Recension / Review – Page 55 – The Rite of the Christmas Dance

Avd. för grubblerier

Man kan inleda böcker på många sätt. Ett av dem är:

Antiloper har 10 gånger skarpare syn, sa du. Det var precis i början eller strax efter. Det betyder att de under en klar natt kan se Saturnus ringar.

och det är ett ganska typiskt exempel på hur innehållet i den säregna boken Avd. för grubblerier av Jenny Offill ser ut. Bokens berättare förmedlar nämligen effektivt genom korta konkreta minnesfragment historien om ett äktenskap och hur svårt allting kan bli när livet inte tar den riktningen man trodde att det skulle göra.

Bokens berättare är en författarinna i New York, som inte får ihop sin andra roman, undervisar i kreativt skrivande, och spökskriver en bok åt en misslyckad astronaut för pengarnas skull. Hon hittar en snäll musiker, får en dotter som skriker, och får vägglöss. Och så kommer hon på sin make med att ha en affär med yngre kvinna. Historien är inte speciell på något sätt, men det är däremot hur den är berättad. Minnesfragmenten är verkligen korta, och ibland närmare aforismer än något annat, men tillsammans målar de upp bilden av hennes drömmar och tankar, glädje och sorg. Det är riktigt dråpligt emellanåt, men allt som oftast ofta lyser oro och sorg igenom över att inte vara den hon vill vara.

Boken går snabbt att läsa, även om man stannar upp i läsandet och själv tänker efter och börjar grubbla över tillvaron. Jag tycker mycket om sättet på vilket boken berättas, även om det är lite skrämmande att sättet som hon tänker på känns oroväckande nära mitt eget sätt att tänka. En liten rolig detalj är att bokens berättare klagar på att hennes elever måste tänka på att hålla isär författarröst och romanfigurer, för att sedan mitt i boken plötsligt byta ut berättarens “jag” till “hustrun”. Sådana små lekar med formen friskar också upp, och får mig som läsare att känna mig lite listig. Då gör det inte heller något att en astronomisk term råkat blivit helt fel (kan dock komma från översättningen).

Återstoden av dagen

Det känns faktiskt lite genant att behöva medge att jag aldrig skulle ha kommit på tanken att läsa Återstoden av dagen om det inte vore för att bokens författare, Kazuo Ishiguro, råkat bli tilldelad ett Nobelpris. Jag har nämligen haft en del förutfattade meningar grundade på att filmen som bygger på boken verkade tråkig av affischen att döma. Tack akademin för att ni fick mig att ändra mina förutfattade meningar!

Historien kan sammanfattas mycket kort: Butlern Stevens åker år 1956 på semester för första gången i sitt liv, och tänker tillbaka på vad som hänt i hans arbetsliv.

Det som gör boken så bra är att man får komma in i huvudet på Stevens. Han är den lojale Butlern som under årtionden tjänat i Darlington Hall i hemmet hos en av de mest inflytelserika familjerna i Storbritannien men som nu i princip följt med i köpet när en amerikan köpt huset. Han är butlern som med en känsla av triumf minns sin fars dödsdag, eftersom han trots allt kunde fullfölja sina arbetsplikter. Mycket av det han tänker tillbaka på rör sig med ett stukat Europa i bakgrunden där lord Darlington med gammalmodig diplomati försöker hindra ett nytt stort krig att flamma upp. Det är miss Kenton, den tidigare hushållerskan på Darlington Hall, som är målet för Stevens bilsemester, och många av minnena kretsar också kring deras (förstås) strikt yrkesmässiga relation.

Boken är välskriven, vemodig och småroligt ironisk på samma gång. Dessutom är den tankeväckande med hur långt man egentligen kan sträcka sig för att undvika att visa någon som helst personlighet.

Moonlight

Det känns som om Chiron aldrig hade någon egentlig chans. Han växer upp i de sämre delarna av Miami där han blir retad av sina jämnåriga kamrater. Han hittar en langare att se upp till som en fadersfigur, men som dessutom förser Chirons mamma med crack. Det finns verkligen ingen rimlig väg ut, så han växer upp rädd och skadad, och med kroppen fylld av undertryckta känslor, och formas därmed till någon han egentligen inte vill vara.

Moonlight av Barry Jenkins skulle kunna ha blivit ett pekoral med de pretentioner som manuset är fyllt med, men filmen håller sig ifrån det och är i stället riktigt bra. Det finns en slags lekfullhet i skildringen av misären där kameran emellanåt glider omkring och fångar upp små detaljer, där klippen kan ske på listiga ställen och där musikvalet ofta betyder mer än att bara vara bakgrund till bilderna. Skådespelarna är också riktigt bra, även när de måste leverera plattityder maskerade till visdomsord. Filmen känns lite oslipad, men det gör den bara bättre i mitt tycke. Det tog ett litet tag att komma in i den, men efter ett tag var jag fast. Lite utdragen kunde den bitvis kännas, men inte seg utan den lät bara historien sakta komma fram. Moonlight känns alltså precis som en typisk sådan där film som kommer att snurra i huvudet länge utan att omedelbart ha fångat intresset. Det är sådana filmer som vinner priser…

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Cibele

I’m not nineteen any more, and I haven’t been for quite some time, but I can at least remember how it felt. In Cibele I got a chance to follow the road to the first romance of a nineteen year old girl, and it was interesting. I also felt old.

