Sunless Sea

Sunless Sea

Three decades ago, in the reign of Victoria, London was stolen by bats. Now it lies a mile below the surface.

Does that make any sense? Anyway, that is how the story of your adventures as an Unterzee captain begins in Sunless Sea. In the game you explore the Unterzee, a vast underground black ocean, in order to achieve your main goal. That goal is chosen at the beginning of the game, but the path to success is it not very straightforward. You need to keep sufficient amount of fuel and supplies to survive the journeys, you need to keep your crew’s terror level down to keep the madness away (the Unterzee is a very scary place filled with monsters and unseen horrors), and you will die anyway. That is not a problem, you will always have a successor that can inherit something from you to make the life somewhat easier.

The world is based on that of a browser adventure game called Fallen London. It is a little bit of steam-punk and and a little bit of Lovecraft, and it is a very fascinating place. The world and the story are truly the main reasons to play this game. The game is nice to look at, and the music is atmospheric and fitting to the theme. The pace is extremely slow, and at times it is very tricky to balance the economy so that there can be any progress at all in the story. There is a lot of text to read and there are many choices to make through the game, and most of these choices do matter in one way or another.

I like Sunless Sea. The clunky user interface that shows the game’s roots as a browser game and the somwhat repetitive gameplay do not stop me from that. The reason I play is to sink deeper into the Unterzee and in a leisurely manner deal with the myriads of subplots on its islands, and to explore the boundaries of the known darkness.

Fanny och Alexander

Fanny och Alexander

Äntligen har jag sett Fanny och Alexander, Ingemar Bergmans sista stora film. När den kom 1982 var jag bara åtta år och då sattes ett frö i huvudet att det skulle vara en trist och träig evighetslång kostymfilm och den fördomen har liksom suttit i sedan dess. Jag hade fel och fördomar fördummar, osv…

Filmen utspelar sig i Uppsala några år efter det förra sekelskiftet och följer den högborgerliga familjen Ekdahl, och de båda syskonen Fanny och Alexander i synnerhet. Den inleds med ett överdådigt julfirande med fyllda fat, tömda glas, långdans och glädje. Den sekvensen skulle kunna fungera helt på egen hand eftersom den egentligen bara slår an tonen så att man förstår hur familjen Ekdahl fungerar. När barnens far avlider, gifter sig deras mor med biskopen, och ett nytt strängt och spartanskt liv börjar.

Det är en mastig film, men den kändes ändå inte så lång som klockan ville påskina. De 188 minuterna helt enkelt bara försvann. Så gott som hela den dåtida svenska skådespelareliten är med, och foto och scenografi är av yppersta klass, så det finns ingenting att klaga på där. Jag gillar också Uppsala-miljöerna som är med genom hela filmen. Jag drabbades av en rejäl Uppsala-längtan. Möjligen kan jag gnälla lite över att Bergman i andra halvan av filmen snårar till gränserna mellan dröm och verklighet på ett lite irriterande sätt, och att en del monologer känns väldigt teatrala. Det känns också lite märkligt att Fanny knappt märks av i filmen och det mesta är skildrat från Alexanders synvinkel när filmen heter Fanny och Alexander, men det är bara småsaker. Filmen är en riktig klassiker, och det förtjänar den att vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Uppe på höjden

Bokomslag  (e-bok)

På en toalettdörr hos mina föräldrar hängde länge en bild av den helige Onufrius. Han var en munk från Egypten som valde att leva ett eremitliv. Han blev vid ett tillfälle bortrövad till öknen av stråtrövare men återvände naken, endast iklädd sin myckna kroppsbehåring, och levde resten av sitt liv uthärdande extrem hunger och törst. Vad jag minns från bilden var han oroväckande luden. Han ska ha levt i Hermesh-grottan under sin tid som eremit, och den ligger inte alltför långt från den israeliska bosättningen Ma’aleh Hermesh C på Västbanken. I varje fall i bokens värld.

Författaren Assaf Gavron har i Uppe på höjden skapat en krönika om livet kring en fiktiv bosättning. Den grundlades av en man som helt enkelt gillade marken på platsen och slog sig ner för att odla grönsaker. Snart dök det upp flera israeler som slog sig ner på platsen, byggde baracker att bo i och drog vägar, och hux flux fanns det en illegal bosättning på platsen. Den skyddades av militären, eftersom palestinierna i grannbyn inte uppskattade att deras mark stulits och det är den israeliska arméns uppgift att skydda alla israeler. Dessutom är det olagligt att riva byggnader utan tillstånd, så bosättningen fick vara kvar, och alla försök reda ut det fastnade i byråkratiska hålrum. Det är alltså inte organiserad illvilja utan snarare inkompetens som gör att bosättningen finns kvar.

Bokens handling rör sig fram och tillbaka genom ett ganska stort antal inbyggare och skulle kunna bli rörig, men författaren har varit snäll och påminner ofta läsaren om vem som gjorde vad. Däremot hoppar handlingen också en del i tiden, så det kan vara svårt att hitta kronologin ibland. Det känns lite ovant med en bok som beskriver markstölder från förövarnas synvinkel, även om många av dem är motvilliga. Jag kan faktiskt inte avgöra vad som ät tänkt som satir, och vad som är verklighetstrogna beskrivningar av hur beslutsprocesser i Israel går till, men oavsett vad känns det som att Avron är genuint pessimistisk till situationen på Västbanken. Det känns ändå som om någonting fattas i Uppe på höjden. Palestiniernas situation tas det liksom alldeles för lätt på.

