Category: Läsning / Reading

1793 var ett dåligt år i Stockholm, men 1794 var inte mycket bättre. En urusel ekonomi trots att Reuterholms förmyndarregim förbjudit allt importerat överflöd för att hindra att svensk valuta hamnar hos utländska handelsmän. Det märkbara resultatet är att färgglada tyger lyser med sin frånvaro på gatorna, och att kaffehusen inte längre tillhandahåller vad deras namn utlovar. Liksom i den tidigare 1793 har Niklas Natt och Dag i uppföljaren, med det i sammanhanget rätt naturliga namnet 1794, fortsatt använda miljöer från Stockholms kanske minst gemytliga tid.

Grundhistorien inleds med en yngre adelsman som sitter på lindrigare dårhus och erinrar sig allt som hänt i hans korta men händelserika liv, och då inte minst det vidriga brott han ska ha gjort för att hamna där han är. Det är grundhistorien i den första av bokens delar. Boken består av fyra i stort sett lika stora delar där de tre första i stort sett går igenom tre olika, men överlappande, historier och den fjärde delen på ett hyfsat sätt knyter ihop dem. Det upplägget gör att berättandet känns ganska spretigt med många fokuspunkter i historien och tidslinjer som går omlott. Det blir som läsare lite krångligt att hålla reda på vem av bokens personer som vet vad vid vilket givet tillfälle, även om jag inte tvivlar på att författaren höll full koll när boken skrevs. Historierna är dock så spännande och fascinerande som krävs för att en spänningsroman ska fungera, för det är ju det man bör kalla boken. Det finns visserligen deckarinslag och tragik, samt även politiska konspirationer, men i grunden handlar det om rak spänning i ovanlig miljö.

Det går förstås inte att komma ifrån jämförelser med den första delen, i vad som utlovats bli en trilogi, när man läser 1794. Två av huvudpersonerna från första boken, Mickel Cardell och Anna Stina Knapp, får återkomma tillsammans med flera av bifigurerna. Natt och Dag excellerar fortfarande i miljöbeskrivningarna av den stinkande staden, men den här gången känns det som att det är mindre rent äckel och mera rent våld. Det kan förstås också vara att mitt minne grumlats under året som gått sedan jag läste första boken. Den stora roten till det onda är så utstuderat djävulsk att parodins gräns är passerad och det nästan blir generande. Å andra sidan är de goda fortsatt rekorderliga trots sina tydliga svagheter, så det kanske jämnar ut sig. Det finns också någon slags ledighet i språket som jag gillar och som jag tycker lyfter boken och gör den läsvärd. En del fraser från boken skulle jag kunna ta upp och använda när jag vill låta både bildad och vis.

Råbandsknopen är och förblir den enhäntes nemesis.

 

 

 

Nu när sommaren är här och solen vägrar gå ner är det lätt hänt att man får en lite för ljus syn på tillvaron. Då kan det vara bra för själen att läsa en dystopi, och Ray Bradburys Fahrenheit 451 är ju en av världslitteraturens mera kända i den skolan, så det blev ett rätt naturligt bokval.

Guy Montag gillar sitt jobb som brandman eftersom han gillar att se saker förtäras av elden. I den inte alltför avlägsna amerikanska framtiden där han lever är dock alla bostadshus brandsäkrade, men brandmän behövs i alla fall. Deras uppgift har gott över till att bränna litteratur eftersom litteraturinnehav blivit olagligt. Montag har av ren nyfikenhet snappat åt sig lite av det han har fått till uppgift att elda upp, och när han får sig en givande pratstund med en ung och fundersam grannflicka börjar han att grubbla. Det går inte så väl hem hos hans fru, Mildred, som hellre vill göra som alla andra och hänga i TV-rummet med sina TV-vänner, men Montag fortsätter ifrågasättandet och börjar agera på det, vilket då gör honom till systemets fiende.

Det som har gjort Fahrenheit 451 till en klassiker är själva grundidén: att folket i ett slags sökande efter politisk korrekthet, i meningen en ovilja mot att utsättas för något som kan vara upprörande, sökt sig till att skapa ett samhälle där kreativitet aktivt motarbetas. Landet går stadigt emot ett krig mot en yttre fiende, men det är ingen som egentligen bryr sig för det ordnar sig väl ändå, och eftersom alla nyheter dränks i ett tätt flöde av reklam så är det väl ändå inte så viktigt. Det är helt enkelt en spännande extrapolering av samhällsutvecklingen som Bradbury har gjort och som, trots att boken har nästan 70 år på nacken, fortfarande skulle kunna vara rimlig, om man gjorde några vardagstekniska uppdateringar. Berättelsen i sig tycker jag däremot inte så mycket om. Den känns ryckig i tempot, som om den den från början varit längre men sedan klippts ned till ett kortare format. Personerna i berättelsen känns också lite konstigt uthuggna som om de mera var idéer än människor, fyllda både av stor pratglädje och ovilja att samtala. Språket i boken kändes också lite stelt ibland, men det kan jag inte avgöra om det var författaren eller översättaren som låg bakom. Men vem bryr sig om de litterära kvaliteterna när de dystopiska kvaliteterna är på topp?

