizio Collini mördar en äldre tysk storföretagsägare i hans rum i ett lyxhotell i Berlin. Men varför gör han det? Det verkar inte finnas någon som helst anledning till det. Han tilldelas en ung försvarsadvokat, Caspar Leinen, för vilken det blir hans första större rättegång. Leinen tackade dock ja innan han förstod att den mördade mannen var hans mentor eller i alla fall något av en fadersfigur. Det gör det hela förstås besvärligt. Dessutom håller Collini håller tyst om allting, så advokaten måste då nysta upp allt på egen hand. Det måste ju ändå finnas någon rimlig orsak till att begå ett mord.

Fallet Collini är en film av Marco Kreuzpaintner som lider av att filmaffischens formgivning på nästan alla filmmarknader i stort sett avslöjar filmens stora poäng. För att klara mig ifrån det problemet var jag tvungen att speciellt leta upp den tyska affischen här ovanför. Bortsett från den lilla detaljen är filmen ett ganska spännande rättegångsdrama som visserligen tar rätt god tid på sig att komma igång, men som efter hand bygger upp spänningen. Filmen ska vara inspirerad av ett verkligt fall, vilket känns rimligt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Close

Två pojkar, Rémi och Léo, har alltid varit bästa vänner och har i stort sett tillbringat all sin vakna tid tillsammans. Deras föräldrar och syskon låter dem helt enkelt bara vara, så nära varandra som man bara kan bli. Två pojkar som delar en själ. När de börjar högstadiet i en ny skola börjar det gnissla lite mellan dem. En flicka frågar om de är tillsammans, eftersom de alltid är så nära varandra, men Léo är helt oförstående till frågan. Deras vänskap blir därmed hela tiden ifrågasatt, och Léo börjar dra sig ifrån Rémi och börjar odla egna intressen (ishockey). Avståndet mellan de tidigare så nära vännerna växer och växer, och leder till hjärtskärande situationer allt eftersom.

När man är en så känslig filmtittare som jag är, så kan filmer som Lukas Dhonts Close vara svåra att se. Tårarna kommer i vägen. Filmen utspelar sig i en vacker del av den belgiska landsbygden där blommor odlas för försäljning, och skildrar en hyfsat ofta skildrad tidpunkt från uppväxten, då den oskyldiga barndomen slutar och man måste möta omvärldens blickar. Med vackra bilder, starkt skådespeleri och en historia som kryper under skinnet utan att så blir filmen mycket sevärd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.