The story in Cibele is said to be based on the experiences of the game designer. Nina plays an online multi-player game in a world called Valtameri, using the nickname Cibele, where she meets Blake, or Ichi in the game world. They chat and talk, and love happens and their relationship develops over time.

The story is partly told through having access to Nina’s computer desktop with chat windows and photos and by playing in the gameworld as Cibele while listening to Nina’s and Blake’s talking to each other, and partly through video film recordings. This way of telling the story feels inventive and fresh, and the awkward conversations feels realistic and familiar. However, the video sequences do not feel natural at all and the tempo of the story feels rather slow. I really like the general idea of Cibele a lot, but I believe that its execution could have been a lot sharper.

I like how the computer “game” medium evolves as a vehicle for story-telling. There are so many possibilities that cannnot be exploited using other, more traditional, forms of media.

Fallout 4

Om nästan precis sextio år, den 23 oktober 2077, inleds spelet Fallout 4. Livet är fantastiskt för ett ungt par med en liten son i Boston, bortsett från en irriterande försäljare av något slag som ringer på oanmäld och så, förstås, de oroväckande om nyheterna om att det håller på att dra ihop sig till krig ute i den stora världen. Tur att försäljaren vid dörren faktiskt kan erbjuda en gratisplats i ett större skyddsvalv som byggts runt knuten. Allting går plötsligt väldigt fort. Stora bomben släpps och skyddsrumsplatsen intas, och familjen fryses in. En tid senare går något snett, familjen tinas upp, sonen kidnappas och den ena föräldern skjuts ihjäl. Man intar rollen som den andra föräldern och ger sig ut i spillrorna av sin hemtrakt på jakt efter den förlorade sonen, på jakt efter hämnd på sin trolovades död, eller bara på jakt efter att förstå vad som har hänt. Det har ju gått rätt lång tid.

Fallout 4 utspelar sig i samma alternativa framtid som de tidigare spelen i samma serie, och det är absolut spelets största styrka. Världen är både farlig och intressant nog att man vill upptäcka mer av den. Det finns mycket att upptäcka. Däremot saknas en hel del djup i historierna man korsar när man irrar runt i Samväldet. Det känns som om det är så mycket mer kvantitet än kvalitet som fokus i spelet ligger på. Själva grundhistorien med den kidnappade sonen, Shaun, är i alla fall en spännande berättelse, men för att komma till dess slut tvingas man förr eller välja mellan olika lösningar där ingen är vettig. När jag spelade blev jag utan egentligen ansträngning samtidig ledare för två av de ledande parterna i traktens konflikter, men inte tusan gick det trots det att få till en fredlig lösning. Man leds hela tiden tiden till att avliva allt motstånd, och det är i mitt tycke spelets svagaste sida. Det blir enahanda att gå till någon nedlagd fabrik/skola/sjukhus eller liknande för att döda allt illasinnat innan det är dags att gå till nästa hus och göra samma sak. Spelet lider också av en del fula grafiska buggar, och ett ovanligt otympligt system för inventarierna.

Det mest irriterande är dock att spelet lockar fram en jobbig sida hos mig. Jag vill se till att världen hamnar i ett tillfredsställande tillstånd om jag har möjlighet att göra det, vilket förstås gjort att jag lagt ner drygt hundra timmar i speltid trots att jag egentligen inte älskar spelet. Jag älskar Fallout-världen, men inte spelet i sig. Det ser bra ut rent estetiskt, låter bra, skulle säkert också lukta bra, men eftersmaken är lite trälig.

Snowden

Det är rätt ovanligt att se en filmad rak hyllning av en samtida hjälte, men det är just vad Oliver Stone har satt ihop i filmen Snowden. Det är ett närmast gammalmodigt hjälteporträtt av visselblåsaren Edward Snowden, och det bygger på två biografiska böcker men självklart tar sig Stone en del friheter för dramaturgins skull. Annars skulle ju spänningen i historien helt försvinna.

Filmen börjar med att Snowden har stämt träff i Hong Kong med de journalister han valt ut för att sprida informationen om USAs stora avlyssningsprogram. Samtidigt som han intervjuas och planerna för publiceringen görs upp berättas via återblickar hur han hamnat där han är. Hur han hamnar på CIA och NSA och mot sin vilja lyckas skapa ett fungerande system för massiv övervakning, och vad som leder till att han till slut får nog av hemligheterna och olagligheterna kring vad den amerikanska staten gör i säkerhetens namn. Till slut släpps nyheten och han blir för ett par dagar världens mest eftersökte man.

Stone har gjort så att filmen känns väldigt mycket som spelfilm och inte så mycket som dokumentär. Det är egentligen först precis mot slutet som jag blev påmind om verklighetsbakgrunden, vilken jag liksom hade glömt bort i hastigheten. Visserligen har massövervakningen uppmärksammats och stoppats(?), och Snowden har hyllats som den hjälte han är, men han sitter fortfarande fast i Moskva utan någon rimlig möjlighet att återvända hem till sitt älskade hemland. Jag misstänker att det var det illa valda användandet av Hollywood-storstjärnor i ett par biroller som fick filmen att tappa förankringen i verkligheten för mig. I övrigt är det en helt fungerande film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.