Category: Spel / Game

Den lilla universitetsstaden Franklin har ett zombieproblem. Faktum är att Franklin har den största andelen zombier per capita i hela USA, och det ställer till en del problem i vardagslivet. Som tur är har stadens poliskår, tillsammans med militär, forskare, och gatubusar, organiserat ett hyfsat fungerande nätverk för att försöka mota zombie-Olle i grind.

Containment: The Zombie Puzzler är ett pusselspel där man ska ringa in grupper av zombier med hjälp av överlevare. Om en grupp av zombier exempelvis är helt inringad av militärer så dödas hela gruppen zombier och inringarna försvinner, samt förstärkningar tillkommer norrifrån. Man kan enkelt byta plats mellan vilka två överlevare som helst för att genomföra inringandet på bästa sätt, så att även poliserna, forskarna och gatubusarna kan dra sina inringarstrån till stacken. Zombieepidemin borde enkelt kunna stoppas om det inte vore för att zombiismen är så smittsam. Om man tänker för länge börjar zombierna äta på överlevarna och så småningom göra dem till nya zombier. Dessutom finns det tuffare zombier, ännu tuffare zombier, trollkarlszombier (eller månne zombietrollkarlar), och en uppsjö andra varianter av zombier som gör livet lite ruttnare i Franklin, men som samtidigt gör spelet mera utmanande. Ibland kan man ta hjälp av specialtrick, såsom till exempel krypskyttar, flygbombmattor eller molotovcocktails när det känns som om stadens invånare börjar förlora kampen, eller bara som strategiska inlägg i debatten.

Spelets grundidé är enkel, men det hindrar inte spelet från att vara riktigt trevligt. Pusslen är inte alltför svåra, och de känns tillräckligt varierade för att hålla intresset uppe genom hela spelkampanjen. Anslaget i spelet är dessutom riktigt charmigt med lagom doser av humor och musik som i alla fall höll min puls uppe. Efter ett tag började jag dock tröttna på en del av överlevarnas utrop som upprepades mycket fler gånger än vad deras skämt egentligen tålde. Jag hade ändå roligt när jag spelade Containment: The Zombie Puzzler, så det var egentligen bara en anmärkning för att i texten kunna visa att spelet inte är perfekt.

Jag har inget emot action-äventyrsspel och jag gillar miljöer med skatter och spår av tidigare civilisationer där man får klättra omkring på bergssidor, och smyga i ruiner. Jag älskar den i mångas ögon rätt ruttna TV-serien Kultjägarna. Därför är det märkligt att jag fram tills nu aldrig överhuvudtaget har spelat något Tomb Raider-spel. Det har jag numera rått bot på genom att spela det nionde(?) spelet i serien, vilket fått det ganska fantasilösa namnet Tomb Raider.

Anledningen till namnet är att spelet är en nystart på serien. Lara Croft, en ung arkeologistudent, deltar på sin första expedition med målet att hitta det försvunna kungadömet Yamatai. Med hjälp av skeppet Endurance och dess besättning av stereotyper far expeditionen efter Laras förslag in i Drakens triangel öster om Japan, men en plötslig storm slår sönder båten och expeditionen strandsätts på en enslig ö. Det visar sig rätt snart att ön inte är obebodd eftersom det finns färska djuroffer och tända levande ljus och där. Mycket riktigt träffar man i sinom tid på en stor mängd soldater och en obehaglig religiös kult, och ön visar sig dölja en stor hemlighet.

Handlingen är precis lagom invecklad för att hålla intresset uppe, striderna är lagom svåra för att inte göra mig frustrerad, och problemen man behöver lösa är lagom svåra så att de varken känns elementära eller obegripliga. Tomb Raider är helt enkelt ett mycket väl avvägt spel. Det ser dessutom bra ut, låter bra och styrningen fungerar bra. Det som gör att spelet skevar en hel del är kontrasten mellan hur Lara Crofts inre karaktäriseras och de handlingar som spelet kräver att hon måste göra. Att hon som synnerligen arkeologiintresserad med gott samvete kan riva, spränga och bränna sensationella historiska miljöer för att komma åt skatter är däremot fullkomligt normalt för genren.

