Category: Film

Filmen Sound of Music fyller 60 år i år, vilket ju är trevligt eftersom det ger en tydlig anledning att åter se den. Det är ju så fascinerande med en musikalfilm där så gott som alla melodier är välkända och trallvänliga. Det är till och med svårt att inte sjunga med emellanåt. Robert Wises film, som bygger på musikalen med samma namn av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein, är på så sätt en riktig klassiker. Filmen är dessutom ordentligt påkostad med utmärkt foto, som dessutom restaurerats, men är den egentligen bra?

Salzburgaren Maria vill bli nunna, men är lite för odisciplinerat känslosam för att passa i ett kloster. Därför skickas hon ut att bli guvernant hos en pensionerad änkling och sjöofficer, von Trapp, med sju barn. Relationen mellan mellan Maria och familjen von Trapp kärvar till en början, men tids nog blir allt bättre. Tyvärr blandar sig politiken in i tillvaron, och Österrike ansluts till sitt aggressivt expanderande grannland Tyskland vilket betyder att von Trapp tvångskommenderas till tyska krigsflottan. Han vägrar, och familjen tvingas fly.

Tar man bort sångerna från filmen blir det inte så mycket kvar, men jag tycker nog att även filmens handling är tillräcklig för att göra filmen sevärd. Man får lov att offra lite djup och tåla en smula sötma för att få sångerna serverade. Det är ju ändå sångnumren som är filmens själ.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Året är 1953 och Paris-kommisarien Maigret har en tung tid. Han saknar matlust, och hans läkare har beordrat honom att sluta röka sin älskade pipa. Tyvärr finns det vissa som har det värre. En ung kvinna hittas knivstucken och med bruten nacke i en park, men saknar identitetshandlingar. Det enda polisen, med Maigret i ledningen, till att börja har att gå efter är det faktum att hennes aftonklänning är alldeles för exklusiv jämfört med resten av hennen uppenbarelse.

Patrice Leconte har med Maigret tolkat en av de många klassiska deckarhistorierna av George Simenon, och filmen är påfallande ointressant. Den ser bra ut, ganska mörktonad och stillsam, men annars är historien tämligen rak. Ledtrådarna leder steg för steg fram till att brottets bakgrund klargörs, och det utan några egentliga överraskningar längs vägen. Filmen blir därmed lite tråkig och det finns heller ingenting speciellt att minnas av filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Systrarna Marie och Ninni, Harrys döttrar, har blivit gravida för första gången i stort samtidigt och de planerar tillsammans för sina kommande barn. Glädjen förvrids till sorg för Ninni när hennes dotter dör kort innan förlossningen, och det samma dag som Maries lyckade förlossning. Situationen leder till starka spänningar mellan systrarna, och avundsjuka, familjehistorier kring psykisk ohälsa och annat, samt urgamla hemligheter som funnits under ytan börjar bubbla upp och ställa till det för de inblandade. Vad hände egentligen med systrarnas mor, Harrys fru?

Det är lite svårt att få grepp om Richard Hoberts Harrys döttrar. Den har väldigt många trådar som drar åt olika håll, och stora delar av historien reds ut under ett samtal alldeles mot slutet av filmen som känns ganska löst kopplat till resten av berättelsen som man då hunnit se. Ambitionsnivån är riktigt hög, men filmen känns inte riktigt helgjuten. Den är i alla fall spännande, och det är riktigt svårt att lista ut vart den är på väg. Det har blivit en del Hobertfilmer för mig det sista året, och den här är nog den bästa av dem jag har sett.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jag blir glad när jag får se en klassisk film som är omtalad och jag vet är uppskattad, men ändå slås av att jag inte haft någon egentlig känsla för hur bra den faktiskt är. Därför blev jag glad av att se Alf Sjöbergs Hets. Jag trodde den skulle vara en nattsvart skildring av stenhård psykisk press i gymnasiemiljö, men den innehöll så mycket mer i nyanseringen och var inte heller utan ljus mot slutet. Lite grann som en mardröm, som man får tid att vakna upp ur.

