Recension / Review – Page 36 – The Rite of the Christmas Dance

Orwell: Ignorance is Strength

In Orwell: Ignorance is Strength the player once again takes part as an Investigator in the “citizen surveillance” programme Orwell that has been initiated in The Nation and was explored in the earlier game (Orwell: Keeping an Eye on You). The fundamental idea of the programme is that an Investigator goes through vast amounts of information and select relevant data chunks to enter the system. An Advisor then works with the provided data chunks to make fundamental decisions, ensuring the safety of the Nation.

This time the starting point is a telephone conversation where Oleg Bakay, an army officer of the neighbouring country Pargas, is threatened by Raban Vhart, an activist and writer at the anti-government People’s Voice blog. Bakay disappears after the call, and the initial task for the player is to locate him using the information extracted through the tools that the Orwell system provides.

The gameplay and general feeling of the game is very similar to its predecessor. However, this time the player is able to use some experimental additional features of the Orwell system. In particular, now it is possible to the influencer functionality, which is a perfect tool to manipulate the views of the general public. This may seem a bit odd at first, but when thinking about the sacerity of The Nation, we must understand that the end always justifies the means.

In my view, the story in Orwell: Ignorance is Strength is not as strong as in the earlier game. In particular I think that the Advisor here, Ampleford, has a tendency to be much more manipulative than what I think is necessary for the investigation. An interesting aspect is that the story takes place at the same time as the story in the earlier game and is affected by how that one was played (if the computer finds the saves). This gives an additional depth to the background story, and the two game feels quite a lot like different chapters of the same book. That means that even though the game is well worth playing just as it is, it is a particularly good game as a follow-up to the previous one.

The Big Sick

Kumail Nanjiani försöker slå igen som stå-uppare i Chicago. Han är född och uppvuxen i Pakistan, men följde med till USA när hans familj flyttade dit. Familjen håller på traditionerna från hemlandet och arbetar på att försöka hitta en lämplig brud för honom att gifta sig med. Han har å andra sidan träffat en amerikansk tjej, som han måste hålla hemlig från familjen för att inte den ska vända honom ryggen. Självklart fungerar det inte i längden, framför allt inte när en svår sjukdom dyker upp i bilden.

Filmen The Big Sick bygger på den sanna berättelsen om Kumail Nanjianis liv, och i och med att han och hans fru Emily skrivit manus får man anta att det faktiskt är så. Najiani har dessutom den tacksamma uppgiften att spela sig själv, dock en smula stelt, men han har i varje fall inte regisserat filmen. Det har Michael Showalter gjort.

Historien är väldigt traditionell i och med att den har de där vändningarna man kan förvänta sig i romantisk komedi där man vet att slutet kommer att vara lyckligt. Men den är faktiskt både rörande och rolig. Humorn är lagd åt det tillbakadragna, men ändå vassa, ironiska hållet som har varit ganska vanligt i de mera nyskapande amerikanska komedierna de senaste åren. Dialogen, och det är mycket av den varan, är ofta tillräckligt fyndig för att filmen ska bli till ett gott stycke underhållning.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Roma

Roma av Alfonso Cuarón är en riktigt mäktig filmupplevelse, och jag är glad att ha kunnat se den på bio. Den bjuder på långsamt tempo och vackra svartvita bilder vilket helt klart gör sig bättre på stora dukar.

Filmen har sin bas i en barnrik akademisk familj som bor i en stor lägenhet i Mexico City 1970. Ett av familjens två hembiträden heter Cleo, och det är henne man får följa i filmen, med hennes husliga arbete med tvättning, uppassning, städning, väckning av barn och så vidare, men också hennes liv för övrigt när hon romantiserar med den rätt obehaglige Fermín.

Historien berättas via ett ganska begränsat antal scener där mycket drama även sker i bakgrunden. Det hela utspelar sig ju under en ganska dramatisk tidsperiod i Mexikos historia, och det färgar hela filmen. Kombinationen av att skildra både det inre, Cleos personliga drama samtidigt med vardagslivets rutiner, och det yttre på samma gång ger filmen en personlig och innerlig karaktär.

Rent filmtekniskt känns Roma som en av de bästa filmer jag har sett med fantastiskt foto och scenografi. Fotot är mycket genomtänkt och det känns som om man skulle kunna stanna filmen när som helst och få sig ett välkomponerat fotografi. Det är helt enkelt en njutning att se.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Survivor

Vissa spel känns mer som konst än som spel. Survivor skulle kunna vara ett exempel i och med att det faktiskt var en del av utställningen ars17+ på Kiasma, det stora muséet för samtidskonst i Helsingfors. Märkligt nog är det ändå mer spelkänsla än konstkänsla i det här fallet.

