Sir

Ratna är en ung änka som kommer från enkla förhållanden i en liten by, och som nu arbetar som tjänsteflicka i en stor lägenhet i centrala Bombay. Lägenhetens ägare är Ashwin, som är son till en rik byggherre och som har tillbringat många år i USA innan han återvänt hem till Indien. Egentligen var det tänkt att han skulle ha gift sig, men då den tilltänkta frun hade varit otrogen lämnade han henne vid altaret. Därför har den olämpliga situationen med en ungkarl och en tjänsteflicka uppstått, då Ratna så att säga blev över efter separationen. Han deppar och hon pysslar om honom, vilket ju är en del av hennes arbetsbeskrivning, och självklart uppstår känslor. Men det är tyvärr en ohållbar situation i ett så tydligt klassamhälle som det indiska.

Historien i Rohena Geras Sir är precis så enkel som i min beskrivning, men ingenting blir enkelt när man bryter mot urgamla samhällskonventioner, och det är där som filmen hämtar sin laddning. Alla känslor visas upp synnerligen återhållsamt; det blir mest blickar och tystnader. Båda huvudpersonerna har sina egna drömmar om framtiden, och de har båda gjort stora uppoffringar i sina liv för att de förväntas följa traditionerna.

Filmen är ett återhållsamt kärleksdrama som inte direkt tar ut svängarna i romantiken. Istället handlar det bästa i filmen om ögonblicksbilderna från en för mig exotisk och främmande vardag, och det funkar bra för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

När livet vänder

Äntligen fick jag möjlighet att se filmen När livet vänder efter det märkliga tekniska missödet för ett par veckor sedan som ledde till en oplanerad smygpremiär av Downton Abbey. Nu fick jag alltså min dos av frankofon diskbänksrealism.

Guillaume Senez har gjort en film om en man som heter Olivier. Han jobbar som gruppchef på ett enormt varulager och tar stort ansvar på arbetsplatsen som facklig företrädare. Hemmavid tar hans fru hand om deras båda barn och ser till att hemmet fungerar smidigt, fram till den dagen hon bara är borta. Olivier får då mer att tänka på än vad han klarar av. Han gör efterforskningar för att komma på vart frun har tagit vägen samtidigt som han måste få hemmet att fungera utan henne. Det blir mycket flingor att äta, och många långa tystnader i det förvirrade tomrum som frun lämnat efter sig, och Olivier lär känna sig själv mycket bättre i processen.

När livet vänder är en långsam och lugnt berättad historia. Grundgåtan varför frun försvann lämnas obesvarad, utan istället handlar allt om hur den oväntade situationen hanteras. Det finns även något positivt i det hela. De flesta människor i filmen är i grund botten gott folk som vill göra sitt bästa för att hjälpa andra även om de har begränsade möjligheter till det. Det gör att filmen för mig faktiskt kändes rätt upplyftande. Detta trots att jag många gånger funderade på varför Olivier irriterande ofta med bestämdhet verkar ta rätt konstiga beslut i sin saknad. Jag antar att den rimligaste förklaringen är att han är fransk.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Skepp till Indialand

Skepp till Indialand är en mycket tidig film av Ingmar Bergman, och det märks. Upphovsmannen syns genom det fint fungerande bildspelet och den stela dialogen, och hans ungdom genom att den känns ojämn och oslipad, och att historien känns närmast lite gymnasialt pretentiös. Faktum är att den nästan skulle kunna komma från en veckotidningsnovell, men tydligen är alltihop egentligen en teaterpjäs.

Johannes kliver en sen sommarkväll av det stora fartyget han är styrman på efter sju år till havs. Han har kommit till sin hemstad och vandrar omkring i de kvarter som han minns ifrån förr. Han träffar också en del människor han minns från förr, och särskilt träffar och minns han Sally. Hans tankar går då tillbaka till tiden precis innan han drog till sjöss, och allt som hände då. Mycket rör sig om relationerna med Sally och med hans ovanligt osympatiske fader som äger en bärgningsbåt och tjänar sitt uppehälle på att plocka upp vrak.

