Recension / Review – Page 3 – The Rite of the Christmas Dance

Marigold och Rose

Det känns lite ovant att kalla böcker för rara, men Marigold och Rose kan helt enkelt bara beskrivas som en rar liten bok. Poeten och Nobelpristagaren Louise Glück har i sitt första prosaverk försökt formulera tillvaron för ett par tvillingar (titelns Marigold och Rose) under det första levnadsåret sett från deras egna perspektiv. Rose är social medan Marigold är lite mer eftertänksam och väntar på att lära sig fler ord så att hon kan skriva sin bok.

Boken är mycket kort, men innehåller trots det många små underfundigheter. Glück skriver med ett exakt språk, och det känns som att varje ord är vägt med guldvåg – även i den svenska översättningen. Marigold och Rose är med sina 72 sidor en mycket rar bekantskap.

The Three-Body Problem

The three-body problem in classical mechanics is the problem to determine the motion of three point masses interacting gravitationally and followng Newton’s laws of motion. It is often used as a type example of a physics problem that is easy to state, but where there is not possible to find a general solution in closed form. The resulting dynamical system will for almost all cases exhibit chaotic evolution. The problem also serves as inspiration for Cixin Liu when authoring his book The Three-Body Problem, just as its title may hint.

The story begins in China in 1967, during the Cultural Revolution. Ye Wenjie is an astrophysics graduate who witnesses her father being beaten to death beacuse of his refusal to stop teaching modern physics. Ye is forced to work at a labour camp in Inner Mongolia, and is later recruited to forced work as a scientist at a top secret military radio project, Red Coast, with a strong transmitter and sensitive receiver used for initially unknown purposes. What can possibly go wrong when a brilliant scientist with extremely pessimistic view of the direction of human endevours has access to such equipment?

About forty years later, Wang Miao, a nanotechnology professor, is asked to work together with a blunt and rude detective to investigate why many reseachers, including Ye Wenjies daughter, in the frontline of science have recently killed themselves under what seems like coordinated cirumstances. The two further note that the governments in the world are preparing for war with some external enemy, and that there seems to be a connection to an online computer game with three-body thematics. These two plot lines are of course interconnected; there is a first contact with an extraterrestrial civilisation in there. We have a few hundred years to prepare.

I must say that it was mildly confusing to read a book almost immediately after seeing it as a TV series. On one hand, I was already aware of the direction the story would take, but at the same time there are rather big changes in the collection of characters involved and also in the focus of the plot. I really enjoyed a clearly unfilmable section describing the creation of supercomputers, made from unfolding inherently 11-dimensional protons into two dimensions, etching strong-interaction based circuitry, and then refolding it back into a proton now containing artificial intelligence. These are the “sophons”.

The Three-Body Problem is fun to read. It has both a story that is exciting and some science to which I can relate. The setting is also in China, and that is an environment I do not have a lot of experience with through popular culture (the translator has actually added some footnotes to explain the context of some references that I would have had problems understanding). Those things combined have made me really enjoy the book.

Stacken

Emelie är en stockholmsjournalist. När hon sommaren 2023 bränner ut sig packar hon ett tält och en sovsäck och ger sig av till sin farmors hemtrakter någonstans i Norrland för att finna lugnet som skogen borde kunna erbjuda. Hon får på avstånd syn på en grupp människor som beter sig märkligt, och börjar följa deras förehavanden på avstånd. Vilka är de sju personerna som tycks kollektivt ha dragit sig undan från resten av samhället?

Annika Norlins bok Stacken börjar lite trevande, men ganska snart börjar de individuella historierna vecklas ut, som svar på frågan. Det handlar om människor som på olika har vänt sig bort från någonting svårt som de inte har haft ork att ta tag i, där historierna vävs samman och till slut landar ute i skogen. De är varken goda eller onda, utan bara just människor som har egna bakgrundshistorier.

I och med att texten till allra största delen är tillbakablickar så är det inte särskilt mycket som rör sig framåt i handlingen, utan istället fylls luckorna i bakgrunden in allt eftersom. Det var just därför som jag hade lite problem att komma in i Stacken. Den kändes liksom lite gles till att börja med, men när jag väl kom in i den så är den väldigt fängslande, och den sätter igång en hel del funderingar. Vad är frihet? Vem är det som bestämmer det? Kan man leva endast i nuet? Allting dras till sin spets när Emelie till slut närmar sig det inhomogena kollektivet vars gemensamhet krockar med hennes extremt individualistiska tankevärld.

Annika Norlin har verkligen fått till en bra och läsvärd debutroman, där hon blandar svärta med humor i precis rätt proportioner och använder ett fint flödande språk. Det märks i texten att hon verkligen gillar all åtta huvudpersonerna i Stacken med tanke hur mycket liv hennes ord har gett dem.

