Idag skulle pappa ha fyllt åttio år. Därför känns det extra bra just idag att ha gått på en föreställning som inspirerats av en av hans favoritartister: Nina Simone. Det känns också bra att det var en lyckad föreställning.
Nina – a story about me and Nina Simone är en enmansföreställning (plus mycket kompetent musikertrio) där Josette Bushell-Mingo berättar historier från Simones liv uppblandade med egna reflektioner och tankar från sitt eget liv. Det blir en hel del funderingar om det egentligen har hänt något med de svartas villkor de senaste 50 åren, om revolutionen som Simone sjöng om 1969 har blivit av, eller om det, som själva ordets betydelse, har gått runt ett varv och är tillbaka där det började. Skotten i Alabama 1963 och de 16 skott som polisen i Chicago avlossade 2014 kopplas exempelvis samman.
Första halvan av föreställningen är mest en lång, politisk, och rätt obehaglig monolog som är lätt uppblandad med musik, medan den andra halvan är mer av en hyllningskonsert med mellanprat. Det blir sammantaget en mäktig föreställning där det tunga budskapet blandas med ljuv musik och, inte minst, Bushell-Mingos mäktiga röst. Nu känner jag mig inspirerad till att göra musik, och redo att förändra världen. Det sistnämnda måste ju göras.
Föreställningen kom till Kiruna genom Riksteatern.