Hur jag än försöker sammanfatta filmen kan jag inte få historien tydligare beskriven än vad Stiftelsen Ingmar Bergman lyckas med. Därför lånar jag deras ord:

Puckelryggig styrman rivaliserar med sin far sjökaptenen om vacker varietésångerskas gunst.

Om man bortser från den fåniga historien och det stundtals bedrövliga ljudet är filmen faktiskt sevärd. Det är skarpa kontraster mellan det mörkt dystra och det ljust lätta, men också mellan det filmiskt stela och det mera rörliga. Det är framför allt i det rörliga som filmen fungerar bra. Med andra ord då den som mest skiljer sig från en teateruppsättning.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Downton Abbey

Ibland går det inte riktigt som det är tänkt. Den här gången satte jag mig i biofåtöljen för att få se det franska diskbänksrealistiska dramat När livet vänder, men en smärre fadäs av biomaskinisten gjorde att den purfärska Downton Abbey istället drog igång. I och med att det skulle ta alltför lång tid att rent tekniskt byta film så fick vi i publiken lov att hålla till godo med vad vi fick. Man kan dessutom förmodligen kalla det för en exklusiv smygpremiär eftersom filmen egentligen inte får visas officiellt i Sverige förrän i morgon. Sådant kan få mig att känna mig speciell.

Intrigen i filmen är mycket enkel. Ett brev kommer till Downtin Abbey, och med det meddelas att kung George V och hans drottning Mary ska komma på besök med kort varsel. En middag och en övernattning i huset ska det bli, och då är det förstås mycket som ska hinna göras och många som blir uppspelta. Allt går förstås inte som det är tänkt och smärre konflikter uppstår, men det reder sig nog.

Ja, filmen är förstås en rak förlängning av TV-serien med samma namn, men eftersom jag inte har följt den särskilt noga är jag nog inte del av den förväntade målgruppen med filmen. Exempelvis är persongalleriet alldeles för stort för att det ska fungera i en långfilm om man inte har någon bra koll på allas bakgrundshistorier. Det känns också som att regissören Michael Engler och manusförfattaren Julian Fellowes i mycket kryddar dramaturgin i filmen på att man ska känna igen personerna redan från början.

Downton Abbey är en mycket snygg film att se på. Fantastiska miljöer, lysande foto och utmärkta skådespelare. Allt är mycket välgjort och det känns också som en mycket dyr produktion. Det finns en del märkliga luckor i själva historien men de spacklas över med sockervadd så man tänker inte på dem förrän efter filmen. Det är stort, det är påkostat, men det känns också mycket tomt under den magnifika ytan. Den är framför allt underhållande.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Woman at War

Av affischen till Benedikt Erlingssons Woman at War att döma är filmen någon slags tokrolig tjuv-och-polis-komedi, men i själva verket är det en genremässigt något förvirrad skapelse med miljöaktivism i fokus. Framför allt känns den spretig.

Halla jobbar till vardags som körledare i Reykyavik, men hon smyger också omkring på de stora vidderna och saboterar högspänningsledningarna som matar elkraft till det stora aluminiumsmältverket som knaprar i sig bit för bit av den isländska naturen. Hon kallar sig för Mountain Woman när hon till sist får ut sitt miljöterroristiska manifest, men i samma veva får hon veta att hennes adoptionsansökan gått igenom och att det därför finns en liten flicka i Ukraina som väntar på henne. Om man till handlingen även lägger till en tvillingsyster som är på väg till en tvåårsmeditation i Indien och en spansktalande cykelturist som alltid verkar hamna i händelsernas centrum så har man de sinsemellan rätt åtskilda grunderna som bygger den här filmen.