Förmodligen kommer jag att göra fler besök i Lara Crofts värld efter det här. Det finns ju många fler hemligheter att avslöja, fler skatter att samla in och fler elakingar som inte vill ha henne där.

En gång i tiden levde monster och människor sida vid sida på jorden, men en dag utbröt ett krig mellan de båda raserna. Människorna vann efter hårda strider hela herraväldet över jorden och stängde därefter in monstren i underjorden med hjälp av en magisk barriär. En dag drattar ett litet människobarn ner i ett hål hela vägen ända ner till monstrens trakter. Efter att ha blivit antastad av en talande blomma tas det om hand av ett riktigt moderligt monster vid namn Toriel, men barnets längtan hem är för stark för att det skulle kunna trivas i Toriels hemtrevliga lilla hus så det ger sig av ut i den för människor okända underjorden. Det är det barnet, och det äventyret, som det charmiga spelet Undertale handlar om.

Det första intrycket jag fick av spelet är att det är ett ganska fult spel med rätt platta skämt och ointressanta pussel, men med en intressant variation på hur strider går till. Jag uppskattar stort när det finns fredliga vägar ut ur konflikter, och att man kan bli vän med så många olika monster där nere i underjorden. Efter ett tag började spelet växa i aktning för mig. Det beror till stor del på att jag också uppskattar att man allt eftersom kunde nysta upp en bakgrundshistoria ur den stora mängden märkliga krumelurer man möter på sin vandring. Dessutom är det trevligt att monstren minns vad man har gjort och sagt till dem och att ens val för att komma ur en del kniviga situationer påverkar spelvärlden så mycket.

I grund och botten, eller snarare på ytan, är Undertale ett rollspel med en något gammaldags karaktär. Det driver dock ordentligt med genrens konventioner, men dessa konventioner innebär också att det finns en del inslag som jag personligen inte är konstruerad för att klara på något elegant vis. Jag är helt enkelt klumpig och tar mycket god tid på mig för att få ner mina reaktionstider, vilket gjorde att många av stridssituationerna tog mycket lång tid för mig att passera på ett tillfredsställande sätt och att historien på det sättet fick ett rätt ojämnt tempo för mig. Men frustrationen blev inte långvarig eftersom spelets stora charm hela tiden kommer tillbaka.

Monstren man möter under vandringen visar prov på stor mänsklighet. Som spelare kan man som svar välja att returnera lite medmänsklighet, eller bete sig som ett monster. Eller kanske någonting mittemellan.

There have been many occasions where I have played a game to reach a situation where I have faced a tough choice of some kind. A typical method to select the optimal resolution is to save the game, test the different alternatives and see which one leads to the best immediate result. When I played Life Is Strange I realised that it is a game where this behaviour is the actual main mechanism.

The game begins when the protagonist, Max, experiences a tornado destroying the town of Arcadia Bay, Oregon. This event turns out to be only a realistic vision when Max wakes up in her photography class. She is a senior year high school student of Blackwell Academy and she is very fond of her instant camera which she uses to record major and minor events of her life. In order to recover from the shocking tornado vision she visits the restroom where she takes a photo of a butterfly. And witnesses a murder of a girl. And realises that she somehow has gained the power to rewind time and the ability to make changes in the flow of events. Thus she saves the girl who turns out to be Chloe, Max’s best friend growing up, and the story starts from there.

Life Is Strange is more an interactive story than a game. It is therefore very strange that I really liked the game despite feeling that the story is rather bad. It is certainly an interesting concept, but the story as a whole only explores a very limited range of possibilites with a time rewinding power and some of the plotline feels somewhat strained. The reason I like the game so much is instead the excellent storytelling and the atmosphere. The teenagers in school seemed at first to be extremely stereotypical but as the game moved on they started to feel like actual human beings, and in the end I really cared about almost all characters in the game. My feelings tend to be easily manipulated when I read books or watch films, but this is one of the rare occasions I have had these feelings playing a computer game. That is also the reason why I ignore that the tempo of the game is very uneven with some unnecessarily tedious tasks (for instance finding five bottles in a scrapyard that contains only those five bottles), and that the interface feels a bit clumsy. The characters have stayed in my head for several days already, and it seems that they will remain there for some time. I believe that is good.

