The Rite of the Christmas Dance – Irregularities from above

Casablanca

När man ska nämna en filmklassiker är det ofta Casablanca som kommer upp som exempel. Den är regisserad av Michael Curtiz, men det är det inte så många som minns. Däremot innehåller den oerhörda mängder välkända citat och många väl levererade dialoger.

Filmen utspelar sig 1941 i Casablanca under brinnande världskrig. Casablanca fungerade då som ett nav, eller kanske snarare ett längre uppehåll, för krigsflyktingar på väg över Atlanten. Rick driver ett café som fungerar som en samlingspunkt för stora delar av flyktingarna, för tyska och franska underrättelseorgan, samt för all de som skor sig på situationen. Rick påstår sig vara extremt neutral i alla hänseenden. En dag dyker Ilse upp i hans café, en kvinna han varit förälskad i men som lämnat honom, och hon är tillsammans med en eftersökt motståndsman. Det leder till ett fantastiskt laddat läge där man inte vet vem man kan lita på.

Det är faktiskt spännande när man inser att filmen spelades in så tidigt som 1942, långt innan man fått någon känsla för hur vart kriget var på väg. Det är därmed en väldigt politisk film, även om det inte egentligen märks av numera. Filmen är mycket bra, men ovanligt nog måste jag säga att själva handlingen i filmen inte är särskilt intressant. Däremot är replikerna, och inte minst deras leverans, av absolut högsta kvalitet. Det är en film som man helt enkelt bör ha sett, inte minst för att förstå alla populärkulturella referenser som finns till den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ungerska nationens säkerhet

Det finns en viss lockelse i att läsa en aktuell nobelpristagare även om jag inte bryr nmig så mycket om själva utmärkelsen. Det är ju i alla fall någon slags kvalitetsstämpel. Det är precis därför jag har tagit mig an Ungerska nationens säkerhet av László Krasznahorkai. Den är förvisso ganska kort, men den har en del yttre belastningar som normalt skulle hålla mig borta: Bokens tolv kapitel har namnen INLEDNING1 – INLEDNING10 samt SNARTSLUT1 och SNARTSLUT2, och de är vart och ett skrivna i en enda lång mening. Dessutom är den del fraser skrivna med särskild tyngd utan att det ligger något system bakom, vad jag kan se. Som sagt, jag är sällan lockad till böcker där författaren medvetet arbetat för att göra det snårigt.

Nåväl. I boken följer vi en fjärilsexpert vid namn András Papp som älskar sitt arbete, och faktiskt älskar allt liv som finns på jorden. Han lider av en medfödd defekt som genom livet orsakat honom mycket löje, förakt och rena misshandelssituationer, men han är ändå en ganska lycklig man som jobbar vid ett naturhistoriskt museum. En dag tränger sig en författare in i Papps liv. Han är gammal, självupptagen, mjällar, luktar urin, kör för fort och upphör aldrig med sitt babbel. Författaren är Krasznahorkai, och han har hamnat i någon slags kris och söker meningen med livet inför skrivandet av nästa “stoora romaan”. Någon slags vänskap uppstår, men vilka är egentligen författarens avsikter med Papp?

Porträttet av Papp är riktigt finstämt i Ungerska nationens säkerhet, och det kontrasterar fint mot den finkulturella författarens alla later. Textens kapitelmeningar fungerar också alldeles utmärkt med sitt flöde av associationer och tankar och händelser, även om det är ansträngande med långa meningar. Jag fick även lära mig oväntat mycket om fjärilar genom att läsa boken. Så, boken är väl värd att läsa trots dess på ytan irriterande berättarformat. Det är också uppfriskande med en författare som så tydligt driver med bilden av sig själv så till den milda grad att man verkligen börjar ogilla hans inkarnation i boken.

Två åklagare

Sergej Loznitsas film Två åklagare inleds mycket långsamt. Året är 1937, under den tyngsta delen av Stalins skräckvälde. En man i ett politiskt fängelse får uppgiften att noggrant bränna alla dokument i en säck. Han läser dem lite förstrött innan han kastar in dem i kaminen, men ett av breven väcker hans intresse i och med att det är skrivet i blod så han stoppar det på sig. På något sätt letar sig brevet till den lokala åklagarmyndigheten där den nytillsatte och nyexaminerade åklagaren Kornev får som sitt första uppdrag att söka upp fången som skrivit brevet och som sökt juridisk hjälp. Kornevs idealistiska tro på rättssystemet får sig en rejäl törn i mötet med mannen som skrivit brevet. Det verkar som att korruption och total maktfullkomlighet styr vilka som hamnar i fängelset, och vad de utsätts för så han beger sig till högsta ort för att rapportera om sin upptäckt.

Filmen är inte bara långsam, utan den är också oerhört mörk, då man vet att det är kört för Kornev redan omedelbart när han insisterar på att få träffa fången. Filmen är filmad i ett nästan kvadratiskt format, med stillastående kamera, vilket redan det ger en klaustrofobisk känsla. Ovanpå detta ligger all poänglös väntan för Kornev och den komplicerade administrativa ordningen som är gjord för att förminska individens möjligheteratt förändra någonting, och det förstärker känslan av mardröm.