Spelet fungerar på samma sätt som TV-programmet Survivor, eller Expedition Robinson: Man är en av tio personer som startar spelet, man genomför omröstningar för att minska ner antalet tills bara en är kvar, och man genomför olika uppdrag för att få immunitet i omröstningarna för att försäkra sig om att få stanna kvar i tävlingen.

Miljön i Survivor är en prydlig och rätt detaljerad tre-dimensionell version av Kiasma, men då den är utan vare sig konst, möbler och presentshopp, känns det närmast lite spöklikt att gå omkring därinne. Medspelarna ser lite fula och skeva ut, men de har tydliga personligheter och precis som i TV-verklighetens motsvarigheter handlar det nästan enbart om att manövrera sig rätt i gruppdynamiken om man vill klara sig långt. Spelets atmosfär ligger åt det lätt obehagliga hållet på grund av de tysta och utryckslösa anletsdragen hos medtävlarna, det mystiska urvalet av spelaktiviteter, och den smygande musiken. Obehagligt, men lite spännande ändå. Och väl värt att spela.

Ubåten

Egentligen är det rätt förargligt att när jag hör ett av de bästa filmledmotiven jag känner till så dyker frasen “One two three techno” upp i skallen. Det är förstås rätt kul också att U96s gamla hitlåt Das Boot kunnat göra sådant intryck på mig. Filmen som hör till ledmotivet hette Ubåten när den kom till Sverige i början av 1980-talet, även om nästan alla kallar den för Das Boot. Den bygger på en bok av Lothar-Günther Buchheim och är regisserad av Wolfgang Petersen.

Filmen följer den tyska ubåten U96 och dess besättning under en vända på Atlanten där under andra världskriget. Målet är förstås att söka upp och sänka allierade fraktfartyg som ofta färdas i konvojer över havet.

Grundhandlingen är som synes rätt enkel och okomplicerad. Det som gör filmen riktigt bra är stämningen. En vända med en ubåt består till största delen av tristess i ett mycket begränsat utrymme, blandat med korta stunder av intensiv spänning i samma begränsade utrymme, och det har filmen fångat på ett mycket bra sätt. Overksamhet, möglande bröd, tystnad i väntan på sjunkbomber och klaustrofobi är delar som alla håller upp filmen. Ubåten har fångat in det meningslösa i att kriga, vilket gör det till en av de bättre krigsfilmerna jag vet. Den har också fångat in ljuden i knirkande och döende ubåt på ett närmast skrämmande sätt. Det känns ju som att man själv är på plats.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Grejen med ordföljd

På ett oförglömligt serietidningsomslag (Kapten Stofil, nummer 22) beskylls Postmodernisten ligga bakom subjektets död. Det inser jag dock ej kan vara sant efter att ha läst den lilla boken Grejen med ordföljd, skriven av Sara Lövestam och som bär den kittlande undertiteln Allt du någonsin velat veta om satsdelar. Subjektet lever tydligen och mår bra, och är dessutom en viktig del av livets meningar. Subjektet liknas vid dvärgen Kloker, och endast fem sidor senare även med en tårtbotten. Subjektet behövs, men utan grädde är festtårtan bara en bit sockerkaka.

Det är riktigt trevligt att lära sig hur det språk som jag har talat så länge jag kan minnas egentligen håller ihop. Lövestam drar fram en massa exempelmeningar ur sin keps och demonstrerar på så sätt både grunderna i det svenska språkets satsbyggnad och framför allt alla de underbara undantagen som ju gör språket så levande. Hennes stil när hon förklarar är avslappnad och underhållande, men utan att för den skull förenkla. Texten är ju i grund och botten ganska avancerad och jag skulle kunna tänka mig att använda den som något slags referensverk för de olika termerna som grammatiker slänger sig med när de vill markera revir. Språket kan emellanåt upplevas som lite väl flåshurtigt och hamnar då nära kvällstidnings-kåsörernas domäner, men ordföljden känns i alla fall hela tiden väl genomtänkt.

Nu när jag tror att jag har min egen ordföljd under kontroll bör det vara dags att arbeta på ordförrådet istället. Man måste ju fylla meningarna med något, och då framför allt ord.