Löparna

 

 

Löparna av Olga Tokarczuk

 

Det finns böcker som är svåra att beskriva. Löparna av Olga Tokarczuk är en sådan. I och med att den saknar handling eller intrig så blir den ju svårt att sammanfatta. Den består istället av ett stort antal korta fragment av författarens iakttagelser och funderingar i jag-form, uppblandat med ett smärre antal mera novell-liknande historier. Det skulle kunna bli ganska ryckigt, inte minst för att innehållet i de olika bitarna inte tydligt vävs samman utan snarare känns som osorterade delar ur ett reseanteckningsblock blandat med romanutkast. Det som efter hand växer fram är istället ett slags övergripande tema kring att vad som är sanningen och vad som beskriver sanningen inte är samma sak. En karta är inte verkligheten, en händelse har olika betydelse beroende på betraktaren, och inte minst att ett original kan förvandlas till en kopia av sig själv. Boken skulle alltså kunna tolkas som ett avancerat angrepp mot politisk populism i dess moderna form, som bland annat ju återfinns i Tokarczuks hemland Polen. Men den skulle också lika gärna kunna tolkas som en beskrivning av rastlöshetens frid under längre flygresor, eller varför inte anatomins inre anatomi? Att den lockar fram så fria idéer hos mig är nog självaste huvudpoängen. Man ska tänka!

För mig var styrkan i Löparna också dess största svaghet: Lösrycktheten. Den gör att det är väldigt lätt att lägga ifrån sig boken. Man känner ju aldrig att man vill veta hur det går, så det är därmed också lätt att den ifrånlagda boken blir liggande ett tag till. Den borde fungera bäst att läsa när man är på resa, både med tanke på dess uppbyggnad och dess tema. Det är ingen epokgörande bok, men den är både annorlunda och välskriven så den är väl läsvärd.

Contagion

En film som inte gjorde så mycket väsen ifrån sig när den kom för nio år sedan är Steven Soderberghs Contagion. Den har plötsligt blivit aktuell i och med dess stora likheter med den pågående Corona-pandemin. Det gör att man inser hur mycket efterforskning, och tillika eftertanke, som måste ha legat bakom filmen för att den skulle kunna träffa så rätt.

Filmen börjar med en följd av suggestiva scener där man följer ett antal personer på resa i olika delar av världen, någon hostar på bussen, handtag och kreditkort greppas, snacks stoppas i munnen och så vidare, och så börjar de att må sämre och falla ihop ungefär samtidigt, fast på helt olika ställen. Så uppstår ett par olika sjukdomskluster, och vi får följa arbetet med sjukdomsidentifiering och smittspårning samt hur samhället påverkas av den stora pandemin. Det som känns mest träffande är att det inte bara är sjukdomen man bör vara rädd förr, utan det är hur folk reagerar på den genom att sprida desinformation och av kortsiktiga skäl motverka de organiserade försöken att komma tillrätta med smittan.

Contagion har en imponerande rollista, och som sagt en genomtänkt handling. Därför är det oväntat att filmen i sig känns oväntat platt. Det kan ha att göra med att den liksom har en redovisande aura över sig som gör att man inte riktigt kommer personerna nära, utan man hamnar i någon slags dramadokumentärliknande stämning. Men filmen är ju både trovärdig och hyfsat spännande. Dessutom lite pedagogisk då man bland annat får lära sig om R0 och på köpet får goda råd om att hålla samhället friskt genom att vara noggrann med att hålla socialt avstånd och att tvätta händerna ofta.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En officer och spion

Det känns märkligt att jag känt till så lite om själva Dreyfusaffären, trots att den känts så välkänd för mig. Jag har ju läst ett antal böcker där personerna diskuterar eventuell skuld och skandal, men jag har så att säga inte fått någon överblick i vad som ska ha hänt. Därför kändes det redan från början bra att få möjligheten till insikt i historien via Roman Polanskis En officer och spion. Den bygger på boken med samma namn av Richard Harris, som i sin tur är en ganska noggrann genomgång av hur rättshärvan nystades upp.

Filmen inleds 1894 med att Alfred Dreyfus, en artillerikapten i franska armén, skamligen degraderas och deporteras på livstid till Djävulsön efter att ha dömts för att ha spionerat för Tyskland. Allt borde vara i sin ordning då han ju, trots ihärdigt nekande, dömts i en rättegång. En tid därefter får en viss Georges Picquart ta över posten som avdelningschef för generalstabens underrättelsetjänst i Paris. Han kände till Dreyfus, dels som tidigare elev och dels för att han hade haft en mindre roll som observatör under rättegången. Avdelningen har varit illa skött, men Picquart försöker få ordning på den, och kommer då över ett dokument som verkar antyda att en helt annan person än Dreyfus försett tyskarna med information. Han börjar rota i den gamla utredningen och finner hur illa skött den var och hur snabbt man bestämt sig för att Dreyfus var skyldig, och därefter arbetat på att matcha verkligheten för bevisa detta. Det var verkligen ytterst lite som pekade på Dreyfus, men han var ju jude och därmed den perfekta skyldige som representant för den judiska konspirationen att ta över staten Frankrike. Klassisk antisemitism helt enkelt. Picquarts rotande motarbetas av både överordnade och underordnade som vill dölja inkompetens, alternativt som vägrar tro att de har gjort något fel.

