Category: Film

Så här till påsk är det vanligt med filmer som man vet hur de slutar. Jag tänker förstås på skildringar av Jesus och hans sista tid på jorden. Maria Magdalena, med regi av Garth Davis, sticker ut i den gruppen då den skildrar allting på det sätt som Maria från Magdala kan tänkas ha upplevt det.

Maria är en stillsam, men hårt arbetande, kvinna som bor vid stranden av Gennesaretsjön. Hon har en gåva i det att hon är skicklig på att sprida lugn till andra kvinnor i nöd, men hon är inte gift och det är det som spelar störst roll för (männen i) familjen. Hon måste ju gifta sig för att inte sprida vanära i familjen, men då hon inte vill göra det antas hon vara besatt av en demon. Familjen tillkallar helaren som vandrar omkring i trakten och talar om guds rike. Hon fastnar för hans idéer och bestämmer sig för att bryta upp med sin familj för att följa honom. Det gör hon ända till slutet, och bortom det.

Liksom många andra filmer som tar avstamp i bibeln känns Maria Magdalena ganska försiktig i sitt anslag, annars skulle ju filmens finansiärer skrämmas bort. Det får man ha lite överseende med. Dessutom bör man nog känna till innehållet i evangelierna för att förstå vissa avsnitt av filmen, då den så att säga inte är en helt fristående berättelse. Filmen innehåller tyvärr också en hel del varianter av bruten engelska som i alla fall i mina öron lät krystad. Bortsett från detta är filmen bra, om än något långsamt berättad. Den ger ett djup åt bibliska personer som annars brukar skildras nästan robotartade, som om de bara finns med för att fylla den funktion som de har i texten. Här får man en känsla för vad som drev inte bara Maria utan även Petrus och Judas till de val som de gjorde. Och så finns ju förstås tillfredsställelsen att veta hur det går – den lilla känslan av att själv vara en profet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det har hänt mig ett par gånger att ett flyg jag ska med blir inställt, och jag får lov att försöka lösa resan, eller hitta boende, på egen hand. I Hany Abu-Assads film The Mountain Between Us är det just den situationen som drar igång handlingen. Där är det neurokirurgen Ben och fotografen Alex som blir strandsatta på en flygplats i Idaho när planet till Denver ställs in. De känner inte varandra sedan tidigare, men båda har starka skäl att försöka komma i vidare i och med att Ben är på väg till en kritisk operation och Alex till sitt eget bröllop. De hyr därför ett litet privatplan med pilot för att på ett elegant och smidigt sätt komma vidare, men flygturen går åt skogen och planet kraschlandar på en bergstopp långt ute i den vintriga amerikanska vildmarken. Deras resa förvandlas då till en kamp för att överleva, och att komma tillbaka till civilisationen.

Filmens historia är rätt blek. Dels känns den långsökt, men framför allt händer det egentligen ingenting i historien som man inte förväntat sig efter det att grundhistorien etablerat sig efter sådär en kvart. Det gör att strapatserna som Ben och Alex utsätts för, eller hur deras relation utvecklas, egentligen inte blir så spännande att följa. Det balanseras upp av att det är utmärkta skådespelare i huvudrollerna som gör ett gott arbete för att få liv i rollpersonerna, och så förstås de vintriga bergiga miljöerna som är njutbara att se på, men som man vet är hemska att ta sig fram i utan ordentlig utrustning. Det är helt enkelt välgjort, men vad hjälper det när själva historien är så klen. Den verkar vilja förmedla så mycket mera än vad den klarar av att leverera.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Inledningen till Noah Baumbachs Marriage Story är riktigt fin. Filmens båda huvudpersoner Nicole och Charlie räknar upp och beskriver varandras goda sidor på ett kärleksfullt sätt samtidigt som deras fina stunder ihop illustrerar texterna. Nu är det tyvärr så att uppräkningen skedde hos en parterapeut, för det är en separation på gång. Det är de överens om, men inte om vad den egentligen innebär. Ganska snart leder det till en ful vårdnadstvist om deras son där USA visar upp en av sina sämsta sidor: familjerättsadvokater som skickligt ägnar sig åt det cyniska fulspel de förväntas hålla på med (dock inom lagens råmärken). De förlorar liksom kontrollen över sin separation och blir bittra trots att de ändå fortfarande håller av varandra.

