Ålevangeliet

Ålevangeliet av Patrik Svensson

Det är med blandade känslor jag har läst en av de senaste årens, vad det verkar, mest uppskattade böckerna. Det är Patrik Svenssons Ålevangeliet, som för säkerhets skull försetts med den extra förklarande undertiteln Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk. Just den undertiteln signalerar det jag tycker är bokens problem. Den är alltför övertydlig med vad den ska vara; det här är en bok som vill bli älskad och vinna läsarnas hjärtan utan att ställa till med alltför mycket besvär. Boken är en samling intressanta fakta om hur lite vi egentligen vet om ålen varvat med en lika stor samling av författarens personliga minnen kring sin barndoms ålrelaterade kvalitetstid med pappa. Den blir därför lagom originell och samtidigt prydligt tillrättalagd.

Språket i boken är synnerligen behagligt att läsa, och det inledande kapitlet är sex särdeles genomarbetade sidor som på ett målande, men samtidigt komprimerat, sätt i stort sett sammanfattar ålen på ganska precis nivån där den normala allmänbildningen ligger. Resten av texten tappar lite av den inledande stringensen och blir i stället lite mera ordrik och, tyvärr, även lite upprepande. Hade det redigerats lika noggrant hela vägen som i det första kapitlet hade boken stuckit ut på riktigt. Nu är det mest en småtrevlig läsning, som inte riktigt ger mig den där wow-känslan som förväntas av dess omskrivenhet.

Ålen är ett tacksamt ämne, då den är både mystisk och mytisk och dessutom inte så ofta kommer till ytan och därmed lockar till djupsinnigheter, som i sin tur kan paras ihop med utvalda minnen. Boken inbjuder på så sätt uppenbart till att nomineras till blandade litterära priser, och sedan förstås vinna dem. Det är just den cyniska affärsmässiga sidan av bokkonceptet som jag hyser agg till, på samma sätt som jag känner inför en del prisvinnande filmer som tydligt är gjorda enbart för att vinna priser. Jag skulle helt enkelt ha föredragit ifall Ålevangeliet hade varit lika egensinnig som den är nu, men varit det på ett mindre konventionellt sätt. Jag gillar bokens innehåll, språk och form, men jag gillar inte dess affärsplan.

Krokodilen

Krokodilen
av Fjodor Dostojevskij

Under gymnasiet och ett par år framåt lästa jag gärna romaner av Fjodor Dostojevskij, och gillade dels att de var så omfattande och dels att skildringarna av hur folk tänker var så detaljerade och realistiska. Nu, efter kanske tjugo års uppehåll, fick jag ett par noveller att läsa i en samling med namnet Krokodilen. De är av naturliga själ inte omfattande (det är ju ändå noveller) men har förstås det där detaljerade psykologiska djupet.

Krokodilen, som gett namnet åt den lilla samlingen, handlar berättas av en man vars gode väns hustru får lust att bese en levande krokodil som visas upp, och som lockar med sig sin make på den utflykten. Det leder till en olycklig situation i krokodilens buk, där en hel del investeringar står på spel för flera inblandade. Det är en absurd satir som även har något Kafka-liknande över själva ansatsen och människornas reaktioner.

En olustig historia beskriver en kväll i ett förhållandevis ungt statsråds liv. Han inleder kvällen med en smärre champagnetillställning med ett par kollegor där han vidhåller sina moderna liberala idéer om hur samhället ska vara i samband med avskaffandet av den gamla ryska livegenskapen. På väg hem, inspirerad av diskussionen, får han infallet att objuden smita in på en bröllopsfest hos en av sina underlydande för att visa att han är en av folket. Det slutar naturligtvis inte riktigt som han tänkt.

Den saktmodiga är en historia som berättas helt från en pantlånares huvud. Den handlar om en mycket ung kvinna som han gifter sig med. Till att börja med är äktenskapet lyckligt, men efterhand är det något som skevar och allt leder till stor olycka. Berättandet inleds strax efter olyckan, och därför är det rätt osammanhängande. Det är ju ändå berättat ur huvudet hos en illa chockad man.

Det är alltså tre mycket väsensskilda noveller i samlingen. De två första har en satirisk udd medan de två sista går mera in i huvudet på någon, och knyter ihop det med teman som var aktuella när de skrevs. Ett väl insatt efterord skrivet av översättaren hjälpte förtjänstfullt till för att sätta in novellerna i ett lite större sammanhang. På tal om översättningar så var min tidigare erfarenhet av Dostojevskij mycket beroende på översättningarnas kvalitet. Steget mellan en träig text och en exakt text är inte stort, och jag kom ganska snabbt till att träigheten i en av romanerna mera måste ha kommit från översättaren än från författaren. Därför kändes det bra att Bengt Samuelssons översättning kändes rätt i flytet. De tre historierna i Krokodilen är alla läsvärda, och tänkvärda. Precis som noveller ska vara.

