The Rite of the Christmas Dance

En film som bygger på Lewis Carrolls nonsensdikt Jabberwocky, och som dessutom är Terry Gilliams debutfilm som regissör på egen hand efter allt arbete ihop med Monty Python – kan det bli något annat än nonsens?

Huvudpersonen i Stackars Dennis är Dennis och det är synd om honom, även om inte själv riktigt verkar förstå det. Hans far, tunnbindaren, dör men Dennis lämnas arvlös, och hans stora kärlek till fiskardottern Griselda är obesvarad. Det är mitt under den allra mörkaste medeltiden, så det enda Dennis kan göra är att leta sig till staden för att hitta något sätt att försörja sig. Staden har en kung, en biskop, och ett antal stormrika köpmän, men samtidigt utanför staden härjar det ondsinta och illvilliga monstret Jabberwocky. Kungen arrangerar ett tornerspel där vinnaren får uppdraget att döda monstret, och som tack vinner prinsessan och halva kungariket. Mitt i allt detta hamnar stackars Dennis.

Filmen är riktigt slående rent visuellt, trots att det märks att budgeten var väldigt begränsad. Filmen innehåller många roliga infall, men till skillnad från Monty Pythons filmer bygger den inte på en serie sketcher utan har istället en klar och tydlig handling. Det gör att den håller ett lite annat tempo än vad man skulle kunna vänta sig, och faktiskt emellanåt kan kännas lite seg. Dessutom, om man som jag upplever historien som ganska svag tappar filmen en hel del av sin glans. Men eftersom den avslutande scenen på ett lysande sätt driver med riddarhistoriernas mest slitna klyscha är jag glad ändå.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En man som kallas Dimman anländer till Malta en sen kväll. Han övar in det rätta tonfallet i repliken “Förlåt, jag vill att du förlåter mig”, för att sedan leta upp en tidigare affärspartner. Någonting dåligt har han gjort, och han har därefter hållit sig undan lagens ögon. Hans kompis, Fredrik, är inte imponerad och är fullt upptagen med att planera sitt påkostade bröllop. Dimman försörjer sig normalt sett numera som seglarguide, och fördriver tiden på Malta i väntan på nästa körning med ett litet småjobb som spanare bland de sunkiga svenska online-kasinoentreprenörerna. Allting blir egentligen en enda röra när Dimman är i närheten.

Axel Peterséns film Syndabocken har inte så mycket att komma med vad gäller handlingen, men kompenserar det storligen med en riktigt obehaglig stämning. Det verkar exempelvis liksom inte finnas någon botten i det moraliska förfallet bland svenskarna aktiva på den lilla ön, och bokstavligen vad som helst verkar kunna hända. Detta kryddas med en närmast otrevlig musikläggning för att verkligen bygga upp obehaget. Syndabocken är helt klart en sevärd film, men alla verkar inte uppskatta det råa obehaget och frånvaron av tydlig intrig. Jag har i alla fall själv ingenting emot det hela. Det är inte en djup film att analysera, utan den känns för mig mer som känslan av en mardröm som man inte riktigt vaknat upp ur.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Sandra Voyter är en framgångsrik tysk författare. Hon intervjuas av en nyfiken litteraturvetare hemma i huset i de franska alperna, dit hon flyttat med sin make och deras son. Samtalet störs av att maken spelar en hemsk calypso-remix av en 50 Cent-låt på högsta volym och på repeat, så litteraturvetaren måste avbryta intervjun och fara iväg, samtidigt som sonen, som är gravt synskadad efter en trafikolycka, har gått ut med hunden. När han kommer tillbaka ligger pappan död på backen utanför huset. Vad har hänt?

Mer än vad jag skrivit här ovanför behövs inte för att sätta handlingen i en riktigt bra film, som Fritt fall av Justine Triet. Resten av filmen rör sig kring utredningen av händelsen, och den påföljande rättegången. Man får veta allt mer om ett äktenskap som hamnat i kris, och om hämmade livsdrömmar. Man får lov att fundera på hur mycket av en själv som författare lägger i sina böcker, och om man ens kan lita på författare som vittnen. Ingen av sidorna i rättegången är består av lysande juriststjärnor, och alla tolkningar av situationen färgas av de egna erfarenheterna. Det blir därmed en en lysande rättegångsfilm, och det känns som att varje scen som spelas, och till och med varje bildvinkel, är vald för att tydliggöra ambivalensen kring vad som egentligen hände i alphuset. Man får inte heller glömma bort de lysande skådespelarinsatserna i Fritt fall. Filmen har vunnit en hel del priser, och det är den värd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det finns filmer som har för mycket av allting. Cloud Atlas är en sådan. Till att börja med har den tre regissörer (Tom Tykwer, Lana och Lilly Wachowski) som ansvarat för olika stycken av filmen, som därför har lite ojämnt anslag. Filmen i sig består av sex löst sammanhållna historier som växelvis följs, men skådespelarna i de olika historierna är ofta desamma med olika grader av kraftfull maskering. Den är närmare tre timmar lång och verkar ha kostat runt hundra miljoner dollar att göra. Dessutom är den överdrivet ambitiös i helas anslaget.

