Fukushima

I mars 2011 följdes en stor jordbävning utanför Japans kust av en tsunami. Den slog in över kärnkraftverket i Fukushima och slog ut möjligheterna till reaktorkylning med påföljande skador på kraftverket och explosioner med utsläpp av radioaktiva ämnen. Filmen Fukushima Setsurō Wakamatsu handlar om detta.

Det är märkligt att en dramatisering av välkända händelser ändå kan bli så spännande som Fukushima är. Vi får följa arbetarna som hade hade sitt arbetsskift när katastrofen slog till, ledningen på kraftverket, kärnkraftsföretagets ledning, Japans politiska ledning, samt av någon outgrundlig anledning USAs ambassad. Situationen känns väldigt japansk med tydliga hierarkier men också stor lojalitet. Det kärvar också i kommunikationen mellan den lokala arbetsledningen och företagsledningen/politikerna, som inte verkar förstå allvaret i situationen. Filmen framställer tydligt ingenjörerna på plats som hjältar, och den högre ledningen som ganska futtiga skurkar som bara har varit ute efter profit.

Filmen är medryckande och fängslande, och har en lite uppfostrande och utbildande ton. Situationen förklaras tydligt och frånvaron av viktig kommunikation mellan olika grupper är tydlig. Man förstår varför olika beslut i olika grupper togs med hänsyn till vad grupperna faktiskt visste. Det är när filmen går över från de närmst dramadokumentära delarna till att skildra människorna som påverkas av läget som Fukishima tappar greppet. Det blir rejält såsigt och melodramatiskt. Det kan naturligtvis ha att göra med att det är händelser som ligger så pass nära i tiden att ingen distans till dem har hunnit utvecklas, men det är synd när så mycket annat fungerar så bra i filmen. Att höra en japansk körversion av “Danny Boy” till bilderna av en vit Toyota som glider fram under blommande körsbärsträd på väg till en begravning är mer än vad mitt filmsinne tål.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Dalskuggan

Dalskuggan av Viveca Sten

Jag läser sällan deckare så det så kallade “svenska deckarundret” har inte påverkat min läsning särskilt mycket, även om det har blivit mer läst i den genren på sistone. Jag är dock fortfarande ganska orutinerad i det sammanhanget. Viveca Sten är i alla fall en författare som brukar nämnas bland all de stora bokexportframgångarna, men jag har tidigare vare sig läst någon av hennes böcker eller sett något avsnitt av någon TV-serie som bygger på hennes böcker. Därför kan man säga att inte hade någon som helst aning om åt vilket håll stämningen i hennes bok Dalskuggan skulle dra. Min bristande rutin kommer fram i och med att det är den andra boken i en serie (Åremorden) där jag inte läst den första. Det gjorde inte så mycket eftersom boken fungerade bra på egen hand.

Handlingen inleds den 22 februari 2020 när ett lik hittas i snön utanför den lilla byn Tångböle i västra Jämtland. Den lilla polisstyrkan i Åre börjar utreda fallet, där den mördade visar sig vara lite av en lokal kändis. Blandat med utredningsarbetet får vi även följa med ett par poliser i deras vardagsbesvär, och lite av vad de närmast anhöriga kring mordoffret tar sig för. Utöver detta finns en parallell handling som rör sig kring en kvinna som vuxit upp i en frikyrklig sekt i trakten, och som hamnar i ett olyckligt äktenskap med en blivande pastor i församlingen. De båda handlingarna knyts förstås ihop, men först ganska långt in i boken, så visst tålamod krävs.

Boken var spännande och lättläst, men jag fick en känsla av att det kanske gått lite för snabbt vid utgivningen då det fanns lite slarvfel som borde hittats vid korrekturläsningen. Exempelvis blev Strömsund plötsligt Strömstad, och en röd bil sågs på en svartvit skärm. Beskrivningen av människorna och av polisarbetet känns rimligt, men miljöbeskrivningarna känns lite som att de skrivits på distans. Det är mer geografiskt och mindre känslomässigt så att säga. Dalskuggan fungerar bra som deckare och som spänningsroman, och därmed också som en bok att läsa under flygresor vilket var den funktion som jag var ute efter.