60 Seconds! Reatomized

Ted och Dolores är ett gift par som bor i en lagom fin amerikansk villaförort med sina två barn: Mary Jane och Timmy. Tyvärr har deras USA en ovana att locka fram det värsta hos andra vapenskramlande stormakter i världen så därför har ett varningssystem för inkommande kärnvapenattacker införts, och alla hem är försedda med små skyddsrum. På så sätt kan befolkningens trygghet säkras, och dess säkerhet tryggas. Ted och Dolores har dock inte haft någon särskilt god framförhållning, och har därför inte fyllt sitt skyddsrum med de förnödenheter som krävs för att överleva ett par månader under jorden. När larmet går har de således bara 60 sekunder på sig att samla ihop vad de kan tänkas behöva, samla familjen, och stänga in sig. Vad som händer de kommande veckorna beror till stor del på vad de lyckades samla ihop under den hektiska minuten.

Spelet 60 Seconds! Reatomized har två distinkta faser. Dels de 60 sekunder, som gett spelet dess namn, där en bra blandning av saker ska samlas in från hemmet, och dels en lång och långsam överlevnadsfas där man måste hushålla med vatten och tomatsoppa och hålla familjen vid liv tills man på ett eller annat sätt räddas ur skyddsrummet. Det låter som gravallvarliga utmaningar, men spelet ligger förstås tydligt inom komedifåran.

Insamlingsfasen känns väldigt hektisk eftersom man inte kan bära särskilt många saker i taget, och det är svårt att ha någon vettig plan för uppgiften då hemmet är rätt oorganiserat och tiden är knapp. Det är lätt hänt att man får för lite vatten eller mat med sig, eller att man glömmer något viktigt såsom radion, förbandslådan eller något barn. Å andra sidan går det åt mindre mat ju färre familjemedlemmar som ska överleva, vilket är en faktor att ta med i ens planer.

Överlevnadsfasen är å andra sidan långt från hektisk. Dag efter dag har man möjlighet att göra några val för att förbättra sin situation. Man kan skicka ut någon familjemedlem för att rota efter förnödenheter och utrustning i ruinerna utanför, eller så kan man se vad eller vem som knackar på dörren, vad som krafsar i rören, eller leka sällskapslekar.

Spelidén och spelet 60 Seconds! Reatomized är i grund och botten riktigt trevligt. Det där med Reatomized är bara en signal att ursprungsspelet (det utan suffixet) blivit uppfräschat och moderniserat, men förblivit samma spel. Det faktum att man under insamlingsfasen i regel får ihop en blott delvis komplett uppsättning utrustning gör att händelserna under överlevnadsfasen varieras i hyfsat stor grad, i och med att man då inte kan optimera sina svar på eventuella motgångar, alternativt göra det som behövs för att underlätta tillvaron och göra framtida räddning möjlig. I längden känns det dock ändå som att händelsekedjorna upprepas ganska mycket. Därför måste jag säga att man ska undvika spelet “i längden”. Det underhåller väldigt bra för stunden i små doser, men man ska nog undvika att bygga sitt liv kring det.

The First Tree

I ett vintrigt bergslandskap vaknar en rävtik upp i sin lya. Samtidigt hör man en man som berättar om en dröm han har haft, en dröm om en räv som söker efter sina tre försvunna valpar. Räven får vi låta leta sig fram genom det vilda landskapet samtidigt som vi får höra mannen hålla ett längre samtal med sin fru om livets gång, förlorade möjligheter och att finna tröst i varandra. Samtalet knyts samman med olika ting, eller snarare minnen, som räven gräver fram under sin vandring, och allt leder fram till någon slags upplösande och känslosam slutpunkt.