Through an old computer you have access to videoclips of a woman talking to the police about her missing husband. The videos were taped in 1994, and they were digitised, transcribed and made searchable so that it would be easy to find specific parts of the interviews that could be relevant in court. However, the footage of the detective’s questions have been lost so there are only about 270 short clips of the woman’s responses. The clips are not accessible in a straightforward manner, but they are at least searchable so you can type in a keyword to get the clips where that keyword is mentioned. Sadly, only the first five hits for each keyword can be retrieved. From these data, and these limitations, you try to figure out what actually happened in June 1994.

From the above description it is clear that Her Story is an unusual game. There is no other gameplay involved than typing keywords and watching videoclips, but it really works in its simplicity! It is not a straightforward story that is coming through the grainy taped videos, and I really wanted to know more about what happened as I started watching the videos. After finishing the game in a satisfactoily manner (actually watching all clips) I realised that I had spent more than four hours watching 90 minutes of photage of one woman responding to questions while enjoying it. This could only be possible through the excellent acting, and it may be the first time I think of excellent acting within a computer game. Well done Sam Barlow (creator) and Viva Seifert (the woman).

There is an important flaw in the game idea of Her Story: it is certainly possible for a player to use certain keywords by chance and immediately receive crucial information about the case. Luckily for me, I seem to have been very much into the other direction since I was watching almost all clips before I could get a reasonable idea about the events, but there is no guarantee that the order in which a player may see the clips makes sense from a narrative point of view. In addition there is absolutely no replayability value in a game of this type unless I completely forget the plot, but I think my experience from playing the game this one time was so good that these flaws do not matter for me. I had four great hours!

Det är frustrerande med spel som man väldigt gärna vill tycka om, men ändå inte gör det. Neverending Nightmares är just ett sådant spel. Det är ett väldigt snyggt spel med handritade miljöer och animationer som uppenbarligen gjorts med stor möda. Allt är svartvitt, utom blod (rött förstås) och detaljer som är viktiga för handlingen, och hela atmosfären i spelet är obehaglig och mardrömslik precis som sig bör i ett spel om mardrömmar. Det blir också en riktigt kuslig upplevelse att spela med hörlurar över öronen i ett mörkt rum en vinterkväll. Dessutom har spelets skapare försökt spegla känslan från sina egna depressionsepisoder i spelet som ett sätt att öppna ögonen hos spelare för psykisk ohälsa. Alltså borde jag tycka om spelet.

Spelet inleds med att Thomas vaknar upp i sin säng, kliver upp och börjar vandra omkring i ett stort viktorianskt hus med långa korridorer och en stor mängd allt mer skrämmande objekt, spår efter onda ting och obehagliga miljöer spridda runt huset. Symboler för skuld och förfall, både fysiskt och psykiskt, blir allt tydligare och fler allt eftersom, och varje gång Thomas vaknar upp fortsätter mardrömmen allt djupare och obehagligare. Beroende på vilka vägar man tar genom det undermedvetna spelas handlingen upp på lite olika sätt. Alltså borde jag tycka om spelet.

Tyvärr är Neverending Nightmares mycket enahanda och fyllt med stora mängder äckel som mest känns som utfyllnad och rena skrämselsekvenser som bara finns för att man ska rycka till. Det blir mycket vandrande genom korridorer utan att särskilt mycket händer, eller att särskilt mycket förändras. Jag spelade igenom spelet så att jag fick se de tre olika sätten som mardrömmen kan upphöra på som ett sätt att förstå vad grunden till mardrömmarna är, men det blev bara mer förvirrande. Historien saknar i min mening ett ordentligt djup, men spelet försöker dölja det, och gör det förvisso bra, genom den välgenomtänkta atmosfären. Det är synd att det känns så tomt under ytan i så pass stor mån att jag helt enkelt inte kan uppskatta spelet.