Category: Läsning / Reading

Det är med blandade känslor jag har läst en av de senaste årens, vad det verkar, mest uppskattade böckerna. Det är Patrik Svenssons Ålevangeliet, som för säkerhets skull försetts med den extra förklarande undertiteln Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk. Just den undertiteln signalerar det jag tycker är bokens problem. Den är alltför övertydlig med vad den ska vara; det här är en bok som vill bli älskad och vinna läsarnas hjärtan utan att ställa till med alltför mycket besvär. Boken är en samling intressanta fakta om hur lite vi egentligen vet om ålen varvat med en lika stor samling av författarens personliga minnen kring sin barndoms ålrelaterade kvalitetstid med pappa. Den blir därför lagom originell och samtidigt prydligt tillrättalagd.

Språket i boken är synnerligen behagligt att läsa, och det inledande kapitlet är sex särdeles genomarbetade sidor som på ett målande, men samtidigt komprimerat, sätt i stort sett sammanfattar ålen på ganska precis nivån där den normala allmänbildningen ligger. Resten av texten tappar lite av den inledande stringensen och blir i stället lite mera ordrik och, tyvärr, även lite upprepande. Hade det redigerats lika noggrant hela vägen som i det första kapitlet hade boken stuckit ut på riktigt. Nu är det mest en småtrevlig läsning, som inte riktigt ger mig den där wow-känslan som förväntas av dess omskrivenhet.

Ålen är ett tacksamt ämne, då den är både mystisk och mytisk och dessutom inte så ofta kommer till ytan och därmed lockar till djupsinnigheter, som i sin tur kan paras ihop med utvalda minnen. Boken inbjuder på så sätt uppenbart till att nomineras till blandade litterära priser, och sedan förstås vinna dem. Det är just den cyniska affärsmässiga sidan av bokkonceptet som jag hyser agg till, på samma sätt som jag känner inför en del prisvinnande filmer som tydligt är gjorda enbart för att vinna priser. Jag skulle helt enkelt ha föredragit ifall Ålevangeliet hade varit lika egensinnig som den är nu, men varit det på ett mindre konventionellt sätt. Jag gillar bokens innehåll, språk och form, men jag gillar inte dess affärsplan.

Under gymnasiet och ett par år framåt lästa jag gärna romaner av Fjodor Dostojevskij, och gillade dels att de var så omfattande och dels att skildringarna av hur folk tänker var så detaljerade och realistiska. Nu, efter kanske tjugo års uppehåll, fick jag ett par noveller att läsa i en samling med namnet Krokodilen. De är av naturliga själ inte omfattande (det är ju ändå noveller) men har förstås det där detaljerade psykologiska djupet.

Krokodilen, som gett namnet åt den lilla samlingen, handlar berättas av en man vars gode väns hustru får lust att bese en levande krokodil som visas upp, och som lockar med sig sin make på den utflykten. Det leder till en olycklig situation i krokodilens buk, där en hel del investeringar står på spel för flera inblandade. Det är en absurd satir som även har något Kafka-liknande över själva ansatsen och människornas reaktioner.

En olustig historia beskriver en kväll i ett förhållandevis ungt statsråds liv. Han inleder kvällen med en smärre champagnetillställning med ett par kollegor där han vidhåller sina moderna liberala idéer om hur samhället ska vara i samband med avskaffandet av den gamla ryska livegenskapen. På väg hem, inspirerad av diskussionen, får han infallet att objuden smita in på en bröllopsfest hos en av sina underlydande för att visa att han är en av folket. Det slutar naturligtvis inte riktigt som han tänkt.

Den saktmodiga är en historia som berättas helt från en pantlånares huvud. Den handlar om en mycket ung kvinna som han gifter sig med. Till att börja med är äktenskapet lyckligt, men efterhand är det något som skevar och allt leder till stor olycka. Berättandet inleds strax efter olyckan, och därför är det rätt osammanhängande. Det är ju ändå berättat ur huvudet hos en illa chockad man.

Det är alltså tre mycket väsensskilda noveller i samlingen. De två första har en satirisk udd medan de två sista går mera in i huvudet på någon, och knyter ihop det med teman som var aktuella när de skrevs. Ett väl insatt efterord skrivet av översättaren hjälpte förtjänstfullt till för att sätta in novellerna i ett lite större sammanhang. På tal om översättningar så var min tidigare erfarenhet av Dostojevskij mycket beroende på översättningarnas kvalitet. Steget mellan en träig text och en exakt text är inte stort, och jag kom ganska snabbt till att träigheten i en av romanerna mera måste ha kommit från översättaren än från författaren. Därför kändes det bra att Bengt Samuelssons översättning kändes rätt i flytet. De tre historierna i Krokodilen är alla läsvärda, och tänkvärda. Precis som noveller ska vara.