The First Tree är ett spel i en poetisk anda. Rävens sökande tillsammans med den stillsamma musiken och den talade texten förmedlar känslor av ånger, sorg och hopp, som lockar fram ens egna inre vemod. Speldelen har egentligen inte mycket att komma med. Man styr den lilla räven genom ett stort, rätt fint, men också anmärkningsvärt detaljfattigt landskap samtidigt som man försöker hitta rätt väg för att komma vidare. Längs vägen dyker det upp ett par mycket enkla komplikationer man måste lista ut för att kunna ta sig vidare. Musiken är visserligen rogivande, men också helt ointressant i mina öron. Dessutom tycker jag att texten känns ganska platt och småkrystad, både texten i sig och det sätt som den framförs på. Jag insåg under eftertexterna att spelet i stort sett är gjort av en enda person, en viss David Wehle, som alltså ligger bakom texten och dess uppläsning tillsammans med någon jag antar är hans fru. Spelet är alltså en skapelse starkt kopplad till en ensam skapare, och det förklarar den ganska ovanliga situationen där där beståndsdelarna var för sig inte är så upphetsande ända kan kombineras till någonting bra. Det finns liksom en tydlig linje som gör att det hela håller ihop. Med en tematiskt mild, men tekniskt omfattande, omarbetning så att spelets utförande motsvarar dess ambitioner skulle The First Tree helt klart gå från att bara vara hyfsat bra och intressant till att vara lysande. Det är de ambitionerna värda.

The Witcher 2: Assassins of Kings

The story in The Witcher 2: Assassins of Kings starts some time after the action that happened in The Witcher. Some of the choices the player made in that game have effects slipping into this game, if a savegame exists, although it is not immediately clear. Here we find Geralt in a prison cell, accused for the assassination of Foltest, king of Temeria. An interrogation begins, where we get to play through the events leading to this unfortunate situation. A prison escape follows, and Geralt begins his efforts to clear his name, and to navigate the tense political situation following a wave of royal assinations. In addition, Geralt continuously works to recover his memory, which is still a bit foggy after the beginning of the first game.

Similar to the first game, it is the story that is the main attraction in The Witcher 2: Assassins of Kings. The choices made by the player have a very big impact on the story itself, often in ways that are not obvious at first. The choices are not between a clearly good or evil alternative, but between two less than ideal expected outcomes, in a rich and complex world. The world is also very nice to look at, but it felt as if its size was rather smaller than in its predecessor. There were not as many places to visit in each of the game’s chapters, but this was instead compensated by a larger variation of things to do, and a tighter tempo in the storytelling. The romantic parts are also better integrated, and not as stupid. For some reason I had problems with the difficulty level in the first chapter of the story which I did not have otherwise. I don’t know if it was due to me being a slow learner or if those fights were actually meant to be harder.

The game is quite old by now, but I don’t care. I enjoyed it a lot, and I am happy that I still have the third game in the series to play, the one that people say is the best.

Bait

Martin är en butter fiskare i ett litet fiskeläge i Cornwall, som har börjat tas över av sommarturister och den serviceverksamhet som de kräver. Hans bror har tagit över deras fars gamla fiskebåt och han använder den för att köra runt turister på korta havsturer. Han har också tvingats sälja föräldrahemmet där det nu bor en medelklassfamilj som hyr ut ett uthus till rika turister som vill ha lugn och ro. Martin vägra jobba åt turisterna, men utan båt måste han fiska från stranden. Det fungerar faktiskt att med hjälp av tidvattnet lägga nät och få upp ett par fiskar efter varje högvatten, och dessa säljer han till den lokala puben. Det finns naturligtvis spänningar mellan den rotade ortsbefolkningen och de nyinflyttade, mellan det gamla och det nya, och dessa leder sakta men säkert fram till en urladdning.

Filmen Bait av Mark Jenkin sticker ut en hel del bland moderna filmer i och med att den är filmad i svartvitt med sextonmillimetersfilm och dubbad i efterhand. Det ger en säregen gammaldags stämning trots att den utspelas i nutid, och även en viss stelhet i replikerna. Bilderna är också det som lyfter filmen, för historien i sig är inte särskilt givande och många av skådespelarna känns inte alltid naturliga i sina roller. Filmen är också klippt på ett sätt som om man är välvillig kan kalla konstnärligt men som jag tycker mest känns klumpigt. Det finns en viss poäng med att ett otydligt berättande håller intresset uppe lite längre då man måste koncentrera sig mer för att få ihop sammanhangen, men det finns gränser för allt och jag tycker att Bait passerat dem. Det krävs helt enkelt lite för mycket tålamod för att klarar av ett ytterligare gäng korsklippta dialoger och förlopp.

Jag brukar ofta vara emot tydliga gimmickar i filmer, eller musik, men i fallet Bait så fungerar den riktigt bra. Kulturkrocken mellan det sakta borttynande fiskarlivet och den moderna tidens turistainvasioner fångas bra med en film gjord i gammal teknik som utspelas i nutid. De ofta ganska extrema närbilderna ger dessutom en ganska klaustrofobisk känsla överlag. Det är dessa stämningar som filmen helt bygger på, men i övrigt känns den rätt ordinär.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.