Boken är lätt att läsa, och även lätt att lägga ifrån sig. Jag är också förstås glad att den hårige Onunfrius äntligen får vara med i en bok.

I gryningens timmar

I gryningens timmar

Det är sommar i Paris och livet borde vara behagligt men året är 1942 och staden är ockuperad av Tyskland. När de ledande nazisterna bestämt sig för att Vichyregimen skulle skicka 100.000 judar till förintelselägren i öst, varav 25.000 från Paris, så planerades en gryningsräd för att det skulle kunna genomföras så snabbt och effektivt som möjligt. 9000 franska poliser kallades in och samlade natten till den 16 juni ihop 13.000 judar och förde dem till en stor velodromarena, där de hölls utan mat och vatten i tre dagar innan de slussades vidare till de franska koncentrationslägren i Loiret i väntan på transport österut. Sammanlagt 25 av dem överlevde till krigsslutet.

Det hemska med den här historien är att den är verklig historia. I filmen I gryningens timmar av Roselyne Bosch följer man ett par judiska familjers öden under den här mörka sommaren. Filmen börjar mycket konventionellt med en skildring av livet i det ockuperade Paris sprängfyllt av stereotyper, blandat med bilder från den franska medlöparregeringens förhandlingar om detaljerna kring utrensningen. Efterhand får filmen tack och lov mycket mera fokus, och scenerna från de vidriga förhållandena på velodromen är riktigt mäktiga. Man får även se exempel på goda fransmän som gör allt i sin makt för att hjälpa de utsatta.

Filmen är välgjord och bra, och en hel del av mina tårar lockades även om jag tyckte att filmens absoluta slut kändes märkligt påklistrat. Just den här delen av händelserna under det andra världskriget tror jag inte att jag har sett på film tidigare, så det är bra att filmen finns. Jag antar att den franska poliskåren är särskilt stolt över den här delen av sin historia.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Dagen efter denna

Dagen efter denna

Nathalie är en omtyckt gymnasielärare i filosofi i Paris och hon gillar sitt jobb. Hon har varit behagligt gift i tjugofem år och hennes båda barn börjar bli vuxna. Det är då livskrisen slår till. Hennes man vill lämna henne och hennes mors hälsa blir allt sämre, och plötsligt är inte längre allting självklart i livet.

Trots att Dagen efter denna av Mia Hansen-Løve handlar om en livskris blir den inte särskilt dramatisk, utan handlingen går lugnt stilla framåt och förändringarna i tillvaron skildras mycket subtilt. Skilsmässan sker lugnt och samlat, utan skrikande och storgrälande och förödmjukelser. Det är riktigt provocerande hur enkelt det komplicerade behandlas, och hur Nathalie analyserar sin förändrade situation på ett filosofisk plan. Alla personer i filmen känns som ovanligt verkliga människor, bland annat tack vare riktigt lysande återhållsamt skådespeleri. Det gör att det inte känns som en film utan att det man ser sker på riktigt.

Jag vet att filmen kan verka småtråkig när jag beskriver handlingen, men det är inte historien i sig som är filmens behållning, utan det är hur den berättas via vardagliga scener och små gester. Man kan säga att det här är en riktig film, inte en filmad berättelse eller en iscensatt idé. Sådana är tyvärr inte särskilt vanliga.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Barnmorskan

Barnmorskan

Helena är barnmorska i Petsamo men längtar bort från det inskränkta och brutala livet i traktens byar. Hon förälskar sig i fotografen Johannes och ser sin chans att komma iväg, men det är inte så lätt som det låter. Året är nämligen 1944 och lapplandskriget (det tredje kriget i Finland under andra världskriget) pågår för fullt, och Johannes är en SS-officer som är stationerad i ett läger ett par mil in på den sovjetiska sidan av gränsen. Helena ser till att ta sig ett jobb där för att få vara nära Johannes, men livet i lägret visar sig vara ännu obehagligare än vad man skulle kunna tänka sig. Johannes bär dessutom med sig hemska minnen från tidigare under krigstjänstgöringen. Men kärleken förenar ändå de båda när världen tycks ha blivit galen.

Det är en dramatisk historia som regissören Antti Jokinen berättar i Barnmorskan, fylld av kärlek, spänning, hopp och förtvivlan. Soldater skriker och skjuter, lokalbefolkningen är skitig och våldsam, och alla super. Kriget är bullrigt och otäckt och regnigt, och mycket av det sker i slow motion så att man verkligen känner varje regndroppe som slår ner i leran intill skyttarna. Det blir helt enkelt för mycket av det hela. Historien är egentligen ganska enkel, men filmen piskar upp den på Hollywoodvis till ett större drama än vad som skulle kännas som rimligt. Det känns alltså som om efterproduktionen har blåst upp och sabbat en film som med lite återhållsamhet hade varit riktigt bra. Det är väldigt synd.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.