Idag är det nio år sedan fyra självmordsbombare detonerade bomber ombord på tre tunnelbanetåg och en buss i centrala London. Vid den här tiden arbetade jag på Imperial College, London, och bodde i stadsdelen Whitechapel, vilket gjorde att jag på väg till jobbet hamnade mitt i röran och förvirringen runt attentaten. Jag var mer skärrad av situationen än vad jag mådde bra av, men genom att skriva ner mina upplevelser från dagen kunde jag få det jobbiga ur mig.
Följande text är vad jag skrev ihop dagen efter bomberna:
Jag var ovanligt seg på morgonen och kom iväg hemifrån ungefär kvart i nio. När jag kom ut slogs jag av att vädret var ovanligt trist. Den där blandningen av dimma och regn som inga paraplyer hjälper mot.
När jag var på väg att gå in på Whitechapels station möttes jag av stor mängd människor som är på väg ut. Eftersom de var så många antog jag att det var något tågfel på linjen, så jag promenerade till nästa station: Aldgate East. Där kom jag fram lagom till att de stängde porten. Ingen som helst information om vad som var på gång, men jag antog att något hade hänt på just den stationen.
Närmaste station var nu Aldgate, så jag gick dit för att få tag i ett tåg. Nu började sirener höras och när jag kom dit var gatan utanför avspärrad av polis, och sotiga människor hade börjat komma upp ur stationen. Många människor var fortfarande innanför avspärrningarna, så avspärrningen hade precis kommit upp. Ingen på gatan hade någon aning om vad som var på gång, men att det var en tågolycka var alla överens om. Jag hade ingen lust att titta på något räddningsarbete så jag gick till Liverpool Street stationen för att ta en annan tunnelbanelinje genom staden.
Järnvägsstationen var öppen och allt verkade vara som vanligt, men när jag var på väg in genom tunnelbanespärren kördes jag iväg tämligen bryskt av polisen. Jag följde deras instruktioner utifall det var någon brand eller något där nere i tunnlarna. Jag hittade en skylt som räknade upp fem stationer som hade stängt av säkerhetsskäl. St Paul’s var inte stängd enligt listan, och verkade ligga tillräckligt långt borta för att inte ha påverkats av vad det nu var som hade hänt, så jag siktade ditåt, men när jag kom fram dit så var den också stängd. Det stod ett par poliser där, men det var så mycket folk runt dem att jag inte kunde höra anledningen till stängningarna, men folk pratade om någon slags eleffektssvall (electric power surge).
Nu var gatorna fulla av folk som försökte komma till sina jobb vilket gjorde att alla bussar var fulla till bristningsgränsen. Jag hade ingen lust att packa mig in någon sådan buss så jag fortsatte västerut mot nästa tunnelbanelinje. På vägen tittade jag in i ett skyltfönster med en TV som visade nyhetsbilder om två tåg som fastnat i en tunnel vid Edgeware Road. Eftersom den stationen ligger synnerligen långt från Aldgate, där jag såg olyckspådraget, förstod jag att det måste vara bomber eller något sådant på gång.
Jag hade nu promenerat ungefär halvvägs till jobbet och tyckte att det var lika bra att fortsätta så att jag kunde ringa och meddela folk att jag mådde bra. Att använda mobilen gick inte under den här tiden.
Jag såg att bussarna plötsligt stannade och släppte av alla passagerare och tänkte att det verkade vara riktigt illa. I West End var det lika folktomt som i Gävle en söndagsförmiddag i september. På Picadilly Circus fanns i alla fall en del turister kvar.
Det var skönt att komma till jobbet till slut strax efter elva och kunna ta reda på vad som hade hänt. Eftersom telefonlinjerna funkade dåligt tog det en ganska lång stund innan jag kunde få ut något meddelande om att jag var oskadd (bortsett från en ömmande tå efter att ha slagit foten i Hyde Park Corner). Resten av dagen ägnades åt att följa nyheterna och att försöka lura hur hemfärden skulle gå till.
Mina upplevelser kan alltså sammanfattas med att jag såg några sotiga människor, gick en riktig långpromenad och fick en blå tå. Allt under stor förvirring.