Widgren går sista året på latinlinjen i ett större läroverk. Han har vissa problem med latinet och inte minst med latinläraren, som allmänt kallas Caligula, som håller sina stenhårda läxförhör med ett tydligt sadistiskt anslag. Han riktigt njuter av att sätta dit eleverna, och framför allt Widgren. Widgren börjar också gå ut med Bertha som är affärsbiträde i cigarraffären tvärs över gatan från läroverket. Bertha har sina egna problem, och även där visar sig Caligula vara synnerligen inblandad.

Filmen är faktiskt obehaglig för att den på sitt sätt är så pass våldsam, i stort sett utan fysiskt våld utan nästan enbart rent psykiskt våld. Det jobbiga är också att det är en sådan enorm maktbalans i situationen med en etablerad lärare mot en gymnasieelev. Filmen kan starkt rekommenderas om man vill må dåligt en stund för att senare återhämta sig något,

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ingrid har ett riktigt bra liv. Hennes arbete som barnmorska är givande och hon har träffat den perfekta mannen i sitt liv, Fredrik Wall, som är den svenska direktören för ett multinationellt företag som gör fjärrstyrda kameror för avloppsrörsunderhåll. Dessutom fyller hon år, och Fredrik håller en påkostad middagsbjudning för hennes skull i företagets representationsvilla med god mat och lyxiga fyrverkerier, och han passar på att meddela parets planer för giftermål. Ingrid har en god vän, Mikael, som är med på festen och där, i ett inre rum, visar Fredrik honom smygtagna bilder där han och Ingrid träffas i en park och håller om varandra. I något slags utbrott av svartsjuka iscensätter Fredrik ett par dagar senare sitt självmord och kamerövervakar Ingrid för att se var hennes hjärta är någonstans. Och mitt i alltihopa verkar Mikael vara den ende som misstänker varför Fredrik har försvunnit.

Richard Hoberts Ögat är en hyfsad thriller med en spännande grundidé i att låta en svartsjuk man med synbarligen närmast gränslösa resurser hantera sin svartsjuka genom att manipulera och utpressa. Filmen inleds också spännande och laddat. Tyvärr tycker jag att den tappar riktningen ganska fort när i stort sett alla inblandade slutar bete sig som folk utan istället börjar ta rent obegripliga beslut, och laddningen rinner bara ut i sanden. Idén borde ha kunnat leda till en bättre historia. Filmens tekniska genomförande är i alla fall utmärkt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vad jag vet finns det bara en film som Kiruna Filmstudio misslyckats med att visa två gånger av olika tekniska anledningar, och det är den finska Kverulanten av Dome karukoski. En följd av detta är att jag fick se del fyra i filmserien (Kverulanten blir kär) innan den här första delen. Det visade sig inte göra så mycket eftersom filmerna faktiskt inte har särskilt mycket med varandra att göra annat än att huvudpersonen är densamme.

En grinig gubbe i finsk glesbygd lever ensam i sitt egenbyggda hem sedan hans fru lagts in på långvården med åldersdemens. Han är i färd med att vända jorden på potatislandet när han faller illa och måste rehabiliteras. Omständigheterna gör att han får lov att ta sig in till Helsingfors för detta, och där får han bo hos sin sons familj. Sonen själv stannar vid gården för att ordna upp den, så det blir sonhustrun som får äran att ta hand om gubben. Det blir förstås kulturkrockar när en äkta bakåtsträvare av det finska snittet tvingas samexistera med en modern urban kvinna med fastighetssäljarjobb.

Kverulanten är en lagom underhållande film, men den lockar inte till gapskratt. Man måste vara lite bevandrad i hur finnar ser på sig själva för att uppskatta ganska mycket av problematiken som uppstår i kulturkrockarna. Den är i alla fall gjord med stort hjärta och har en del oväntade slutresultat efter i och för sig ganska väntade förvecklingar. Och i och med att jag liksom sett in i framtiden i filmens universum vet jag att i slutänden ingenting kommer att ha ändrats i grunden när filmen slutar.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.