 

 

 

Det finns böcker som är svåra att beskriva. Löparna av Olga Tokarczuk är en sådan. I och med att den saknar handling eller intrig så blir den ju svårt att sammanfatta. Den består istället av ett stort antal korta fragment av författarens iakttagelser och funderingar i jag-form, uppblandat med ett smärre antal mera novell-liknande historier. Det skulle kunna bli ganska ryckigt, inte minst för att innehållet i de olika bitarna inte tydligt vävs samman utan snarare känns som osorterade delar ur ett reseanteckningsblock blandat med romanutkast. Det som efter hand växer fram är istället ett slags övergripande tema kring att vad som är sanningen och vad som beskriver sanningen inte är samma sak. En karta är inte verkligheten, en händelse har olika betydelse beroende på betraktaren, och inte minst att ett original kan förvandlas till en kopia av sig själv. Boken skulle alltså kunna tolkas som ett avancerat angrepp mot politisk populism i dess moderna form, som bland annat ju återfinns i Tokarczuks hemland Polen. Men den skulle också lika gärna kunna tolkas som en beskrivning av rastlöshetens frid under längre flygresor, eller varför inte anatomins inre anatomi? Att den lockar fram så fria idéer hos mig är nog självaste huvudpoängen. Man ska tänka!

För mig var styrkan i Löparna också dess största svaghet: Lösrycktheten. Den gör att det är väldigt lätt att lägga ifrån sig boken. Man känner ju aldrig att man vill veta hur det går, så det är därmed också lätt att den ifrånlagda boken blir liggande ett tag till. Den borde fungera bäst att läsa när man är på resa, både med tanke på dess uppbyggnad och dess tema. Det är ingen epokgörande bok, men den är både annorlunda och välskriven så den är väl läsvärd.

1793 var ett dåligt år i Stockholm, men 1794 var inte mycket bättre. En urusel ekonomi trots att Reuterholms förmyndarregim förbjudit allt importerat överflöd för att hindra att svensk valuta hamnar hos utländska handelsmän. Det märkbara resultatet är att färgglada tyger lyser med sin frånvaro på gatorna, och att kaffehusen inte längre tillhandahåller vad deras namn utlovar. Liksom i den tidigare 1793 har Niklas Natt och Dag i uppföljaren, med det i sammanhanget rätt naturliga namnet 1794, fortsatt använda miljöer från Stockholms kanske minst gemytliga tid.

Grundhistorien inleds med en yngre adelsman som sitter på lindrigare dårhus och erinrar sig allt som hänt i hans korta men händelserika liv, och då inte minst det vidriga brott han ska ha gjort för att hamna där han är. Det är grundhistorien i den första av bokens delar. Boken består av fyra i stort sett lika stora delar där de tre första i stort sett går igenom tre olika, men överlappande, historier och den fjärde delen på ett hyfsat sätt knyter ihop dem. Det upplägget gör att berättandet känns ganska spretigt med många fokuspunkter i historien och tidslinjer som går omlott. Det blir som läsare lite krångligt att hålla reda på vem av bokens personer som vet vad vid vilket givet tillfälle, även om jag inte tvivlar på att författaren höll full koll när boken skrevs. Historierna är dock så spännande och fascinerande som krävs för att en spänningsroman ska fungera, för det är ju det man bör kalla boken. Det finns visserligen deckarinslag och tragik, samt även politiska konspirationer, men i grunden handlar det om rak spänning i ovanlig miljö.

Det går förstås inte att komma ifrån jämförelser med den första delen, i vad som utlovats bli en trilogi, när man läser 1794. Två av huvudpersonerna från första boken, Mickel Cardell och Anna Stina Knapp, får återkomma tillsammans med flera av bifigurerna. Natt och Dag excellerar fortfarande i miljöbeskrivningarna av den stinkande staden, men den här gången känns det som att det är mindre rent äckel och mera rent våld. Det kan förstås också vara att mitt minne grumlats under året som gått sedan jag läste första boken. Den stora roten till det onda är så utstuderat djävulsk att parodins gräns är passerad och det nästan blir generande. Å andra sidan är de goda fortsatt rekorderliga trots sina tydliga svagheter, så det kanske jämnar ut sig. Det finns också någon slags ledighet i språket som jag gillar och som jag tycker lyfter boken och gör den läsvärd. En del fraser från boken skulle jag kunna ta upp och använda när jag vill låta både bildad och vis.

Råbandsknopen är och förblir den enhäntes nemesis.

