Recension / Review – Page 85 – The Rite of the Christmas Dance

Herakles

Eftersom jag såg både Hercules och Young Hercules när serierna gick på TV runt millenieskiftet så trodde jag att jag kände till historien om Herakles, men det har visat sig att jag hade fel. Tack vare Herakles, 2014 års upplaga av Chalmersspexet, så vet jag nu vad som egentligen hände.

Den utspelar sig i antikens Grekland, inte i 1990-talets Nya Zeeländska skogar. Kung Eurystheus i Knossos ville göra sin stad till världens främsta evenemangsstad, och för det krävs ett zoo av världsklass. Knossoszoo skulle fyllas av mytologiska djur, med hjälp av den kungliga slaven Herakles. När den trehövdade Kerberos skulle plockas upp ifrån dödsriket för att fylla den sista zooplatsen rörde det hela till sig med sång och dansnummer som följd, samt en del ordlekar.

Man kan se föreställnigen som ett gripande drama om hur en föräldralös man upplever sin rotlöshet i samhället och hur kraven från omvärlden att motsvara förväntningarna kan förstöra flera personers tillvaro på mer än ett plan. Man kan också se den som tre timmar lättare underhållning, vilket förmodligen var tanken med det hela.

Musiken, sången, dansen, texterna, ja allting motsvarade förväntningarna jag hade innan föreställningen. Men tyvärr inte mer än så – det blixtrade inte riktigt till. Det känns som om man i föreställningen satsade på säkra kort i poängerna, men jag hade nog hellre föredragit att det chansades lite mera. Det kan i och för sig bero på att min syn på Herakles stordåd nu för alltid har förvridits.

Att göra en pudel

Rita är en utbildad frisör som harvar på i sin gamla fostermors frisersalong för hundar och drömmer sig bort genom att läsa romantiska småromaner, sådana där av harlequintyp. Fostermamman Edith är synnerligen krävande så Rita bestämmer sig för att ta sig en helg på en new age-herrgård för att “finna sig själv”. Där träffar hon Knut och tycke uppstår. Vad Rita inte vet är att Knut är kvällstidningsjournalist och att han har rest dit för att skriva en artikel om hur kursarrangörer blåser godtrogna kursdeltagare på pengar genom att sina aktiviteter. Det leder förstås till trassel.

Man kan av min beskrivning eventuellt ledas att tro att filmen Att göra en pudel är fånig. Det är den, men den har ändå en del poänger. Spänningen mellan Rita och Edith känns äkta tack vare finfina insatser av Eva Röse och Lena Nyman (hennes sista filmroll). Annars känns det som om kärleksgnistan mellan Knut och Rita inte riktigt finns på plats, och många av situationerna känns liksom felkonstruerade. Dessutom känns det lite slött av regissören (Anette Winblad von Walter) att i en scen som ska utspelas i Sundsvall inte på något sätt bry sig om att ens låtsas vara där genom att använda någon enkel exteriörbild. Allt känns som Söder, den där stadsdelen i Stockholm.

Det tragiska i filmen känns äkta, men resten känns krystat och det är fel för en film som utger sig för att vara en romantisk komedi. Filmen bygger alltför mycket på idén att man kan dubbeltolka uttrycket “att göra en pudel”, som var förhållandevis fräscht 2006 när filmen gavs ut men som nu känns ganska dammigt.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

The Leopard

Some films are big. The Leopard, directed by Luchino Visconti, is one of those films.

In the film, we follow the life Don Fabrizio Corbera, prince of Salina, and his family on Sicily from the moment in 1860 when Garibaldi’s army is first seen on Sicily and a few years more, during which Italy is unified and the power of the old nobility is removed. Thus, we get a glimpse not of the end of an era but rather of the moments after the end of an era. The prince strives to make sure to change everything so that in the end life can continue as before. That may sound a bit paradoxical, but it makes sense in the situation in the film.

The costumes and the settings are fantastic through the film, and it is clear that a large effort was made to keep every little visible detail as perfect as possible. The film is from 1963, but a recent restoration and digitalisation has recovered its glory. It is a feast for the eyes. It is also rather boring in many scenes, because all of them are exceptionally long but not all of them have sufficient substance for the length. This also affects how the story is told, with large gaps between the scenes where it not clear for me what has happened. Thankfully, the final (ballroom) scene is one of the best scenes I have seen in any film (and also one of the longest) so I forgive the slow moments in the earlier parts and leave the cinema in a good mood.

Some texts are big. This is not one of them.

The film was seen through Kiruna filmstudio.

Brothers – a Tale of Two Sons

Jag är alldeles för känslig för att spela vissa spel. Nu när jag spelade igenom Brothers – a Tale of Two Sons så porlade tårarna ner längs mina kinder vid mer än ett tillfälle. Jag som ju borde vara en stenhård tuffing.

Historien inleds när lillebror sörjer vid sin drunknade mors gravsten. Storebror ropar efter honom, deras far har blivit svårt sjuk. Tillsammans hjälps de båda bröderna åt att flytta pappa till byns läkeman så att han kan få den vård han behöver, men läkemannen kan inte göra något åt sjukdomen om han inte får ett vattenskinn fyllt med helande sav från ett stort magiskt träd. Efter att ha fått en kort beskrivning av färdvägen ger sig bröderna iväg mot trädet, och på vägen råkar de ut för många äventyr och problem som bara kan lösas genom samarbete.