The Banshees of Inisherin

Det är tidigt 1920-tal på ön Inisherin utanför den Irlands västkust. Det irländska inbördeskriget pågår, men det märks inte så mycket av det på ön. Varje dag klockan två sedan tidernas begynnelse har Padraic knallat förbi vännen Colms hus för att plocka upp honom och gå till puben. En dag öppnar inte Colm dörren, trots att Padraic kan se att han sitter där inne. Padraic vet inte riktigt vad han ska göra så han knallar ensam till puben. När Colm omsider själv kommer dit förklarar han att han inte längre vill vara vän med Padraic, utan ska ägna mer tid åt att skapa musik istället för att prata om ingenting.

Grundhandlingen i Martin McDonaghs The Banshees of Inisherin är verkligen minimalistisk. Vad händer med två gamla vänner när en av dem inte längre vill umgås? Dramat utspelar sig långsamt, men det är stora känslor som måste hanteras av människor som inte är vana att göra det. Bilderna är oerhört vackra, likaså musiken, och skådespelarna känns helt rätt i sina roller. Filmen är helt enkelt utmärkt. Om jag ska klaga på något så är det möjligen att befolkningen på ön skildras som om allihop (med ett undantag) är lite småkorkade. Men man har ju blivit van att människor som bor långt från centrum skildras just så.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ålder okänd

Ibland blir det lite märkligt under urvalet av filmerna som visas av Kiruna Filmstudio. Ett exempel är när det visade sig att Richard Hoberts utlovade Ålder okänd egentligen var en tredelad miniserie. Filmupplevelsen lutade därmed snarare åt serie-sträcktittande än något cineastiskt, inklusive små resuméer och upprepade för- och eftertexter. Det visade sig dessutom att jag måste ha sett serien när den var ny (1991) för jag kom ihåg flera av de mest avgörande ögonblicken i den och inte minst den rätt obehagliga stämningen.

Peter Wall arbetar på en klinik där han försöker göra människans åldrande så lindrigt som möjligt. En tidigare, tämligen ogillad, samarbetskollega vid namn Kurt Retke hör enträget av sig och vill skapa ny kontakt. När Wall till slut svarar på Retkes uppringningar får han veta att Retke hamnat i rejäla bekymmer med sin nya ålderdomsbromsande drog, och att bara han kan ställa allt till rätta. Efter tre och ett halvt år av lyckade behandlingar har hela åldringsprocessen börjat spåra ur, och delar av kroppen har börjat bli okontrollerbart yngre. Wall måste se dessutom se till att klara skivan under mycket hysch-hysch eftersom viktiga delar av Sveriges elit redan går på behandlingen.

Eftersom serien är så pass gammal är den gjord för att ses med ett avsnitt i veckan, med cliffhangers för att hålla intresset uppe i mellantiden, och med ett ganska makligt tempo. Att se allt i en följd blir då förstås lite utdraget. Temat i sig är kanske inte alltför ovanligt, men intrigen bär av i riktigt obehagliga riktningar. Jag tycker att beskrivningen av både hur forskningen går till och hur finansieringen av den kommer in känns lite naiv. Jag minns inte att världen var så enkelt funtad när jag gick i gymnasiet. Jag kan i alla fall rekommendera Ålder okänd, men bara som serie.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Stackars Dennis

En film som bygger på Lewis Carrolls nonsensdikt Jabberwocky, och som dessutom är Terry Gilliams debutfilm som regissör på egen hand efter allt arbete ihop med Monty Python – kan det bli något annat än nonsens?

Huvudpersonen i Stackars Dennis är Dennis och det är synd om honom, även om inte själv riktigt verkar förstå det. Hans far, tunnbindaren, dör men Dennis lämnas arvlös, och hans stora kärlek till fiskardottern Griselda är obesvarad. Det är mitt under den allra mörkaste medeltiden, så det enda Dennis kan göra är att leta sig till staden för att hitta något sätt att försörja sig. Staden har en kung, en biskop, och ett antal stormrika köpmän, men samtidigt utanför staden härjar det ondsinta och illvilliga monstret Jabberwocky. Kungen arrangerar ett tornerspel där vinnaren får uppdraget att döda monstret, och som tack vinner prinsessan och halva kungariket. Mitt i allt detta hamnar stackars Dennis.

Filmen är riktigt slående rent visuellt, trots att det märks att budgeten var väldigt begränsad. Filmen innehåller många roliga infall, men till skillnad från Monty Pythons filmer bygger den inte på en serie sketcher utan har istället en klar och tydlig handling. Det gör att den håller ett lite annat tempo än vad man skulle kunna vänta sig, och faktiskt emellanåt kan kännas lite seg. Dessutom, om man som jag upplever historien som ganska svag tappar filmen en hel del av sin glans. Men eftersom den avslutande scenen på ett lysande sätt driver med riddarhistoriernas mest slitna klyscha är jag glad ändå.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.