Category: Film

Intressanta saker kan hända när filmer får svenska titlar. Andrés Ramírez Pulidos film La jauría (något i stil med vargflocken) fick heta Eden när den kom till Sverige. En av effekterna av detta namnbyte är att den lätt blandas ihop med ganska många andra filmer med samma namn. Detta hände när Kiruna Filmstudio skulle visa en helt annan Eden, men vi fick se den här Pulidos film i stället.

Tonåringen Eliú har begått ett brutalt mord och har för detta dömts till ett långt fängelsestraff. Som ett experiment skickas han och ett antal andra ungdomsbrottslingar ut till ett gammalt hotell djupt inne i den Colombianska djungeln där de ska rehabiliteras genom hårt arbete och ganska mystiska terapisessioner i grupp. Han börjar sakta reflektera över sitt liv och valen han gjort i det. En dag skickas även hans medbrottsling El Mono till hotellet från fängelset. Han tycks vara helt omöjlig att rehabiliteras, typ aktivt ond, och det sätter igång en serie tragiska händelser.

Det känns märkligt att ogilla en film för känslorna den ger. Jag kände bara en djup hopplöshet när jag såg den. Alla människor tycks vara ruttna innerst inne, inte minst samhället som kombinerar råhet med girighet. Det finns ingen anledning att bättra sig som individ eftersom allt bara kommer att fortsätta likadant i den nedåtgående spiralen. Men Eden har i alla fall väldigt fint foto, så det finns i alla fall något man kan njuta av.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det finns fortfarande många historier från andra världskriget som väntar på att få berättas på film. Jens Jonssons film Spionen är handlar om den norska skådespelerskan Sonja Wigert som mot sin vilja blev insnärjd i spionerier. Hon värvades av den svenska underrättelsetjänsten för att nästla sig in i ledningen för den tyska ockupationsmakten i Norge. Det kunde hon göra eftersom hon var med i stora mängder filmproduktioner under krigsåren, hade erfarenhet att gå in i roller, och dessutom var populär hos tyskarna. Det sista gjorde att hon i sitt hemland i stort sett ansågs vara en överlöpare, och hon fick aldrig någon upprättelse under sin livstid.

Historien är alltså både intressant och spännande, och filmen känns välgjord i detaljerna, men som film är den faktiskt helt lyckad även om jag gärna skulle vilja tycka det. Spionen känns på något vis som ett uppräknande av händelser, och människoödena får aldrig någon chans att slå rot. Det finns liksom inget speciellt att minnas från filmen, och jag undrar om jag ens kommer att komma ihåg att jag sett den om några månader även om jag skulle vilja det.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vissa filmscener är så ikoniska att de kan användas mer än en gång i samma film. När Hugh Hudson gjorde Triumfens ögonblick visste han vad han gjorde med scenen där ett tjog löpare springer längs en strand en gråmulen dag till tonernas av Vangelis musik, och blev så nöjd att två olika variationer är med i filmen. Men scenen ser så bra ut att det är lätt att glömma bort resten av filmen.

Efter en sommar med olympiska spel i Paris har Kiruna Filmstudio dragit igång med en historia som har sin kulmen vid de förra olympiska spelen i Paris 1924. Den handlar om två brittiska löpare och deras väg till och under de olympiska spelen. Den ene, Harold Abrahams, är knuten till universitetet i Cambridge där han studerar och tränar, men också får möta en del antisemitism i och med att han är jude. Han drivs av en stark vilja att visa sig bäst. Den andre, Eric Liddell, är en skotsk missionärsson med mycket stark gudstro. Han ser sin löpning som en gåva från Gud, och löper därför som en hyllning. Det uppstår bekymmer när han inser att de olympiska kvalheaten ska avgöras på en söndag, och han vägrar springa trots påtryckningar från sporthöjdarna inklusive prinsen av Wales. Allt löser sig dock till slut; de får båda möta Triumfens ögonblick.

Filmen bygger på verkliga levnadshistorier, men det är verkligen ingen dokumentär. Mycket har ändrats av olika skäl, inte minst vilka personer som är inblandade. Triumfens ögonblick fokuserar istället på att skildra hur man kan nå framgång genom självuppoffring och moralisk ståndaktighet, med den historiska bakgrunden från Abrahams and Liddell. Hur som helst är det en alldeles utmärkt film, även om den känns som den har åldrats mer sedan den släpptes 1981 än många andra ungefär samtida filmer har gjort.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är tidigt 1920-tal på ön Inisherin utanför den Irlands västkust. Det irländska inbördeskriget pågår, men det märks inte så mycket av det på ön. Varje dag klockan två sedan tidernas begynnelse har Padraic knallat förbi vännen Colms hus för att plocka upp honom och gå till puben. En dag öppnar inte Colm dörren, trots att Padraic kan se att han sitter där inne. Padraic vet inte riktigt vad han ska göra så han knallar ensam till puben. När Colm omsider själv kommer dit förklarar han att han inte längre vill vara vän med Padraic, utan ska ägna mer tid åt att skapa musik istället för att prata om ingenting.

