The Rite of the Christmas Dance

I en värld inte alltför olik vår egen är den fullständiga tvåsamheten norm. De som av olika anledningar inte uppfyller den samlas ihop och skickas till ett hotell där gästerna har 45 dagar på sig att finna sin själsfrände. Om det inte sker så förvandlas de till djur, efter eget val. David har i början av Yorgos Lanthimos film The Lobster övergivits av sin fru, som träffat en annan. Han skickas alltså till ett rätt dystert strandhotell för att finna en ny partner, och han har valt att vid ett misslyckande få bli en hummer tack vare deras långa livslängd, och att de är sexuellt aktiva livet igenom. Eftersom tvåsamheten är en sådan absurd norm som totalt genomsyrar hela samhället i alla led finns det också en motståndsrörelse av singlar som lever mycket löst organiserade, av naturliga skäl, i skogen. Dessa får hotellets gäster jaga med bedövningspilar, och för varje bytessingel de plockar med sig får de en extra dag på sig att finna själsfränden.

The Lobster är en märklig film. Trots den skruvade premissen utspelar den sig i ganska välbekanta miljöer med ett slitet engelskt hotell med en gråmulen skogsstrand. Det känns som om alla människor i den här världen är oroliga och nervösa, och deras repliker sägs som om de hela tiden förväntas bli betygsatta. Det går förmodligen att läsa in en massa saker om den vanliga världens tvåsamhetsnorm och sådant, men jag ser filmen mer som ett försök att visa på hur sjukt ett samhälle blir med dogmatiska, totalitära, system, oavsett vad de rör sig om. I det här fallet råkar det vara tvåsamhet/ensamhet, men det hade kunnat vara vad som helst annat.

Det här var tredje gången jag såg The Lobster, och jag gillar den skarpt varje gång. Jag har dock märkt att den inte alls går hem hos alla, men det stör inte mig så mycket. Det gör bara att det kan vara svårt att rekommendera filmen till vem som helst.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vissa filmer har fått stor filmhistorisk betydelse av något oväntade anledningar. Ingmar Bergmans Sommarnattens leende är exempelvis en ganska enkel och rättfram komedi som man inte kan säga är särskilt anmärkningsvärd, men som ändå blivit viktig eftersom den blev en sådan succé att Bergman efter den fick i stort sett fria händer att göra de filmer han önskade. Utan Sommarnattens leende skulle alltså inga av Bergmans stora filmer ha gjorts.

Filmen utspelar sig någonstans i en mindre stad vid förra seklets början. Advokat Fredrik Egerman har införskaffat teaterbiljetter och planerar att besöka kvällens föreställning med sin mycket unga, och orörda, hustru Anne. Hans notarie och biträde skvallrar om att Fredrik tidigare haft teateraktrisen Desirée Armfeldt som långvarig älskarinna. Efter att Fredrik råkat nämna Desirées namn under sin eftermiddagslur blir Anne något vresig under kvällens gång och vill lämna föreställningen. Fredrik söker sig tillbaka till teatern senare under kvällen, träffar Desirée och senare även hennes nuvarande älskare, greve Carl Magnus Malcolm, med väntat resultat. Det hela leder till att Desirée bjuder hem alla inblandade, med familjer och tjänstehjon, till sin mors fina slott för att bjuda på middag och sätta igång sinnrika planer att åter fånga Fredrik.

Personerna som befolkar Sommarnattens leende är cyniska romantiker, romantiska cyniker eller någonting däremellan. Det är ingen direkt moralisk samling människor, men de kan ändå se fram emot ett ganska lyckligt slut på filmen vilket faktiskt känns ganska fräscht till skillnad från många mycket nyare filmer med samma typ av rolluppsättning. Filmen är ganska teateraktig i sin ton, med tydliga talade repliker och en hel del överspel, och den har ingen egentlig slutknorr. Den är helt enkelt ute efter att underhålla, och det gör den riktigt bra. Den har dock inte lämnat några särskilt djupa spår hos mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det hemska har redan hänt. Nu handlar det om hur man går vidare, och det leder till diskussioner. Sarah Polleys film Women Talking handlar just om kvinnor som pratar.