Nelly & Nadine

Filmen Nelly & Nadine börjar något märkligt med en kort snutt från en gammal journalfilm, där en samling frigivna koncentrationslägerfångar anländer till Malmö i april 1945. Ett par av kvinnorna identifieras och korta utdrag ur deras historia berättas, men en av dem, Nadine Hwang, sägs vara en gåta. För att förstå inledningen bör man veta att Nelly & Nadine är den tredje långfilmslånga dokumentärfilmen som Magnus Gertten har satt ihop som bygger på den lilla journalfilmen. I de två tidigare filmerna identifierades allt fler av kvinnorna, men ödet för denna Nadine hade varit okänt. En fransk bondkvinna, Sylvie Bianchi, kände dock igen henne när hon råkade se en visning av den andra filmen. Nadine var livskärleken till Sylvies mormor, operasångerskan Nelly Mousset-Vos.

Huvuddelen av Nelly & Nadine följer upp kärlekshistorien mellan de båda kvinnorna. Hur de träffades en julafton när de båda var fångar i Ravensbrücks koncentrationsläger, hur de fördes isär, och sedan fann varandra igen och levde tillsammans i Venezuela. Informationen kommer från gamla lådor av Nellys kvarlåtenskap som fått stå oöppnade på Sylvies vind, och den består av filmer, fotografier, och detaljerade dagboksanteckningar.

Filmen har alltså ett fantastiskt material att utgå ifrån, men filmen i sig är faktiskt lite småtråkig. Den var lite otydlig och ofokuserad. Den kanske hade känts naturligare om materialet hade presenterats rakare, och bortsett från lasten från de tidigare filmerna utan helt få stå för sig själv. Jag hade också gärna haft den lite mera undervisande i tonen, för bildningens skull så att säga (eller snarare fylla i luckor i allmänbildningen). Men trots allt är det dock en riktigt varm och fascinerande inblick i två spännande liv bland nazistiska dödsläger och allmän homofobi.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Boy from Heaven

Adam har växt upp i en fattig fiskarfamilj i Egypten och han hjälper sin far med det dagliga arbetet på havet, men han har läshuvud och har fått ett stipendium för att studera vid det så prestigefyllda Al-Azharuniversitetet i Kairo. Det är inte vilket universitet som helst utan det anses av många vara den högsta auktoriteten inom sunni-islam. Det har också genom historien klarat av att hålla sig från att kontrolleras av staten. Det faller sig så att ganska kort efter Adams ankomst dör stor-imamen och en ersättare måste inrättas så snart som möjligt. Den statliga säkerhetspolisen önskar att en viss imam ska befordras, men deras informatör på universitetet har precis mördats. En ersättare krävs, och vad passar väl bättre än en ny student som inte än hunnit lära känna någon annan. Adam snärjs som fisken i ett nät, och livet blir plötsligt mycket farligt.

Boy from Heaven av Tarik Saleh är en riktigt spännande film. Historien med spioner och konspirationer påminner lite om thrillrar från kalla krigets dagar, men miljön är i alla fall för mig närmst okänd. Bilder och skådespelare håller hög klass. Mycket av spänningen ligger i tystnader och pauser där man får möjlighet att reflektera över läget. Dessa gör också att det tar ett ganska långt tag för filmen att komma igång; man serveras ganska mycket stämning innan huvudhistorien tar fart. Sammantaget är det en bra film, och den är av en sådan typ som jag antar kommer att prisbelönas det närmaste halvåret.