Kort om historierna: År 1849 skriver en amerikansk advokat dagbok om sin resa över Stilla Havet under vilken han blir svårt sjuk. År 1936 skriver en ung engelsk musiker brev till sin älskare om hur han sökt tjänst hos en etablerad kompositör för att inspireras till att skriva ett eget mästerverk. År 1973 skriver en amerikansk journalist en artikel om ett stort mörkläggande kring ett kärnkraftverk. År 2012 skriver en förläggare ett filmmanus som handlar om hans upplevelser när han försöker gömma sig från gangstrar. År 2144 nedtecknas förhöret av en klon i Neo-Söul om hur hon slagit sig fri från livegenskap. År 2321 berättar en ålderman för stammens barn om hur det gick till när han lämnade sin hemplanet. Det som håller berättelserna samman är att de alla innehåller något slags nedtecknande av en berättelse, och att de kronologiskt tidigare historierna på olika sätt påverkar de senare berättelserna.

Filmen ser ofta bra ut, bortsett från att de i mitt tycke rätt påklistrade action-sekvenserna inte riktigt passar in i det övriga berättandet. Den har däremot lite för många trådar igång samtidigt, vilket gör att man måste hålla koncentrationen uppe hela filmens längd för att inte tappa bort något sammanhang. Fram emot slutet av filmen började jag också alltmer fundera över vad poängen med filmen egentligen var, och kom inte riktigt fram till något svar på det. Det är en rent tekniskt lysande film, men alldeles för spretig i allt det andra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I en värld inte alltför olik vår egen är den fullständiga tvåsamheten norm. De som av olika anledningar inte uppfyller den samlas ihop och skickas till ett hotell där gästerna har 45 dagar på sig att finna sin själsfrände. Om det inte sker så förvandlas de till djur, efter eget val. David har i början av Yorgos Lanthimos film The Lobster övergivits av sin fru, som träffat en annan. Han skickas alltså till ett rätt dystert strandhotell för att finna en ny partner, och han har valt att vid ett misslyckande få bli en hummer tack vare deras långa livslängd, och att de är sexuellt aktiva livet igenom. Eftersom tvåsamheten är en sådan absurd norm som totalt genomsyrar hela samhället i alla led finns det också en motståndsrörelse av singlar som lever mycket löst organiserade, av naturliga skäl, i skogen. Dessa får hotellets gäster jaga med bedövningspilar, och för varje bytessingel de plockar med sig får de en extra dag på sig att finna själsfränden.

The Lobster är en märklig film. Trots den skruvade premissen utspelar den sig i ganska välbekanta miljöer med ett slitet engelskt hotell med en gråmulen skogsstrand. Det känns som om alla människor i den här världen är oroliga och nervösa, och deras repliker sägs som om de hela tiden förväntas bli betygsatta. Det går förmodligen att läsa in en massa saker om den vanliga världens tvåsamhetsnorm och sådant, men jag ser filmen mer som ett försök att visa på hur sjukt ett samhälle blir med dogmatiska, totalitära, system, oavsett vad de rör sig om. I det här fallet råkar det vara tvåsamhet/ensamhet, men det hade kunnat vara vad som helst annat.

Det här var tredje gången jag såg The Lobster, och jag gillar den skarpt varje gång. Jag har dock märkt att den inte alls går hem hos alla, men det stör inte mig så mycket. Det gör bara att det kan vara svårt att rekommendera filmen till vem som helst.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vissa filmer har fått stor filmhistorisk betydelse av något oväntade anledningar. Ingmar Bergmans Sommarnattens leende är exempelvis en ganska enkel och rättfram komedi som man inte kan säga är särskilt anmärkningsvärd, men som ändå blivit viktig eftersom den blev en sådan succé att Bergman efter den fick i stort sett fria händer att göra de filmer han önskade. Utan Sommarnattens leende skulle alltså inga av Bergmans stora filmer ha gjorts.

Filmen utspelar sig någonstans i en mindre stad vid förra seklets början. Advokat Fredrik Egerman har införskaffat teaterbiljetter och planerar att besöka kvällens föreställning med sin mycket unga, och orörda, hustru Anne. Hans notarie och biträde skvallrar om att Fredrik tidigare haft teateraktrisen Desirée Armfeldt som långvarig älskarinna. Efter att Fredrik råkat nämna Desirées namn under sin eftermiddagslur blir Anne något vresig under kvällens gång och vill lämna föreställningen. Fredrik söker sig tillbaka till teatern senare under kvällen, träffar Desirée och senare även hennes nuvarande älskare, greve Carl Magnus Malcolm, med väntat resultat. Det hela leder till att Desirée bjuder hem alla inblandade, med familjer och tjänstehjon, till sin mors fina slott för att bjuda på middag och sätta igång sinnrika planer att åter fånga Fredrik.

Personerna som befolkar Sommarnattens leende är cyniska romantiker, romantiska cyniker eller någonting däremellan. Det är ingen direkt moralisk samling människor, men de kan ändå se fram emot ett ganska lyckligt slut på filmen vilket faktiskt känns ganska fräscht till skillnad från många mycket nyare filmer med samma typ av rolluppsättning. Filmen är ganska teateraktig i sin ton, med tydliga talade repliker och en hel del överspel, och den har ingen egentlig slutknorr. Den är helt enkelt ute efter att underhålla, och det gör den riktigt bra. Den har dock inte lämnat några särskilt djupa spår hos mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.