Filmen är inte spännande, men däremot mycket välgjord ända in i de riktigt små detaljerna. Det känns gott att få se riktigt gott filmhantverk från i stort sett alla inblandade. Då kan man ju koppla bort att filmen bekostats av en obehaglig rysk oligark och regisserats av Polanski, som ju sedan länge är sökt efter ett antal anklagelser om sexuella övergrepp. Man måste ju kunna skilja konst från person.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Quick

Fallet Thomas Quick är ett verkligt bottennapp i svensk rättsväsendehistoria, där en psykiskt sjuk man plötsligt erkänner en stor mängd mord och dessutom döms för åtta av dem utan vare sig vittnen eller tekniska bevis. Det var först flera år senare när TV-journalisten Hannes Råstam hade börja rota i fallet, och ställt samman en TV-dokumentär om det, som det nystades upp att Quick med allra största sannolikhet inte var skyldig till morden. Filmen Quick, av Mikael Håfström, handlar just om rotandet och uppnystandet.

Jag känner mig ofta lite tveksam till spelfilmer som bygger på verkliga och rätt välkända händelser. Dels för att man lätt leds till att tro att det är dokumentärt, och dels för att man ju redan vet hur det kommer att sluta. Då är det viktigt att det filmiska fungerar bra, och det gör det i Quick. Den har ett anslag som ligger rätt nära den amerikanska thrillertraditionen även om situationen är ställd på huvudet. Filmens hjälte ska ju bevisa att den dömde mannen inte är skyldig. Det är bra skådisar i de bärande rollerna och filmen håller spänningen uppe mest hela tiden. Kluvenheten mellan dokumentärt och spelfilm känner jag mest i och med att dialogen är så välskriven och fylld av detaljer som den är. Samtidigt är också den sanna historien fylld av så mycket idioti i brottsutredningarna och rättspsyksundersökningarna att själva historien borde vara orimlig. Även där ställs alltså situationen på huvudet då det fiktiva är rimligare än verkligheten. Thrilleranslaget betyder att några filmiska klyschor dyker upp för att man så att säga ska känna igen sig, men i övrigt är det en bra och sevärd film. En utmärkt start på Kiruna filmstudios höstsäsong.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Family

Oh, how I wish I could have experienced that dynamic London pop scene that existed from 1985 and for about one decade, however fictional it might have been. Family is a nice little game where I at least could get some idea of the works and spirit of that (still fictional) whirlpool of musical talent.

The idea of the game is to correctly identify the members of nine different bands from that scene using clues coming from small snipppets of information. These clues are for instance extracts from interviews or memoirs from people connected to the scene. For each identified five musicians more snippets are unlocked, until the whole family tree has been identified. And yes, it is a really a family tree with connections and branches such as it is in a good music scene with bands splitting, reforming, exploring new expressions, and simply going forward.

Family feels surprisingly genuine in the details. This music scene could really have existed. The game includes nine recorded songs from the bands, a relatively long radio broadcast with an interview with one of the brightest stars from the scene, and a lot of atmosphere from that era, which I am about five years too young to have fully experienced. The game gave me about one hour of detective work filled with nostalgia to something purely fictional. I enjoyed it.

LiEat

Det känns som om det är alltför sällan jag ärligen kan använda ordet bedårande för att beskriva ett spel, men nu är det äntligen dags: LiEat är ett bedårande spel!

LiEat utspelas i en värld som kanske kan påminna en smula om den riktiga världen, men den smulan är rätt liten. Det är en värld där det finns drakar, och de har rätt ovanliga förmågor som ofta verkar passa ihop med de människor de har tytt sig till. Efina (eller Efi) är just en sådan drake. Hon är två månader gammal, men hon ser ut som en flicka på fyra år, och hon är i lag med en kringvandrande bluffmakare som går från stad till stad för att handla med skvaller och sanningar och tar sig ett nytt namn för varje nytt ställe de besöker. Då passar det ju bra att Efi har förmågan att ge människors lögner fysiska former, som hon sedan kan äta upp för att få i sig näring så att hon kan växa upp och bli stor.

Spelet är uppdelat i tre tämligen fristående delar där den kringvandrande duon besöker tre olika platser med tre olika oroskällor: en blodsugare, en drömätare, en guldsnattare. Dessa ska tas om hand, men vår kringvandrande duo får också möjlighet att lära känna sig själva och att förstå sina platser i världen.

Spelet är som sagt bedårande. Det är ett till formen ett ganska normalt rollspel, men inte till innehållet. Här är det historien som är det viktiga, inte hur många monster man måste hacka ner för att få erfarenhetspoäng för att öka i graderna så att man kan klara de stora slutfulingarna. Man får en del småmysterier att grunna på och nysta ut längs vägen. Historien kombinerar att vara både gullig och småotäck samtidigt som den har ett förvånansvärt djup. Allt detta koncentrerat i ganska få ord. Spelet har också en säregen och charmigt skev grafisk stil, med musik som matchar stilen. LiEats tre delar tog inte särskilt lång tid att spela igenom, men det var en trevlig tid som jag nog kommer att minnas med varma känslor.