Category: Läsning / Reading

The Bird King: An Artist’s Sketchbook is a collection of sketches by Shaun Tan, plus some comments, giving a bit of insight into his creative process. It is, for instance, interesting to see the story in Cicada, which I loved, as preliminary drawings and snippets.

I love Tan’s style of art, and his way of using it to tell stories. Since this book is a collection of sketches, we see unfinished art and story snippets only. This makes it possible to folloow the processes, but that also makes the collection lack a bit of coherence. It makes more sense to use the book as an addition to other works by Tan instead of a book on its own.

Death’s End by Cixin Liu concludes the very epic story told in The Three-Body Problem and The Dark Forest. And it is very much a conclusion since every possible plot thread seems to have been cut at the end, and that is actually a rather satisfactory feeling. Death’s End is also the most solidly written and most focused book of the three in the trilogy, with a coherent story all the way through, from the beginning during the fall of Constantinope in 1453 to the end at the very very end of time.

The main storyline in the book is about an aerospace engineer, Cheng Xin, who is recruited by the Planetary Intelligence Agency at a time roughly conciding with the initial realisation of the invasion plans from the tri-solarians, as described in The Three-Body Problem. She develops and facilitates a plan to send a human brain towards the invasion fleet to act as a spy and/or ambassador for Earth. After that, thanks to the development of hibernation technology, which was described in The Dark Forest, she is able to be present, and also have a significant role, at all important events in the rest of the history of humanity while skipping the boring parts. It turns out that the tri-solaran invasion is not the greatest threat to humanity – there are much worse things that that can happen.

The whole story is kept very well together and the events from the earlier books are also coherently incorporated into the book. The physics we know today is functionally utilised, and the imagined future findings in science and technology do not contradict present knowledge which I think is very nice. Many speculative science fiction books tend to just annoyingly muddle it. Cixin Liu seems to have a much darker view of what humanity as a collective are able to achieve compared to what I have. In his world, the main progress for humanity comes from singular individuals with big resources. I simply do not like this view of “chosen ones”, but that may be the small thing I don’t like with the book. The author also has a keen mind on details, which is a thing that I like. For instance, there is a brief passage where the issue of life insurance payments when the next-of-kin passes the event horizon of a black hole is discussed. Due to the time dilation, in the next-of-kin’s reference system the black hole traveller will never be seen perished and hence no payout will occur. Those little details are what I really like with the book, and I strongly recommend it, but the other two books in the trilogy are of course required reading in order to understand what is going here.

En film som min far pratade varmt om var Främlingar på tåg av Alfred Hitchcock. Jag har faktiskt aldrig haft nöjet att se den filmen, men nu har jag i alla fall läst boken som filmens idé bygger på: Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith. Det är lätt att förstå att man vill göra film av historien, för det är en riktigt kittlande handling.

En lovande arkitekt vid namn Guy Haines är på väg med tåget till Metcalf, Texas, för att göra upp med sin otrogna fru, och förhoppningsvis få till en skilsmässa. På tåget träffar han Charles Anthony Bruno, en omogen playboytyp som han motvilligt inleder ett samtal med. Samtalet går in på skälet till Guys resa, och Bruno kommer då på att det kanske skulle vara passande att utbyta mord med varandra i och med att han hyser starkt agg till sin far. Det skulle ju vara de perfekta morden då ingen av dem har något motiv, och ingen av dem känner varandra. Guy tar förstås inte det hela på allvar, men han har inte förstått att Bruno är en fullblodspsykopat. Det inser han först då hans fru mördas.

Det är en spännande historia, och dessutom välskriven då man får krypa in under skinnet på personerna i boken. Det gör att det kan kännas lite förvirrande ibland när perspektivet ändras, men det får man allt tåla när resten är så pass exakt. Det blir ju ett riktigt obehagligt psykologiskt drama med olika former av skuldkänslor, bortträngning och vanligt hederligt förakt. Främlingar på ett tåg är en bra bok när man vill känna sig lite illa till mods, och vem vill inte det ibland?

The Dark Forest by Cixin Liu does what a sequel must do: It continues the story. In this case, the previous book The Three-Body Problem ended with the Earth in a bad state where we have four centuries to prepare for the arrival of a hostile fleet of extra-terrestrials who has made sure that any new fundamental developments of human technology will fail. In The Dark Forest we see how Earth tackles this delicate issue.