Stilmässigt är filmen en snygg drama-thriller med just miljön i fokus, och med en del riktigt spännande element när Halla jagas av lagens väktare genom den ödsliga naturen. Det rytmen bryts emellanåt av små ovidkommande element åt det absurda och långsökta hållet. Och så har vi det där med att filmmusiken framförs av musiker i filmen, vilket känns uppfriskande trevligt till en början, men som upprepas så mycket att det snarast blir tradigt i längden. Det blir en gimmick, och jag gillar inte sådana. Tyvärr är nog det även det element som jag kommer att minnas längst från Woman at War. och inte det fina fotot, de utmärkta skådespelarinsatserna, eller den i grunden godhjärtade intrigen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Den otröstade

Den otröstade av Kazuo Ishiguro

Ibland vet jag varken ut eller in när man läser en bok. Sådana saker som om jag ska ta den på djupaste allvar eller om jag snarare ska se den som ett litterärt lustspel. Rör det sig om ett politiskt ställningstagande eller symboliserar symbolerna symbolismens symboliska futtighet. Kanske är den eftertänksam, eller månne bara lite småtråkig. Komedi, tragedi, parodi, patetik, romantik? Den otröstade av Kazuo Ishiguro kan nog sägas ha haft den effekten på mig, och jag har alltså ingen egentlig aning om vad jag tycker om den, mer än att den bjuder på mycket fascinerande läsning.

I boken möts man omgående av huvudpersonen Ryder, som lite trött och sliten efter en längre resa checkar in på ett hotell i en för honom främmande stad, som känns förhållandevis centraleuropeisk. Han är en världsberömd pianist och ska vara huvudnumret vid en stor och viktig konsert om ett par dagar. Hans planerade tidsprogram är späckat med allehanda aktiviteter fram till den stora kvällen, men av någon anledning verkar Ryder genom något förargligt förbiseende inte själv ha någon som helst aning om vad som förväntas av honom. Förhållandevis ovidkommande personer rycker i honom för att få olika saker gjorda som bara Ryder kan göra i och med sitt kändisskap, och han går i regel dessutom med på dem trots det pressade tidsschemat. Det är allt som oftast mycket långa avstånd för att ta sig till de olika platserna där han förväntas vara, och då han dessutom är förhållandevis vilsen i staden blir det ofta stressande transporter. Märkligt nog är det som tur är i regel mycket kort väg tillbaka till det märkvärdigt stora hotellet, som kanske bara ligger på andra sidan dörren. Ryder tycks dessutom vara gift med en kvinna i staden, och kanske dessutom ha en son, men familjen fungerar inte så bra som han skulle vilja.

Boken är alltså en labyrint fylld av olika åtaganden som Ryder tar på sig. De är både professionella, sociala och framför allt moraliska till sin karaktär, men de går inte att uppfylla på särskilt tillfredsställande sätt eftersom det hela tiden fylls på med nya. Ryder blir alltmer frustrerad och har mest hela tiden dåligt samvete för allting han redan borde ha gjort, men även för allt han kanske inte borde ha gjort. Hela boken blir alltså en riktig mardrömsskildring, och då är mardrömmen inte en sådan som är fylld av yttre otäckheter och monster utan en sådan där man i sin förvirring själv skapar sin egen maktlöshet. En sådan dröm som man bär med sig så att man hela dagen efteråt känner sig illa till mods.

Den otröstade är som sagt mycket fascinerande, men den är också ganska lång, och det känns inte som att handlingen egentligen utvecklas någonting längs vägen. Boken bör nog läsas ganska koncentrerat för att bäst komma till sin rätt, men det kan nog sägas vara motsatsen till hur jag läste den, så det känns som om jag inte riktigt gav den någon ärlig chans. På det viset förvandlades därmed läsningen av boken till ett åtagande, med något av ett efterföljande dåligt samvete för att inte läsa intensivare. Viss symmetri uppstod alltså således.