Potiche – En fransk troféfru

Enligt min fransk-svenska ordbok betyder potiche “stor porslinsvas”, eller också “galjonsfigur” i bildlig mening. Efter dagens film har jag lärt mig att det dessutom används i betydelsen troféfru. Det är bra att filmer kan ha ett bildande inflytande på mig. Även farser, vilket Potiche – En fransk troféfru av François Ozons just bevisat.

Handlingen inleds 1977 i en liten stad i norra Frankrike där det hettar till i paraplyfabriken. De missnöjda arbetarna går ut i strejk, och tar fabrikens direktör, den klassiskt girige och osympatiske utsugaren Pujol, som gisslan. Den spända situationen reder upp sig, men direktören drabbas av hjärtproblem så madame Pujol får oväntat ta över fabrikens direktörskap. Hennes liv har tidigare mest bestått av att vara direktörsfru av trofémodell, men hon är i alla fall dotter till fabrikens grundare så hon vet ett och annat om hur den ska skötas. Förändringarnas vindar blåser genom fabriken, vilket inte uppskattas av maken när han kommer tillbaka från sin konvalescens.

Potiche – En fransk troféfru är i mycket en typisk fars, där en hel del rör sig under bältet, och den håller en lättsam ton. Till att börja med var jag lite misstänksam mot valet att låta handlingen utspela sig 1977 då det inledningsvis verkade vara ett sätt att kunna använda unkna och förlegade skämt som inte skulle fungera i ett modernt sammanhang. Ganska snart insåg jag dock att det faktiskt var själva unkenheten som var den stora drivkraften i handlingen. Den gjorde att svängarna kunde tas ut ordentligt, med parodiska huvudpersoner och situationer, och tydliga konfliktzoner mellan höger och vänster samt mellan det gamla och det moderna. Hela filmen var också gjord för att se ut som om den var gjord på slutet av sjuttiotalet, med tidstypisk musik, kostym, klipp, ljudeffekter, och till och med miljöernas något torftiga filmstudiokaraktär. Jag var faktiskt tvungen att kolla upp att den faktiskt var gjord 2010 och inte 30 år tidigare. Det var ju bara de, utmärkta, skådisarnas åldrar som avslöjade hur pass nu filmen ändå är.

Filmen är underhållande, men på ett mer genomtänkt sätt än vad farser brukar vara. En berikande erfarenhet i biosalongen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Kon-Tiki

Thor Heyerdahl har för mig haft en nästan mytisk status ända sedan jag först hörde talas om hans äventyr på flotten Kon-Tiki, märkligt nog via ett gammalt Kalle Anka-äventyr där knattarna besserwissrade om honom genom att läsa innantill ur gröngölingshandboken. Nåväl, Joachim Rønning och Espen Sandberg gjorde för några år sedan spelfilmen Kon-Tiki om just det äventyret, och den filmen har jag nu bevistat.

Redan från början basunerar filmen ut att det här är en storfilm, och det i själva berättaranslaget. Heyerdahl drunknar nästan som liten pojke, men växer upp och åker på studieresa till en ö i Polynesien. Där finner han flera indikationer på att öarna befolkats för 1500 år sedan från öster, Sydamerika, och inte från Asien vilket var den allmänna uppfattningen. För att bevisa sin tes föreslår han att genomföra en liknande resa där han använder samma utrustning som var tillgänglig på den tiden, det vill säga en flotte av balsaträ som är hopbunden med rep. Det går dock trögt att samla pengar till expeditionen, men till slut kan han bygga flotten, samla ihop ett litet gäng äventyrare, och ge sig iväg. Då har drygt en tredjedel av filmen redan hunnit passera. Själva resan går också trögt till en början, men efter två veckor av besvär med hajar och väder börjar de hamna i de rätta havsströmmarna. Då har filmen nästan hunnit tagit slut. Efter 101 dagar är Kon-Tiki till slut framme, och då slutar filmen. Det är alltså en mycket framtung film, som tar gott om tid på sig att dra igång och som liksom spurtar igenom en stor del del av resan.