Den mycket lilla (fiktiva) byn Ödesmark ligger en bit utanför Arvidsjaur. Det är en trakt med få människor men som samtidigt tycks vara rik på förlorade möjligheter. Gamla oförrätter hänger kvar i decennier och de flesta hyser en längtan bort, inte minst de som aldrig kom iväg. Lyckan finns någon annan stans. Kanske.

Liv bor i sitt slitna barndomshem i Ödesmark. Hon är en av dem som aldrig kom iväg, mycket beroende på att hennes pappa Vidar hela hennes liv har hållit stenhård koll på henne. Hon har också en son i övre tonåren, som nog kan kallas faderslös i och med att ingen verkar veta vem fadern är, och han börjar nu också växa ur huset. Vidar är illa sedd i trakten då han verkar ha lurat så gott som alla på pengar vid något tillfälle, så det går rykten om att han har en enorm förmögenhet i sitt kassaskåp trots att huset och bilen är så illa hållna. Liam är en före detta kriminell som också bor i trakten, i ett rum ovanpå mammans garage. Han försöker rycka upp sitt liv, inte minst för att få behålla sin femåriga dotter som är hans hela värld, men hans mera brottsaktiva bror försöker dra honom tillbaka till de gamla vanorna och nu har han fått upp vittringen på Vidars gömda pengar. Det är inledningen till en tragisk händelsekedja.

På omslaget till Stina Jacksons Ödesmark står det “Spänningsroman”, men det epitetet tycker jag inte stämmer. Det är en roman om hur starka banden mellan människor kan vara oavsett hur destruktiva de kan vara. Det är en roman om hur svårt det är att bryta upp mot sina gamla beteendemönster trots att man vet att man egentligen borde. Det är en roman som detaljerat beskriver det inre livet och drivkrafterna hos ganska trasiga människor. Att den samtidigt råkar vara spännande får man snarast se som en bonus.

Det här är Stina Jacksons andra bok. Debutromanen Silvervägen var en ganska typisk deckare, fast med ett lite annorlunda anslag med en väl förmedlad stämning av psykiskt obehag. I Ödesmark har hon tagit stämningen vidare, och har samtidigt skalat bort deckarklyschor. Resultatet är en i mitt tycke mycket bra bok för oss alla som uppskattar välskriven dålig stämning.

 

 

 

År 1923 hölls den stora jubileumsutställningen i Göteborg för att något år försenat fira stadens 300-årsjubileum. Göteborg kunde därmed äntligen ta sig en plats på stora kartan. Alla var där! Det är alltså en utmärkt bakgrundsmiljö för en roman, vilket Marie Hermanson tagit fasta på med sin Den stora utställningen.

I boken finns ett antal olika huvudpersoner med olika grad av anknytning till utställningen: Otto sitter 79 år senare och minns sin tid som ansvarig för åsnan Bella som besökarbarnen fick rida runt utställningen på, Ellen har fått sommarjobb som journalist vid utställningens dagliga programblad, Nils börjar komma upp i graderna som utredande polis, och så inte minst Albert som av olika skäl måste hålla sitt nobelpristal under utställningen. Albert Einstein alltså. När Ellen av en ren händelse råkar få reda på att det finns någon slags plan hos dunkla grupper att döda Einstein i samband med detta ser hon till att sprida det hon hört till polisen, och en jakt på elakingar tar sin början.

Den stora utställningen känns lite märklig att läsa. Dels verkar det ligga mycket möda och efterforskningar bakom detaljer kring själva utställningen och valda delar av det dåtida samhällsklimatet, men samtidigt känns själva intrigen ganska tunn och personporträtten rätt skissartade. Det är helt klart att Hermanson har haft roligt när hon skrev boken, men jag känner att hon borde ha kunnat få ihop något mer av råmaterialet. Det var ju en spännande tid med både industriell positiv framåtanda och oroande politisk utveckling, men att den ska fungera som bakgrund till en historia som andas ungdomsdeckarpastisch känns lite tråkigt. Jag tycker också rätt illa om greppet att i en berättelse som utspelas runt verkliga händelser låta den stora boven vara en person som också funnits i verkligheten, men som inte utfört elakheterna som beskrivs i boken. Hur obehaglig personen än var i verkligheten så ska man inte lasta denne för saker som inte gjorts. Boken är i alla fall lagom spännande och rätt underhållande att läsa, så Den stora utställningen är trots allt en trivsam bekantskap i lässoffan.