Filmen är trots att den skildrar ett tärande uppbrott med starka känslor ändå förvånansvärt varm och melankolisk och det ligger hela tiden en liten aning mörk humor i botten. Det är välskrivet, välspelat och mycket snyggt ihopsatt. Måhända är Marriage Story en smula pratig på det amerikanskt analyserande sättet, men annars är den i mitt tycke en riktigt realistisk skildring av en skilsmässa där båda parterna fortfarande vill behålla minnet av kärleken. Det verkar ju annars vara så svårt att få sådant att bli bra på film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Gloria är en frånskild, närmare sextioårig, kvinna i Santiago. Hon arbetar på kontor på dagarna och går ofta ut till dansställen på kvällarna. Hon ringer varje dag och för att prata med sina vuxna barn, eller i alla fall deras telefonsvarare, och hennes jobbige grannes fula katt tycks ha valt ut hennes lägenhet som sitt nya hem. En kväll stöter hon på Rodolfo på utestället, nyskild med två döttrar, och kärleken börjar spira. Men klarar de av att leva upp till sina romantiska ambitioner.

Gloria är en ytterst vardaglig film, och det är dess stora styrka. Det är visserligen en vardag väldigt långt ifrån min som Sebastián Lelos skildrar men ändå en oglamorös vardag. Gloria själv är i blickpunkten hela filmen igenom, och man får följa hennes dagliga aktiviteter, med glädjeämnen och sorger. Mötet med Rodolfo ruskar om livet och han är i det närmaste perfekt, men han har en enerverande egenhet som det är svårt att ha överseende med samt ett tungt bagage från sitt tidigare äktenskap. Det händer egentligen inte så mycket i filmen, och den går ibland liksom på tomgång, men det är ju så det är i livet. Allt är inte vackert, men allt är inte heller tydligt. Det finns passion i det lilla, och även ett erfaret hjärta kan ta stryk. Visst tålamod krävs dock för att uppskatta Gloria till fullo.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En sak som gjorde mycket stort intryck på mig under mitt år i Frankrike var när man under helgutflykterna gick in i den aktuella byns kyrka fanns där alltid en tavla med namn på bygdens i krig avlidna soldater. Namnlistan för första världskriget var alltid skrämmande lång, speciellt med tanke på hur små byarna är. Det är helt förståeligt att det kriget är ett stort trauma i den franska historien. Filmen Beskyddarna av Xavier Beauvois är ett utmärkt försök att tolka just detta.

Filmen utspelar sig på och runt en lite större fransk gård under kriget. I och med att de arbetsföra männen kryper i skyttegravar finns det bara kvinnor, barn och gubbar kvar till att ta hand om alltihop. Det är i stort sett handlingen under en stor del av filmen, vilket kan verka lite torftigt för en film på långt över två timmar. Filmen bygger mycket på nyanser, och på vackert foto, men det blir aldrig tråkigt för det finns hela tiden ett driv framåt. Människorna är levande personer med bra och dåliga sidor, livet är hårt men det är samtidigt uthärdligt och det finns ändå ett hopp. Kriget finns där långt borta och det tär på allt och alla, men arbetet på gården måste ändå göras, och det kan även utvecklas. Jag gillar det verkligen. Det här är film, inte bara något filmat skådespel.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

På väg hem i New Yorks tunnelbana hittar Frances en övergiven handväska av finare slag. Hon tar hand om den och söker upp dess ägare, en viss Greta. Greta är en elegant äldre kvinna som bjuder in Frances på te och öppnar upp sig för henne genom att bland annat förklara att hon är änka. Frances i sin tur är ensam och nedstämd sedan hennes mor dött och hon är öppen för en stilla vänskap. Greta visar sig dock ha en viss kontrollerande ådra. Hon är i praktiken spritt språngande galen, på ett efterhängset och manipulerande vis, i alla fall till en början. Det blir bara värre…

Neil Jordans Greta har en handling som känns igen från ett otal psykologiska skräckfilmer och bjuder egentligen inte på något nytt. Det blir därför en hel del genrerelaterade klyschor i handlingen, men trots det finns det också utrymme för överraskningar. Filmens spänning byggs upp förhållandevis långsamt – den är rentav lite småtrist och något krystad innan dramatiken kommer krypande – men när handlingen väl är igång är det riktigt spännande. Samtidigt känns det som det är något som inte riktigt stämmer med filmens dialog. Den har liksom lite för långa pauser för att kännas naturlig i stället för att vara skådespel. Likaså finns det en del luckor i handlingen som inte fylls igen innan filmens något otillfredsställande slut. Å andra sidan är det ju spännande, och man vill veta hur det ska gå (trots att man ju egentligen vet det redan) och det finns lite skräckkänslor som kryper och kittlar i bakgrunden. En liten lustig detalj jag reagerade på är att musiken Greta spelar hemma hos sig faktiskt uteslutande består av ett urval av mina gamla pianoläxor. Det ger skräckspänningen en extra krydda. I alla fall för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.