Kon-Tiki var tydligen en mycket dyr film att göra, och det märks. Hajar, valar, flygfiskar och allt annat havsliv känns mycket övertygande, och fotot, scenografin och övrigt tekniskt (inklusive skäggväxt) håller mycket hög klass. Men själva historien som berättas känns ytterst enkelspårigt. Vilka var exempelvis egentligen besättningsmännen och vad drev dem till att göra resan? De var ju inte ute efter att bevisa någon arkeologisk teori. Jag blev helt enkelt lite besviken av att se ett gäng stora hjältar förenklas till ordinära kliché-äventyrare som för en fix idés kamp mot havet och dess invånare. Det kan vara så att myten fungerar bättre i mitt huvud än på film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Corpus Christi

Daniel sitter inne på ett ungdomsfängelse. Han tycks ha funnit en inre religiös övertygelse, men får veta att han inte kan komma in på präststudierna i och med sin kriminella bakgrund. Han får dock villkorlig frigivning med jobb på ett sågverk utanför en liten by på den polska landsbygden. Väl där känner han att han inte vill stanna resten av livet bland brädor, så han smiter istället iväg till byns kyrka där han går in för att få lite sinnesfrid. En liten enkel lögn, där han påstår för kyrkvärdens dotter att han är en präst, leder till att han måste vikariera för den ordinarie prästen. Oskolad, men med djup egen tro, blir hans framtoning rätt udda, men det gör honom även mycket populär i den lilla byn där han till slut även försöker laga ett djupt sår som uppstått efter en tragisk olycka. Det går väl sådär…

Ingenting är enkelt i Jan Komasas Corpus Christi, och det är det som gör den så stark. Grundintrigen hade kunnat fungera som allt från fars till kriminalthriller, och filmen är just rolig, våldsam och inte minst ganska sorglig. Men inget är som sagt enkelt. En i grunden riktigt dålig människa gör mycket gott i en by där det behövs och får förstås lida för sina synder, och andras likaså. Fotot är snyggt och hela filmen känns genomtänkt. Inga scener eller händelser sker liksom i onödan utan allt håller ihop fram till det våldsamma slutet. Och så är huvudrollen mycket välspelad av Bartosz Bielinia, som självsäkert lyckas förmedla Daniels osäkerhet och tvivel på sig själv när han hamnar ute på allt djupare vatten. Så gör man en bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

A Hidden Life

Franz Jägerstätter och hans fru Franziska lever ett bra liv tillsammans på en bördig alpsluttning i Österrike. De arbetar glatt på gården och leker med sina tre flickor i en mycket vacker trakt. Tyvärr börjar det närma sig 1940-tal, Tyskland annekterar Österrike och alla dugliga män kallas in till tjänstgöring i den tyska armén. Det ställer till det för Franz, som inte är övertygad om att det pågående kriget är rätt skäl att ta till vapen; att den tyska sidan är den moraliskt rätta. Hans inställning leder till utfrysning i hembyn, men han måste ju rycka in så han lämnar sin familj och beger sig av mot inskrivningen. Det första som de nya soldaterna måste göra är att svära trohetsed till Adolf Hitler och det Tredje Riket, men det bär så emot hans övertygelse att han håller tyst. Han förs till fängelse, går upp i krigsrätt och döms till döden för sin övertygelse, allt medan han håller sporadisk brevkontakt med sin familj, som sliter vidare i hembyn.