Grundhandlingen i Martin McDonaghs The Banshees of Inisherin är verkligen minimalistisk. Vad händer med två gamla vänner när en av dem inte längre vill umgås? Dramat utspelar sig långsamt, men det är stora känslor som måste hanteras av människor som inte är vana att göra det. Bilderna är oerhört vackra, likaså musiken, och skådespelarna känns helt rätt i sina roller. Filmen är helt enkelt utmärkt. Om jag ska klaga på något så är det möjligen att befolkningen på ön skildras som om allihop (med ett undantag) är lite småkorkade. Men man har ju blivit van att människor som bor långt från centrum skildras just så.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ibland blir det lite märkligt under urvalet av filmerna som visas av Kiruna Filmstudio. Ett exempel är när det visade sig att Richard Hoberts utlovade Ålder okänd egentligen var en tredelad miniserie. Filmupplevelsen lutade därmed snarare åt serie-sträcktittande än något cineastiskt, inklusive små resuméer och upprepade för- och eftertexter. Det visade sig dessutom att jag måste ha sett serien när den var ny (1991) för jag kom ihåg flera av de mest avgörande ögonblicken i den och inte minst den rätt obehagliga stämningen.

Peter Wall arbetar på en klinik där han försöker göra människans åldrande så lindrigt som möjligt. En tidigare, tämligen ogillad, samarbetskollega vid namn Kurt Retke hör enträget av sig och vill skapa ny kontakt. När Wall till slut svarar på Retkes uppringningar får han veta att Retke hamnat i rejäla bekymmer med sin nya ålderdomsbromsande drog, och att bara han kan ställa allt till rätta. Efter tre och ett halvt år av lyckade behandlingar har hela åldringsprocessen börjat spåra ur, och delar av kroppen har börjat bli okontrollerbart yngre. Wall måste se dessutom se till att klara skivan under mycket hysch-hysch eftersom viktiga delar av Sveriges elit redan går på behandlingen.

Eftersom serien är så pass gammal är den gjord för att ses med ett avsnitt i veckan, med cliffhangers för att hålla intresset uppe i mellantiden, och med ett ganska makligt tempo. Att se allt i en följd blir då förstås lite utdraget. Temat i sig är kanske inte alltför ovanligt, men intrigen bär av i riktigt obehagliga riktningar. Jag tycker att beskrivningen av både hur forskningen går till och hur finansieringen av den kommer in känns lite naiv. Jag minns inte att världen var så enkelt funtad när jag gick i gymnasiet. Jag kan i alla fall rekommendera Ålder okänd, men bara som serie.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En film som bygger på Lewis Carrolls nonsensdikt Jabberwocky, och som dessutom är Terry Gilliams debutfilm som regissör på egen hand efter allt arbete ihop med Monty Python – kan det bli något annat än nonsens?

Huvudpersonen i Stackars Dennis är Dennis och det är synd om honom, även om inte själv riktigt verkar förstå det. Hans far, tunnbindaren, dör men Dennis lämnas arvlös, och hans stora kärlek till fiskardottern Griselda är obesvarad. Det är mitt under den allra mörkaste medeltiden, så det enda Dennis kan göra är att leta sig till staden för att hitta något sätt att försörja sig. Staden har en kung, en biskop, och ett antal stormrika köpmän, men samtidigt utanför staden härjar det ondsinta och illvilliga monstret Jabberwocky. Kungen arrangerar ett tornerspel där vinnaren får uppdraget att döda monstret, och som tack vinner prinsessan och halva kungariket. Mitt i allt detta hamnar stackars Dennis.

Filmen är riktigt slående rent visuellt, trots att det märks att budgeten var väldigt begränsad. Filmen innehåller många roliga infall, men till skillnad från Monty Pythons filmer bygger den inte på en serie sketcher utan har istället en klar och tydlig handling. Det gör att den håller ett lite annat tempo än vad man skulle kunna vänta sig, och faktiskt emellanåt kan kännas lite seg. Dessutom, om man som jag upplever historien som ganska svag tappar filmen en hel del av sin glans. Men eftersom den avslutande scenen på ett lysande sätt driver med riddarhistoriernas mest slitna klyscha är jag glad ändå.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.