När jag läser vissa böcker irriteras jag över att så stora mängder text i dem går åt till att förklara hur saker och ting hänger ihop. Så mycket går åt till att bygga upp en bild av hur världen i boken fungerar, med kartor och släktbeskrivningar, att bokens handling hamnar i andra rummet. Ett exempel på raka motsatsen är Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood.

Ekonomin i Amerikas förenta stater har fullständigt gått åt skogen, så att de knappast kan kallas förenta längre. I stora delar av dem finns inga jobb alls att hitta, och många stater står i stort sett folktomma med igenbommade bostäder och stängda affärer. Där befinner sig det unga gifta paret Stan och Charmaine. Deras jobb var inte av det slag att de kan göra någon nytta i kristiden, så de har sålt av allt i sitt hem och sover i sin bil medan de knappt hankar sig fram och lever på det stadigt krympande hoppet. Därför nappar de på ett märkligt erbjudande som ska ge dem både arbete och bostad: Positronprojektet. Det är ett privatkontrollerat initiativ som byggts kring ett gammalt delstatsfängelse som bytt namn till Positron, och den nybyggda instängslade staden Internharmoni som ligger där intill. Varannan månad ska de då vara i Positron och utföra monotona arbetsuppgifter, och varannan månad är de i den trygga idylliska Internharmoni där de kan fika, påta i trädgården och arbeta med mer vardagliga småsaker. För att få ta del av den här tryggheten krävs bara att man skriver på ett livstidskontrakt, och man får inte lämna området. Självklart visar det sig att det är något som skaver i idyllen, och otrohet och svartsjuka är bara början på en nedåtgående spiral för bokens huvudpersoner.

Hjärtat stannar sist är en riktigt dystopisk skildring av någon slags nära framtid då den nyliberala kapitalismen i stort sett fått fritt spelrum, men den är skriven med så pass mycket svart humor att den ligger närmare satir i uttrycket. Det finns ett bra driv i berättandet, och trots att jag egentligen inte gillar någon av de båda huvudpersonerna vill jag veta hur det går för dem. För det är sällan jag läst någon bok där handlingen tar så många oväntade vägar som i den här. Det gick verkligen inte att lista ut vad som skulle hända i förväg, och här kommer jag tillbaka till min lilla utläggning i början. Genom att själva spelreglerna i den här nära framtiden, vad som är möjligt att göra rent tekniskt, socialt och medicinskt, inte beskrivits i förväg så kan verkligen allt hända. Det gillar jag, även om det också gör att boken blir väldigt spretig och ojämn.

Havsboken av den norske Morten A Strøknes har en lång och otymplig alternativ titel som samtidigt en ovanligt bra beskrivning av boken, för att vara just bara en titel: Konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider. Bokens författare berättar om när han och hans gode vän Hugo Aasjord bestämt sig för att med gammalmodiga metoder fånga en håkäring, den största köttätande hajen som hittas i nordiska vatten. Köttet går inte att äta om man inte bereder det med stor omsorg, så fisket av den sker egentligen bara för nöjes skull. Håkäringar ska dessutom ofta vara angripna av blandade parasiter, så det är ingen vacker trofé heller. Nåväl, de har bestämt sig, men det är inte någon enkel fisk att få tag på. De håller till ute på Västfjorden där Hugo till vardags håller på att rusta upp en gammal fiskfabrik till kombinerat galleri, hotell och restaurang, medan Morten är Oslobaserad journalist som med jämna mellanrum (en resa per årstid) letar sig upp till Lofotens skugga.

På ytan låter alltså Havsboken som en bok med ganska torftig handling, men då har man inte tagit med hur texten berättas. En händelse på havet leder via associationer till att något annat berättas och på så sätt får man som läsare i sig en finfin blandning av allmänt havskunnande med viss tyngd åt det idéhistorisk hållet, men också fiskepolitik, biologi, geologi, fiskeindustri och dess politik och allt uppblandat med anekdoter ur de båda fiskarnas liv. Det är i stort sett omöjligt att gissa sig till vart associationskedjorna till slut bär iväg. Det blir därmed både underhållande och bildande läsning. Och även den beskrivningen låter nog lite torftig.

På sätt och vis påminner mig Havsboken i någon mån, tack vare det associativa berättandet och det begränsade antalet män i rank vattenburen farkost, om gamla goda Tre män i en båt av Jerome K Jerome, men det är nog inte meningen. Å andra sidan kan jag inte komma på någon annan bok som den alls liknar, även om också den beskrivningen leder tankarna åt fel håll. Bäst är nog att se Havsboken som något eget och ganska obeskrivbart.