Den stora spelmässiga poängen med spelet är just samarbetet, vilket kan kännas lite märkligt i ett solospel. Spelet styrs lämpligast med en kontroll från en spelkonsol – jag använde min PS3-kontroll – men det går även att använda ett tangentbord, även om det är lite bökigt. Storebror styrs med den vänstra pinnen, och den vänstra knappen, medan lillebror styrs med de högra motsvarigheterna. Det styrsystemet är lika enkelt som det är genialt, men det sätter koordinationen på prov emellanåt. Jag försökte till sist att alltid ha storebror till vänster i bild för att förenkla för min stackars hjärna.

Stämningen i Brothers – a Tale of Two Sons är genuint mysig, åtminstone till att börja med. Efterhand kommer man till miljöer som blir allt vildare och farligare, men så länge man har en bror vid sin sida kan man klara allt. Jag gillar att det känns som att man är i en riktig saga, och inte någon disney-liknande historia. Jag gillar också att man kommer till platser där något stort har hänt innan man kommit dit, utan att man får reda på vad som egentligen har försigått. Man får istället lov att använda fantasin för att fylla i luckorna. På samma sätt är det med dialogen som spelet igenom sker helt och hållet på ett låtsasspråk men ändå är fullt förståelig med hjälp av lite fantasi.

Spelet är inte särskilt långt – det går säkert att klara det på mindre än två timmar om man skyndar sig. Men varför skulle man göra det när man kan strosa omkring i lugn och ro och njuta av äventyret? Eller i mitt fall: strosa runt och torka tårarna.

Skuggor på fjället

Två ynglingar beger sig ut på fjället för att jaga ripa – ingen av dem återvänder hem. Åtta månader senare far sex ungdomar till en ensligt belägen stuga för att fira studenten – inte alla återvänder hem.

Så kan filmen Skuggor på fjället sammanfattas.

Filmen, som regisserats av Malik Kleis, är i väldigt mycket en typisk slasher-film av standardmodell, förutom det lilla faktumet att den är grönländsk. Bilderna på de grönländska miljöerna är mycket vackra och filmen var rätt spännande på sina ställen. Å andra sidan var skådespeleriet inte särskilt bra. Det kändes som om de flesta skådespelarna läste innantill när de skulle ha avslappnade samtal i stugan. Det kan förstås vara så att det är det grönländska sättet att samtala, jag har ju aldrig hört ett samtal på det språket tidigare så jag har inget att jämföra med.

Naturbilderna fick mig att vilja fara till Grönland på besök, men jag vet inte om jag törs ge mig ut för långt på fjället. Tänk om jag får en qivittoq (en “fjällgångare”) efter mig.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Generation 64

Tydligen tillhör jag generation 64. Det kan jag med viss säkerhet säga eftersom jag kom i kontakt med Commodore 64 under 80-talet, och gillade det. Ungefär så definieras generation 64 i boken med det i sammanhanget så passande namnet Generation 64 av Jimmy Wilhelmsson och Kenneth Grönwall.

Bokens undertitel, Commodore 64 gjorde mig till den jag är, förtydligar poängen med boken: inte mindre än trettio kända och förhållandevis okända svenskar berättar om sin uppväxt tillsammans med C64. Medlemmarna i generation 64 har av bokorganisatoriska skäl sorterats in i ett antal grundtyper (spelarna, musikerna, hackarna, demoscenen, grafikerna och entrepenörerna) och många verkar idag ha nästlat in sig i olika innovativa företag, akademiska institutioner och mediasammanhang. Det känns som om boken aspirerar på att vara heltäckande, men jag tycker att många av berättelserna känns lite för grunda. Det är många personer som intervjuas, men var och en får ganska lite plats att utveckla sin berättelse på djupet. Trots detta är texten läsvärd.

Frågan jag ställer mig efter att ha läst boken är förstås varför jag själv inte är med i den. Svaret är lika uppenbart som nedslående: jag utmärkte mig inte på något sätt i världen som kretsade kring C64. När jag efter att ha köpt min dator försökte hitta möjligheter att lära mig mer om den möttes jag av en svårt exkluderande attityd bland dem som jag antog var det hippa C64-gänget hemma i Gävle (dvs de som hängde i datorbutiken). Det fanns ingen som helst vilja hos dem att ens ge några råd. Den elitistiska aspekten kommer förstås inte fram i intervjuerna, även om den kan anas i texterna från demovärlden.

Jag känner mig lite kluven till själva formen på Generation 64. Det är en så kallad kaffebordsbok till formatet, och den är snyggt designad med många bilder som väcker minnen från en svunnen tid. Nostalgi blir ju bara bättre med åren. Boken fungerar alldeles utmärkt i den rollen. Å andra sidan gör texten i boken ett försök att vara en hyfsat heltäckande berättelse om hur stor betydelse C64 har haft för dagens Sverige, och det passar bättre ihop med en bok i mindre format och med mera text. En bok som man kan läsa i sängen eller när man är på resa. Det är möjligt att det här lilla identitetsproblemet är en fullt medveten effekt från Wilhelmssons och Grönwalls sida för att spegla C64-ans dubbla identitet som spelleksak och som (på sin tid) mycket kompetent verktyg. Är det på det viset så är det så listigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till.