En avlägset belägen by som bebos av synnerligen konservativa strikt kristna (typ amish) har under en tid hemsökts av otäckheter. Kvinnorna i församlingen har vaknat våldtagna med blod mellan benen, men har blivit tillsagda att det är djävulen som besökt dem och det är deras eget fel. Vid ett tillfälle tas dock en man på bar gärning. Det visade sig att det var satt i system bland männen att droga kvinnor med djurmedicin för att sedan våldta dem. Männen som erkänt dåden fängslades då av det vanliga rättssamhället. Nu har byns män tagit sig till domstolen för att betala borgen; de skyldiga männen har ju bett gud om förlåtelse. Därför samlas kvinnorna i byn för att diskutera vad de kollektivt ska göra: Förlåta männen, stanna kvar och slåss, eller lämna byn för alltid. Ett beslut måste tas innan männen kommer tillbaka. Det är dessa diskussioner fram och tillbaka som filmen handlar om.

Tyvärr har filmen verklighetsbakgrund – en obehaglig historia från 2010 i en mennonitsekt i Bolivia – och vetskapen om det gör att hela historien känns ännu tyngre. Det är välskrivet och välspelat, och fotot är riktigt snyggt. Färgerna är så urlakade att filmen nästan upplevs som svartvit (eller snarare brun). En del saker som kommer fram i samtalen är lite väl övertydliga, och det är ganska mycket mer av filmad teater än egentlig filmupplevelse. Film verkar helt enkelt inte vara riktigt rätt format för det här manuset. Women Talking har i alla fall mycket att säga, och det behövs inte mycket fantasier att dra vidare paralleller till aktuella teman som toxisk manlighet och systembrister. Och även om det här hade kunnat varit en riktigt bra teaterpjäs istället, så är det en fullgod film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

När tekniska problem gjorde att den planerade filmen (Women Talking) inte kunde visas av Kiruna Filmstudio, så fick en reservfilm visas den här veckan. Det blev Min vackra stjärna, som visades förra gången så nyligen som i april i fjol. I kort handlar filmen om att lämna bort oönskade spädbarn, kidnappa bortlämnade oönskade spädbarn, adoptera bort kidnappade bortlämnade oönskade spädbarn mot pengar, och om ångerkänslor.

Filmen är bra, men den tjänade inte riktigt på att ses om i och med att jag ju redan visste hur den slutar. Å andra sidan fick jag tillfälle att fundera mera på de svåra moraliska fallgroparna som filmen balanserar mellan. Är det så självklart vad som är det moraliskt riktiga i alla situationer?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Italienaren Fabrizio Collini mördar en äldre tysk storföretagsägare i hans rum i ett lyxhotell i Berlin. Men varför gör han det? Det verkar inte finnas någon som helst anledning till det. Han tilldelas en ung försvarsadvokat, Caspar Leinen, för vilken det blir hans första större rättegång. Leinen tackade dock ja innan han förstod att den mördade mannen var hans mentor eller i alla fall något av en fadersfigur. Det gör det hela förstås besvärligt. Dessutom håller Collini håller tyst om allting, så advokaten måste då nysta upp allt på egen hand. Det måste ju ändå finnas någon rimlig orsak till att begå ett mord.

Fallet Collini är en film av Marco Kreuzpaintner som lider av att filmaffischens formgivning på nästan alla filmmarknader i stort sett avslöjar filmens stora poäng. För att klara mig ifrån det problemet var jag tvungen att speciellt leta upp den tyska affischen här ovanför. Bortsett från den lilla detaljen är filmen ett ganska spännande rättegångsdrama som visserligen tar rätt god tid på sig att komma igång, men som efter hand bygger upp spänningen. Filmen ska vara inspirerad av ett verkligt fall, vilket känns rimligt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.