 

 

 

Nu när sommaren är här och solen vägrar gå ner är det lätt hänt att man får en lite för ljus syn på tillvaron. Då kan det vara bra för själen att läsa en dystopi, och Ray Bradburys Fahrenheit 451 är ju en av världslitteraturens mera kända i den skolan, så det blev ett rätt naturligt bokval.

Guy Montag gillar sitt jobb som brandman eftersom han gillar att se saker förtäras av elden. I den inte alltför avlägsna amerikanska framtiden där han lever är dock alla bostadshus brandsäkrade, men brandmän behövs i alla fall. Deras uppgift har gott över till att bränna litteratur eftersom litteraturinnehav blivit olagligt. Montag har av ren nyfikenhet snappat åt sig lite av det han har fått till uppgift att elda upp, och när han får sig en givande pratstund med en ung och fundersam grannflicka börjar han att grubbla. Det går inte så väl hem hos hans fru, Mildred, som hellre vill göra som alla andra och hänga i TV-rummet med sina TV-vänner, men Montag fortsätter ifrågasättandet och börjar agera på det, vilket då gör honom till systemets fiende.

Det som har gjort Fahrenheit 451 till en klassiker är själva grundidén: att folket i ett slags sökande efter politisk korrekthet, i meningen en ovilja mot att utsättas för något som kan vara upprörande, sökt sig till att skapa ett samhälle där kreativitet aktivt motarbetas. Landet går stadigt emot ett krig mot en yttre fiende, men det är ingen som egentligen bryr sig för det ordnar sig väl ändå, och eftersom alla nyheter dränks i ett tätt flöde av reklam så är det väl ändå inte så viktigt. Det är helt enkelt en spännande extrapolering av samhällsutvecklingen som Bradbury har gjort och som, trots att boken har nästan 70 år på nacken, fortfarande skulle kunna vara rimlig, om man gjorde några vardagstekniska uppdateringar. Berättelsen i sig tycker jag däremot inte så mycket om. Den känns ryckig i tempot, som om den den från början varit längre men sedan klippts ned till ett kortare format. Personerna i berättelsen känns också lite konstigt uthuggna som om de mera var idéer än människor, fyllda både av stor pratglädje och ovilja att samtala. Språket i boken kändes också lite stelt ibland, men det kan jag inte avgöra om det var författaren eller översättaren som låg bakom. Men vem bryr sig om de litterära kvaliteterna när de dystopiska kvaliteterna är på topp?

Den mycket lilla (fiktiva) byn Ödesmark ligger en bit utanför Arvidsjaur. Det är en trakt med få människor men som samtidigt tycks vara rik på förlorade möjligheter. Gamla oförrätter hänger kvar i decennier och de flesta hyser en längtan bort, inte minst de som aldrig kom iväg. Lyckan finns någon annan stans. Kanske.

Liv bor i sitt slitna barndomshem i Ödesmark. Hon är en av dem som aldrig kom iväg, mycket beroende på att hennes pappa Vidar hela hennes liv har hållit stenhård koll på henne. Hon har också en son i övre tonåren, som nog kan kallas faderslös i och med att ingen verkar veta vem fadern är, och han börjar nu också växa ur huset. Vidar är illa sedd i trakten då han verkar ha lurat så gott som alla på pengar vid något tillfälle, så det går rykten om att han har en enorm förmögenhet i sitt kassaskåp trots att huset och bilen är så illa hållna. Liam är en före detta kriminell som också bor i trakten, i ett rum ovanpå mammans garage. Han försöker rycka upp sitt liv, inte minst för att få behålla sin femåriga dotter som är hans hela värld, men hans mera brottsaktiva bror försöker dra honom tillbaka till de gamla vanorna och nu har han fått upp vittringen på Vidars gömda pengar. Det är inledningen till en tragisk händelsekedja.

På omslaget till Stina Jacksons Ödesmark står det “Spänningsroman”, men det epitetet tycker jag inte stämmer. Det är en roman om hur starka banden mellan människor kan vara oavsett hur destruktiva de kan vara. Det är en roman om hur svårt det är att bryta upp mot sina gamla beteendemönster trots att man vet att man egentligen borde. Det är en roman som detaljerat beskriver det inre livet och drivkrafterna hos ganska trasiga människor. Att den samtidigt råkar vara spännande får man snarast se som en bonus.

Det här är Stina Jacksons andra bok. Debutromanen Silvervägen var en ganska typisk deckare, fast med ett lite annorlunda anslag med en väl förmedlad stämning av psykiskt obehag. I Ödesmark har hon tagit stämningen vidare, och har samtidigt skalat bort deckarklyschor. Resultatet är en i mitt tycke mycket bra bok för oss alla som uppskattar välskriven dålig stämning.