Category: Film

Jag fortsätter att emellanåt överraskas av filmer jag ser. Den här gången var det Skuggor över södern som stod för överraskningen. Jag visste verkligen inte att det var den svenska titeln på den amerikanska filmen To kill a mockingbird, som bygger på boken To kill a mockingbird, som ju heter Dödssynden på svenska. Eftersom jag redan hade sett Robert Mulligans klassiska film gjorde det inte så mycket att tekniska problem lett till total avsaknad av ljud under halva filmen.

I Skuggor över södern får vi följa den unga flickan Scout som bor i Maycomb, Alabama, under tidigt 1930-tal. Hon har en ganska trevlig barndom med sin bror Jem och sin far Atticus Finch, en advokat. Sommaren är fylld av lekar och upptäcktsfärder, och försök att luska reda på vad den mystiske grannen Boo Radley är för en typ. I den vuxna världen får Atticus ett uppdrag att försvara en svart lantarbetare, Tom Robinson, som anklagas för våldtäkt av en vit flicka. Tom är uppenbart oskyldig, men det hindrar inte lokalbefolkningen att göra sig redo för lynchning.

Filmen är intressant för att den håller barnens perspektiv på tillvaron, så att fokus ligger inte bara på det stora otäcka utan även i det lilla. Den känns också både välspelad och ärlig, vilket förstås lett till att den i mitt tycke välförtjänt räknas bland filmiska klassiker. Den ger både en inblick i 1930-talets (där filmen utspelas) och det tidiga 1960-talets (där filmen gjordes) politiska situation, vilket faktiskt är ett intressant ämne att diskutera efter filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vi är fortfarande här av Gunilla Bresky är en dokumentärfilm om Máze-gruppen, sju samiska konstnärer (bland andra Britta Marakatt-Labba och Synnøve Persen) som under 1970-talet flyttade in i ett hus i den lilla byn Máze i norska Finnmark för att skapa konst tillsammans, och för att ge röst åt sitt folk. När den planerade utbyggnaden av Altaälven skulle komma att sätta byn under vatten deltog de i de stora protesterna.

Den lilla förklaringstexten jag precis skrivit kan vara nödvändig när man ser filmen, för det är inte konstnärsgruppens historia som beskrivs, utan det är konstnärerna i gruppen som berättar om sina minnen. Om man inte är insatt i historien kan det därför vara lite svårt att veta vad de syftar på emellanåt. Det är ändå intressanta berättelser de har, om mödan att skapa en plats för att uttrycka samisk identitet. Jag kan tänka mig vilken kulturkrock det måste ha blivit när ett gäng konstnärer flyttar in i en mycket liten by och lever konstnärsliv, men det temat berörs bara till en liten del. Istället rör sig deras minnen dels till deras egen bakgrundshistoria, och dels till de stora händelserna och arbetet för att samernas kultur skulle accepteras i det “officiella livet”.

Trots mina brasklappar tycker jag att filmen är bra och intressant. Det är inte någon egentlig biofilm, då den till stora delar är pratande huvuden, uppblandade arkivbilder, så den torde även fungera bra i TV.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Mat, mat och åter mat. Filmen Utsökt av Éric Besnard inleds i hösten 1788 i köket hos hertigen av Chamfort, där kocken Pierre förbereder maten till en av hertigens bjudningar. Han har fått noggranna instruktioner om vad som ska lagas till, men han dristar sig ändå till att göra ett kulinariskt experiment som läggs till den digra mängden mat: en liten smäcker paj med lövtunna skivor av tryffel och potatis. Att drista sig till att servera något som kommer ur jorden på en finare tillställning är en skymf, och han uppmanas att be gästerna om ursäkt för sitt tilltag. När han vägrar detta, han vet ju att pajerna var alldeles utsökta, så tvingas han lämna sin anställning i det fina köket. Han hamnar istället på ett enkelt posthåll, där resenärer utfodras med enkel basföda och hästar får lite hö på vägen till eller från Paris. Här finns uppenbarligen en möjlighet att skapa något som inte funnits tidigare i historien (eller i alla fall i Frankrike): en restaurang där vanligt folk kan köpa sig en god middag. Det gäller bara att se till att Pierre sätter lite fart på sina ambitioner. Och i den stora världen börjar det dra ihop sig till revolution.

Filmen är väldigt fin att se på. Fotot är väl genomtänkt för att efterlikna klassiska tablåer. Det är också lite trevligt att som tittare veta mer om hur det kommer att gå än vad personerna i filmen gör; det är ju revolution på gång, och man ska ju äta det söta efter osten. Berättelsen rör sig ganska långsamt framåt, men det är hela tiden ganska trevligt. Utsökt är en ganska typisk film att må bra av, utan att man ska behöva tänka till.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är ganska tacksamt att göra film om konstnären och spiritisten Hilma af Klints liv. Hon var närmast bortglömd i ett halvsekel efter sin död innan hennes konst fick ett stort internationellt genombrott. Hon är närmast ett typexempel på att vara före sin tid.