Even though no new fundamental physics is possible, we humans can at least develop the present technology as far as possible, including the very practical hibernation technology allowing people to take some “time-outs” while waiting for the invasion. However, the extra-terrestrials (the tri-solarans) are able to eavesdrop on all human communication so it is a bit tricky for humans to develop any advanced strategies even within those boundary conditions. The solution is of course to develop strategies without communication. This is possible because the tri-solaran cannot read minds. This is the fundamental idea behind the Wallfacer Project: Four individual humans are given almost unlimited resources to use for whatever they want. They do not have to justify anything, just ask for whatever they need without explanations. Three of the Wallfacers are well known political and scientific figures, but the fourth one is an unknown and unambitios astronomer and sociologist. His name is Luo Ji, and he is the main character in the book.

There is quite a number of other characters that we also follow through The Dark Forest, and I think that they are the weakest point of the book. They are a bit too many and too similar to each other for my taste. I simply had difficulties keeping myself updated about who they all are (yes, I have some troubles remembering Chinese names) and which ones are active or hibernating at the different parts of the storyline. The book is full of interesting ideas but it feels a little tougher to read than the first one. The reason could be that the two books had different translators into English. In the end, the story comes to a relatively satisfying conclusion, although it felt a bit odd to have such a long text finished in such a rushed way. Or is it concluded? I guess I will see that in the third book in the series.

Det skrivna ordet har otvivelaktigen haft stort inflytande över den västerländska civilisationens utveckling. Dels har det använts i praktiska sammanhang såsom bokföring, kontrakt och lagtexter, men framför allt har det sett till att någons idéer kan leva vidare i årtusenden efter att upphovsmännen gått bort. Det är förstås det sistnämnda som Irene Vallejo fascineras av i sådan mån att hon skrivit boken Papyrus, med undertiteln Om bokens födelse i den antika världen.

Mycket i boken kretsar kring biblioteket i Alexandria, vilket var ett mycket ambitiöst projekt på sin tid. Kung Ptolemaios II i Egypten hade fått infallet att samla all världens texter under ett (sitt) tak, att så att säga få monopol över det skrivna ordet och därmed all världens kunskap. Detta i en nyskapad huvudstad som till att börja med mest var ett sankt område i Nilens delta. Detta är i sig spännande, men Vallejo har större ambitioner i sin bok än att systematiskt beskriva fakta om litteraturens framväxt i den klassiska världen. Hon beskriver hur böcker formade både den antika världen och vår nutida tillvaro. Hon går igenom den fysiska närvaron av “bok”, och hon försöker fånga växelverkan mellan vad som finns mellan bokens pärmar och vad som händer inuti läsaren av orden. Det är alltså inte bara bokens historia, utan själva läsandets historia som avhandlas. Det är ambitiöst, men det är i stort sett inte pretentiöst.

Vallejo besitter uppenbarligen stora kunskaper om antikens texter. I Papyrus förmedlas de via anekdoter om personer, texter och händelser, vilka blandas upp med personliga reflektioner och inslag från hennes egen historia samt associationer till diverse nutida fenomen. Det blir lite rörigt, det blir lite ordrikt, men berättarglädjen är så stor att man ändå rycks med som läsare. Jag har dock insett att jag har problem med tidsangivelser av typen “första århundradet före Kristus”. Är det månne sista århundradet före Kristus som avses då? Och vad menas egentligen med “första halvan av första århundradet före Kristus”? Min temporära temporala förvirring till trots känner jag mig numera mer bildad än innan jag läste Papyrus, och dessutom underhållen.

Det känns lite ovant att kalla böcker för rara, men Marigold och Rose kan helt enkelt bara beskrivas som en rar liten bok. Poeten och Nobelpristagaren Louise Glück har i sitt första prosaverk försökt formulera tillvaron för ett par tvillingar (titelns Marigold och Rose) under det första levnadsåret sett från deras egna perspektiv. Rose är social medan Marigold är lite mer eftertänksam och väntar på att lära sig fler ord så att hon kan skriva sin bok.

Boken är mycket kort, men innehåller trots det många små underfundigheter. Glück skriver med ett exakt språk, och det känns som att varje ord är vägt med guldvåg – även i den svenska översättningen. Marigold och Rose är med sina 72 sidor en mycket rar bekantskap.