Den här filmen var också den första jag haft möjlighet att se i Kirunas nya biosalong i det nybyggda kulturhuset Aurora. Det fanns förstås lite barnsjukdomar, som att belysningen inte kan tonas, maskningen runt filmduken inte fungerar och att ridån inte kan stängas, men det får man ju räkna med när det rör sig om att få ny teknik att fungera. Dessvärre upplevde jag fåtöljerna som extremt obekväma. Det var för kort mellan raderna, så knäna tog i ryggen framför även när jag satt rakt upp. Men om jag satt jag rakt upp kunde inte mina lår vila mot sitsen, och lutningen i salongen är så pass brant att det inte gick att vila benen i mittgången heller. Kort sagt, jag sitter bekvämare i ett flygplan än på bio och det är inte roligt. Hoppas att något kan göras, men jag känner mig pessimistisk.

Woman Walks Ahead

Catherine Weldon var en framgångsrik porträttmålare i det sena 1800-talets New York. Inspirerad beger hon sig västerut för att på sin målarduk kunna fånga det fåtal indianer som fortfarande levde hyfsat traditionellt. Framför allt var det den redan mytomspunne Sitting Bull som hon ville göra ett porträtt av. Kontakten med den fortfarande vilda västern visade sig bli mer brutal än hon tänkt sig, och hon börjar engagera sig i indianernas rätt till sitt land.

Filmen Woman Walks Ahead, regisserad av Susanna White, baserar sig på verkliga händelser och verkliga människors livsöden, och visar upp en ögonblicksbild av den stora grymheten som rådde i indianterritorierna på den tiden. Den har stora vackra miljöer som gör sig riktigt bra på bio, men stämningen solkas något av en ovanligt såsig filmmusik. Handlingen rör sig ganska ryckigt framåt och de flesta personerna i filmen är ganska endimensionella. De ledande rollerna spelas dock alldeles utmärkt. Så filmen är fin att se på, och många av de individuella scenerna är riktigt bra för sig själva. Det jag saknar är den stora helheten som film. Den håller helt enkelt inte riktigt ihop, trots att delarna i sig är bra. Den lider också av ett typiskt problem som många historiska filmer har: Man vet ju hur det kommer att gå.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

1795

1795 av Niklas Natt och Dag

Det är naturligtvis självklart att den avslutande delen av Niklas Natt och Dags trilogi av spänning från det sena 1700-talets Stockholm fick namnet 1795, eftersom de båda tidigare böckerna fick hade namnen 1793 och 1794. Som avslutande del i en trilogi finns det också annat bagage i 1795 såsom ett stort persongalleri och inte minst ett antal lösa trådar från de tidigare böckerna som måste knytas ihop. Det sistnämnda har effekten att av bokens fyra delar ägnas de tre första delarna i princip bara åt att reda ut de tre främsta ouppklarade ödena medan det mesta nya kommer in först i bokens fjärde del. Det händer alltså inte särskilt mycket i större delen av boken, vilket går emot en spänningsromans natur.

Det är en bok av återseenden, önskade liksom även mindre önskade. I och med att 1795 är en trilogiavslutare, och de tidigare böckerna varit så omtyckta, kan man anta att det funnits en hel del press på författaren från alla möjliga håll på hur innehållet skulle vara. Miljöbeskrivningarna är så målande som de ska vara, och det känns som om äcklet och våldet har försvunnit en smula från blickfånget. Språket är lika livfullt som tidigare, liksom personbeskrivningarna. Det som saknas är en ordentlig intrig. Det händer inte särskilt mycket under 1795 (det mesta verkar ha hänt tidigare och bara efterspel återstår), och vad som ändå sker är ofta dessutom lite oklart både till orsak, skeende och verkan. Det känns i alla fall skönt att 1795 har ett ordentligt slut, till skillnad från 1794.

Trilogin som helhet är riktigt bra, men 1795 är en ganska ointressant bok på egen hand utan ska väl mest ses som just en avrundning på en trilogi.