Det är Lasse Hallström som ligger bakom filmen Hilma, och han har anlitat dotter och fru för att gestalta huvudpersonen i olika stadier av livet. Och det livet är ju väldigt spännande i och med att hon bryter mot så många konventioner och går fullkomligt in i den abstrakta konsten på ett närmast besatt sätt. Hennes kontakter med andevärlden verkar också vara på allvar, och tas på allvar i filmen.

Så Hilma är alltså en film med spännande och intressant innehåll, men filmen i sig är rätt ointressant. Om jag var ute efter att skämta skulle jag kalla den en smula andefattig. Det känslomässiga i filmen känns ganska torrt, trots att det inte borde göra det. Det kan ha att göra med att all dialog i filmen sker på engelska, men det kan också ha att göra med att filmen känns så konventionell. Det finns liksom ingenting som sticker ut, eller som får tittaren att haja till. Filmen är snygg att se på, och välgjord rent tekniskt, men den saknar en själ. Det finns så gott som ingenting minnesvärt i den, vilket förstås kan betyda att Hilma om 50 år plötsligt återupptäcks och får stort internationellt genomslag. Jag tvivlar dock på det.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jangada bör vara en av de minst visade filmerna jag sett på stor duk. Dokumentärfilmen från 1958 av Torgny Anderberg är en uppföljare till hans dåtida ganska stora succé Anaconda, men den blev aldrig särskilt populär eller spridd. Den ursprungliga undertiteln var En brasiliansk rapsodi, men den har senare ändrats till Vildarna vid dödens flod i vad jag antar ett försök att locka fler tittare. Den ursprungliga undertiteln passar betydligt bättre i och med att filmen känns just rapsodisk, som en serie av kortfilmer staplade på varandra med sinsemellan mycket olika anslag, teman och ton.

Expeditionen inleds i Belém vid Amazonflodens mynning där vi lär känna expeditionens deltagare som sakta rör sig uppströms en bit. Senare besöker de Manaus med sitt märkliga operahus, där vi får lära oss hur det kom till mitt under gummiruschen. Stammen carajá besöks och vi får se lite av deras vardagsliv och festligheter. Längre in i djungeln besöker de vid Rio das Mortes xavantestammen som verkar ha haft ett dåligt rykte. Ett kortare besök i Rio de Janeiro belyser landets starka kontraster och sedan går resan norrut längs kusten till Portaleza, en fiskeby där fortfarande primitiva havsflottar, jangada (filmens titel), användes vid tiden för filmandet. En sorglig historia om hur den lilla fiskebyn mister en av sina unga fiskare till havs avrundar filmen.

Filmen är riktigt charmig, och fungerar bra som ett tidsdokument. Den har många vackra bilder och man får också lära sig mycket. Tyvärr innehåller den också osedvanligt mycket flams och fånerier runt själva expeditionen och maskotdjuren den tog med sig. Det är inte så roligt att titta på en apa som stjäl rakborstar och apar sig… Slutresultatet blir lite som att se bilder från någons längre semesterresa snarare än att se en sammanhållen dokumentärfilm.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är kanske inte att rekommendera att hoppa in i en filmserie först vid den fjärde filmen, men olika omständigheter och felleverans gjorde att jag fick se Kverulanten blir kär i stället för den planerade Kverulanten, som inleder serien. Det är Mika Kaurismäki som står för regin, och visst känns den som väntat synnerligen finsk.

I filmens början försöker Kverulantens båda söner att sätta honom i ett serviceboende, men det vill han inte alls veta av. Han klarar sig bra på egen hand i sitt hus i skogskanten med en granne som han kan gnälla på. Han behöver inte ha någon förändring i sitt liv. Men en dag känner han en oväntat spännande lukt i den lokala butiken, vilken kommer från den okända kvinnan Saimi. Kverulanten förlorar lite av sin vresighet och han börjar tillbringa tid tillsammans med henne. Känslor som legat i dvala länge hittar fram på nytt. Sönerna är förstås skeptiska till den nya kvinnan, så de börjar snoka i hennes bakgrund för att se till att hon inte är ute efter att lura till sig deras arv.

Det blir enkla förvecklingar, små äventyr och en tämligen malplacerad, närmast pinsam, gästroll av löparhjälten och fyrfaldige olympiske mästaren Lasse Virén. Filmen är trots den förutsägbara handlingen ganska underhållande, och inte minst rörande, att se, och de bärande rollerna är utmärkt spelade. Det rör sig om en film att se på och må bra en stund, men att sedan ganska snabbt glömma bort.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.