Två åklagare är en utmärkt film, om man har tålamodet att se långa stunder av väntan, och om man uppskattar mörka skildringar av mörka tider. För inte är vi väl på väg mot något liknande i dagens samhälle?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det hade regnat hela söndagen

Det finns en intressant gränszon bland böcker som kanske är charmiga eller kanske bara banala. Philippe Delerms Det hade regnat hela söndagen är exempel på en bok som befinner sig där. Förmodligen beror vilken sida om gränsen en bok befinner sig på vilket humör jag har när jag läser den, och i det här fallet var jag nog på gott humör. Detta trots att den inledande meningen i boken var det ganska irriterande:

Man måste bo i Paris.

Boken handlar om Monsieur Spitzweg som bor i Paris, och som verkligen älskar att göra det. Det är det som är hans roll i livet: att bo i Paris. Boken är i stort sett en enda lång beskrivning av honom, mannen som älskar att bo i Paris. Han är inte speciell på något vis, han fyller videokassetter med TV-inspelningar som han aldrig kommer att se, han åker tunnelbana utan att ha något mål, han tycker om inledningmeningar i Maigret-deckare (bokens titel är en sådan), och han uppskattar verkligen att bo i Paris. Effekten på mig blir ungefär som när någon ständigt upprepar att det finns ingenting att oroa sig för. Man känner att det skaver någonstans. Annars skulle ju Det hade regnat hela söndagen varit en fullkomligt poänglös läsning, men det kanske också är det som är poängen. Jag kanske måste bo i Paris.

Proxima

Det finns väldigt många filmer som behandlar rymdfart och astronauter, med högst olika grad av verklighetsbaserad tyngd. De känns ofta ganska likartade. Därför friskar en film som Alice Winocours Proxima upp med sin avstamp i vardagslivet för en astronaut under träning innan uppskjutniongen, och med vardagsliv menar jag inte bara det som har med förberedandet för rymdfärden att göra, utan även allt det andra som händer i livet.

Sarah är en fransk astronaut som relativt sent läggs till i besättningen på Proxima, ett uppdrag på internationella rymdstationen som ska pågå i ett år och fungera som ett test inför kommande resor til Mars. Hon har en dotter, Stella, som hon är vårdnadshavare till efter att ha separerat från Thomas. Hennes samarbete med den amerikanske piloten på Proxima kärvar också då han är ganska nedlåtande mot henne. Vi får följa hur Sarah balanserar sina familjeåtaganden med träningen, och strävan efter att vara perfekt mor och perfekt astronaut.

Proxima är riktigt uppfriskande som film, i och med att allt inte är perfekt men det går ändå. Emellanåt känns filmen som en reklamfilm för Europeiska Rymdorganisationen ESA, med flera scener till och med filmade i ESAs lokaler. Det finns en nyckelscen nära slutet som känns väldigt orimlig om man man kan det minsta om säkerhetn kring rymduppskjutningar, men det kan man tåla i filmen. Filmen är så att säga också inte perfekt, men den fungerar ändå. Den är sevärd just för det vardagliga.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Nattavaara

Jag har tänkt att Nattavaara skulle vara en utmärkt plats att skaffa sig ett sommar/semesterhus eftersom det är så pass enkelt att komma dit med tåg och husen är ganska billiga. Nackdelen skulle vara att det inte finns särskilt mycket att göra där. Dessa tankar fanns innan jag läste boken Nattavaara, av författarparet Thomas Engström och Margit Richert. Undertiteln Roman i katastrofernas tid kan förmodligen avslöja att det inte är särskilt positiva omständigheter som behjandlas i boken.

Nattavaara är en dystopisk skildring av en ganska nära framtid där det mesta verkar ha gått åt skogen med klimatförändringar, en serie pandemier och allmän civilisations, samhällelig, och ekonomisk kollaps på global nivå. Här i Skandinavien har Norrbotten tröttnat på att sugas ut ekonomiskt av Stockholm och har därför brutit sig loss från Sverige under namnet Nordmark. Nordmark styrs från Kiruna av den enväldige jarlen Sebastian Hall, men han manövreras i sin tur av Daniel Hartmann som har kontroll över information och säkerhet. Bokens båda huvudpersoner är dock Erik, som efter att ha hittat sina föräldrar döda i bastun söker sig mot Kiruna med sin lillasyster Sofia, och Marja, som tas tillfånga av ett gäng stråtrövare.

Boken är fylld av detaljer som ramlar förbi i förbigående och som bygger upp och beskriver ett fungerande dysfunktionellt samhälle. Däremot är det inte så mycket variation i berättelsen, utan den känns mest bara jämnmörk vilket är en ganska stor svaghet i boken. Den är dessutom redan från början tänkt som första delen i en trilogi, så det är ingen överraskning att boken inte har något egentligt slut. Utan vetskapen om att en fortsättning existerar skulle bokens slut kännas synnerligen mensingslöst.