Terence Malicks film A Hidden Life bygger på en sann historia, och en hel del av texten är fragment från brev mellan makarna Jägerstätter. Filmen är sprängfylld av vackra bilder på alplandskap, och på arbetet ute på fälten, uppblandat med smakfull musik, utmärkt skådespelande och exakt regi. Filmhantverket är alltså fantastiskt, som ett skolexempel på hur man gör film, och ämnet känns viktigt. Hur någon som med stor övertygelse kämpar i det dolda, trots att alla runt omkring säger att det är poänglöst, ändå på något sätt kan ändra världens gång. Ändå finns det en del saker som skaver i filmen. Det är exempelvis en irriterande blandning av engelska och tyska, där bara det förstnämnda språket används när något relevant ska sägas. Alltså skriks och muttras det på tyska, medan funderingar sker på engelska. Det är tyvärr den typen av småsaker som gör att filmen känns lite ytligare än vad den skulle kunna göra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Löparna

 

 

Löparna av Olga Tokarczuk

 

Det finns böcker som är svåra att beskriva. Löparna av Olga Tokarczuk är en sådan. I och med att den saknar handling eller intrig så blir den ju svårt att sammanfatta. Den består istället av ett stort antal korta fragment av författarens iakttagelser och funderingar i jag-form, uppblandat med ett smärre antal mera novell-liknande historier. Det skulle kunna bli ganska ryckigt, inte minst för att innehållet i de olika bitarna inte tydligt vävs samman utan snarare känns som osorterade delar ur ett reseanteckningsblock blandat med romanutkast. Det som efter hand växer fram är istället ett slags övergripande tema kring att vad som är sanningen och vad som beskriver sanningen inte är samma sak. En karta är inte verkligheten, en händelse har olika betydelse beroende på betraktaren, och inte minst att ett original kan förvandlas till en kopia av sig själv. Boken skulle alltså kunna tolkas som ett avancerat angrepp mot politisk populism i dess moderna form, som bland annat ju återfinns i Tokarczuks hemland Polen. Men den skulle också lika gärna kunna tolkas som en beskrivning av rastlöshetens frid under längre flygresor, eller varför inte anatomins inre anatomi? Att den lockar fram så fria idéer hos mig är nog självaste huvudpoängen. Man ska tänka!

För mig var styrkan i Löparna också dess största svaghet: Lösrycktheten. Den gör att det är väldigt lätt att lägga ifrån sig boken. Man känner ju aldrig att man vill veta hur det går, så det är därmed också lätt att den ifrånlagda boken blir liggande ett tag till. Den borde fungera bäst att läsa när man är på resa, både med tanke på dess uppbyggnad och dess tema. Det är ingen epokgörande bok, men den är både annorlunda och välskriven så den är väl läsvärd.

Contagion

En film som inte gjorde så mycket väsen ifrån sig när den kom för nio år sedan är Steven Soderberghs Contagion. Den har plötsligt blivit aktuell i och med dess stora likheter med den pågående Corona-pandemin. Det gör att man inser hur mycket efterforskning, och tillika eftertanke, som måste ha legat bakom filmen för att den skulle kunna träffa så rätt.

Filmen börjar med en följd av suggestiva scener där man följer ett antal personer på resa i olika delar av världen, någon hostar på bussen, handtag och kreditkort greppas, snacks stoppas i munnen och så vidare, och så börjar de att må sämre och falla ihop ungefär samtidigt, fast på helt olika ställen. Så uppstår ett par olika sjukdomskluster, och vi får följa arbetet med sjukdomsidentifiering och smittspårning samt hur samhället påverkas av den stora pandemin. Det som känns mest träffande är att det inte bara är sjukdomen man bör vara rädd förr, utan det är hur folk reagerar på den genom att sprida desinformation och av kortsiktiga skäl motverka de organiserade försöken att komma tillrätta med smittan.

Contagion har en imponerande rollista, och som sagt en genomtänkt handling. Därför är det oväntat att filmen i sig känns oväntat platt. Det kan ha att göra med att den liksom har en redovisande aura över sig som gör att man inte riktigt kommer personerna nära, utan man hamnar i någon slags dramadokumentärliknande stämning. Men filmen är ju både trovärdig och hyfsat spännande. Dessutom lite pedagogisk då man bland annat får lära sig om R0 och på köpet får goda råd om att hålla samhället friskt genom att vara noggrann med att hålla socialt avstånd och att tvätta händerna ofta.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.