The Rite of the Christmas Dance

När tekniska problem gjorde att den planerade filmen (Women Talking) inte kunde visas av Kiruna Filmstudio, så fick en reservfilm visas den här veckan. Det blev Min vackra stjärna, som visades förra gången så nyligen som i april i fjol. I kort handlar filmen om att lämna bort oönskade spädbarn, kidnappa bortlämnade oönskade spädbarn, adoptera bort kidnappade bortlämnade oönskade spädbarn mot pengar, och om ångerkänslor.

Filmen är bra, men den tjänade inte riktigt på att ses om i och med att jag ju redan visste hur den slutar. Å andra sidan fick jag tillfälle att fundera mera på de svåra moraliska fallgroparna som filmen balanserar mellan. Är det så självklart vad som är det moraliskt riktiga i alla situationer?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Italienaren Fabrizio Collini mördar en äldre tysk storföretagsägare i hans rum i ett lyxhotell i Berlin. Men varför gör han det? Det verkar inte finnas någon som helst anledning till det. Han tilldelas en ung försvarsadvokat, Caspar Leinen, för vilken det blir hans första större rättegång. Leinen tackade dock ja innan han förstod att den mördade mannen var hans mentor eller i alla fall något av en fadersfigur. Det gör det hela förstås besvärligt. Dessutom håller Collini håller tyst om allting, så advokaten måste då nysta upp allt på egen hand. Det måste ju ändå finnas någon rimlig orsak till att begå ett mord.

Fallet Collini är en film av Marco Kreuzpaintner som lider av att filmaffischens formgivning på nästan alla filmmarknader i stort sett avslöjar filmens stora poäng. För att klara mig ifrån det problemet var jag tvungen att speciellt leta upp den tyska affischen här ovanför. Bortsett från den lilla detaljen är filmen ett ganska spännande rättegångsdrama som visserligen tar rätt god tid på sig att komma igång, men som efter hand bygger upp spänningen. Filmen ska vara inspirerad av ett verkligt fall, vilket känns rimligt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Två pojkar, Rémi och Léo, har alltid varit bästa vänner och har i stort sett tillbringat all sin vakna tid tillsammans. Deras föräldrar och syskon låter dem helt enkelt bara vara, så nära varandra som man bara kan bli. Två pojkar som delar en själ. När de börjar högstadiet i en ny skola börjar det gnissla lite mellan dem. En flicka frågar om de är tillsammans, eftersom de alltid är så nära varandra, men Léo är helt oförstående till frågan. Deras vänskap blir därmed hela tiden ifrågasatt, och Léo börjar dra sig ifrån Rémi och börjar odla egna intressen (ishockey). Avståndet mellan de tidigare så nära vännerna växer och växer, och leder till hjärtskärande situationer allt eftersom.

När man är en så känslig filmtittare som jag är, så kan filmer som Lukas Dhonts Close vara svåra att se. Tårarna kommer i vägen. Filmen utspelar sig i en vacker del av den belgiska landsbygden där blommor odlas för försäljning, och skildrar en hyfsat ofta skildrad tidpunkt från uppväxten, då den oskyldiga barndomen slutar och man måste möta omvärldens blickar. Med vackra bilder, starkt skådespeleri och en historia som kryper under skinnet utan att så blir filmen mycket sevärd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Något år efter det andra världskriget försöker en mycket åldrad Sherlock Holmes pussla ihop, och skriva ned, vad som egentligen hände trettio år tidigare när han löste sitt sista fall som detektiv, och varför det just blev hans sista. Det är inte lätt, eftersom hans tidigare så skarpa sinne har börjat fyllas med luckor, och han hellre egentligen vill pyssla med sina bikupor.

Ja, när man tror att alla varianter av berättelser kring den så beryktade detektiven Sherlock Holmes så tar Bill Conden till ett nytt grepp med filmen Mr. Holmes. Det är riktigt uppfriskande att se huvudpersonen slita med sina spridda minnen, för att sedan med ojämna mellanrum kunna briljera med sin skarpa iakttagelseförmåga. Miljöerna där han dragits sig tillbaka längst ner vid Sussex-kusten är också vackra. Själva detektivhistorien är inte den egentliga huvudhandlingen här, utan filmen rör sig mera kring hur Holmes själv försöker hålla isär sin verkliga personlighet med den som beskrivits av dr Watson i den ändlösa raden av detektivhistorier. Det gör Mr. Holmes till en riktigt mysig och trevlig film, som dessutom är sevärd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Den senaste, och kanske sista, filmen från den japanske mästeranimatören Hayao Miyazaki är Pojken och hägern. Den handlar om pojken Mahito som hamnar i synnerligen oväntade situationer på jakt efter ett sammanhang.

Filmen börjar abrupt med ett larmljud. Det är i andra världskrigets Tokyo och det är det är sjukhuset där Mahitos mor arbetar som brinner. Mahito rusar dit och får se sin mor försvinna i elden. Hans far flyttar ut till en lantlig herrgård med honom, och hans moster ska då bli hans nya mamma. Det är inte lätt för Mahito att hitta sin plats i den nya omgivningen, och inte blir det bättre när han börjar trakasseras av en stor och ful häger som skriker att mamman fortfarande lever. Efter en tid börjar Mahito utforska omgivningarna kring herrgården och hittar ett mystiskt torn, och plötsligt befinner han sig i en parallell värld med onda pelikaner och undulater, och med magi som härjar. Kanske kan han få svar om sin mor på denna mystiska plats.

Pojken och hägern lider ganska mycket av att Mahito är en tråkig huvudperson. Han är mest arg och rädd och saknar nyfikenheten som krävs rent motivationsmässigt för att utforska en parallell värld. Därför känns det mest som att han leds framåt av andra, och det ledde inte till att jag engagerade mig i någon högre grad i filmen. Men det är en ofta vacker film, och den parallella världen är väldigt fascinerande att få lära känna.