Juldans – Page 35 – The Rite of the Christmas Dance

Downton Abbey

Ibland går det inte riktigt som det är tänkt. Den här gången satte jag mig i biofåtöljen för att få se det franska diskbänksrealistiska dramat När livet vänder, men en smärre fadäs av biomaskinisten gjorde att den purfärska Downton Abbey istället drog igång. I och med att det skulle ta alltför lång tid att rent tekniskt byta film så fick vi i publiken lov att hålla till godo med vad vi fick. Man kan dessutom förmodligen kalla det för en exklusiv smygpremiär eftersom filmen egentligen inte får visas officiellt i Sverige förrän i morgon. Sådant kan få mig att känna mig speciell.

Intrigen i filmen är mycket enkel. Ett brev kommer till Downtin Abbey, och med det meddelas att kung George V och hans drottning Mary ska komma på besök med kort varsel. En middag och en övernattning i huset ska det bli, och då är det förstås mycket som ska hinna göras och många som blir uppspelta. Allt går förstås inte som det är tänkt och smärre konflikter uppstår, men det reder sig nog.

Ja, filmen är förstås en rak förlängning av TV-serien med samma namn, men eftersom jag inte har följt den särskilt noga är jag nog inte del av den förväntade målgruppen med filmen. Exempelvis är persongalleriet alldeles för stort för att det ska fungera i en långfilm om man inte har någon bra koll på allas bakgrundshistorier. Det känns också som att regissören Michael Engler och manusförfattaren Julian Fellowes i mycket kryddar dramaturgin i filmen på att man ska känna igen personerna redan från början.

Downton Abbey är en mycket snygg film att se på. Fantastiska miljöer, lysande foto och utmärkta skådespelare. Allt är mycket välgjort och det känns också som en mycket dyr produktion. Det finns en del märkliga luckor i själva historien men de spacklas över med sockervadd så man tänker inte på dem förrän efter filmen. Det är stort, det är påkostat, men det känns också mycket tomt under den magnifika ytan. Den är framför allt underhållande.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Woman at War

Av affischen till Benedikt Erlingssons Woman at War att döma är filmen någon slags tokrolig tjuv-och-polis-komedi, men i själva verket är det en genremässigt något förvirrad skapelse med miljöaktivism i fokus. Framför allt känns den spretig.

Halla jobbar till vardags som körledare i Reykyavik, men hon smyger också omkring på de stora vidderna och saboterar högspänningsledningarna som matar elkraft till det stora aluminiumsmältverket som knaprar i sig bit för bit av den isländska naturen. Hon kallar sig för Mountain Woman när hon till sist får ut sitt miljöterroristiska manifest, men i samma veva får hon veta att hennes adoptionsansökan gått igenom och att det därför finns en liten flicka i Ukraina som väntar på henne. Om man till handlingen även lägger till en tvillingsyster som är på väg till en tvåårsmeditation i Indien och en spansktalande cykelturist som alltid verkar hamna i händelsernas centrum så har man de sinsemellan rätt åtskilda grunderna som bygger den här filmen.

Stilmässigt är filmen en snygg drama-thriller med just miljön i fokus, och med en del riktigt spännande element när Halla jagas av lagens väktare genom den ödsliga naturen. Det rytmen bryts emellanåt av små ovidkommande element åt det absurda och långsökta hållet. Och så har vi det där med att filmmusiken framförs av musiker i filmen, vilket känns uppfriskande trevligt till en början, men som upprepas så mycket att det snarast blir tradigt i längden. Det blir en gimmick, och jag gillar inte sådana. Tyvärr är nog det även det element som jag kommer att minnas längst från Woman at War. och inte det fina fotot, de utmärkta skådespelarinsatserna, eller den i grunden godhjärtade intrigen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Den otröstade

Ibland vet jag varken ut eller in när man läser en bok. Sådana saker som om jag ska ta den på djupaste allvar eller om jag snarare ska se den som ett litterärt lustspel. Rör det sig om ett politiskt ställningstagande eller symboliserar symbolerna symbolismens symboliska futtighet. Kanske är den eftertänksam, eller månne bara lite småtråkig. Komedi, tragedi, parodi, patetik, romantik? Den otröstade av Kazuo Ishiguro kan nog sägas ha haft den effekten på mig, och jag har alltså ingen egentlig aning om vad jag tycker om den, mer än att den bjuder på mycket fascinerande läsning.

I boken möts man omgående av huvudpersonen Ryder, som lite trött och sliten efter en längre resa checkar in på ett hotell i en för honom främmande stad, som känns förhållandevis centraleuropeisk. Han är en världsberömd pianist och ska vara huvudnumret vid en stor och viktig konsert om ett par dagar. Hans planerade tidsprogram är späckat med allehanda aktiviteter fram till den stora kvällen, men av någon anledning verkar Ryder genom något förargligt förbiseende inte själv ha någon som helst aning om vad som förväntas av honom. Förhållandevis ovidkommande personer rycker i honom för att få olika saker gjorda som bara Ryder kan göra i och med sitt kändisskap, och han går i regel dessutom med på dem trots det pressade tidsschemat. Det är allt som oftast mycket långa avstånd för att ta sig till de olika platserna där han förväntas vara, och då han dessutom är förhållandevis vilsen i staden blir det ofta stressande transporter. Märkligt nog är det som tur är i regel mycket kort väg tillbaka till det märkvärdigt stora hotellet, som kanske bara ligger på andra sidan dörren. Ryder tycks dessutom vara gift med en kvinna i staden, och kanske dessutom ha en son, men familjen fungerar inte så bra som han skulle vilja.

Boken är alltså en labyrint fylld av olika åtaganden som Ryder tar på sig. De är både professionella, sociala och framför allt moraliska till sin karaktär, men de går inte att uppfylla på särskilt tillfredsställande sätt eftersom det hela tiden fylls på med nya. Ryder blir alltmer frustrerad och har mest hela tiden dåligt samvete för allting han redan borde ha gjort, men även för allt han kanske inte borde ha gjort. Hela boken blir alltså en riktig mardrömsskildring, och då är mardrömmen inte en sådan som är fylld av yttre otäckheter och monster utan en sådan där man i sin förvirring själv skapar sin egen maktlöshet. En sådan dröm som man bär med sig så att man hela dagen efteråt känner sig illa till mods.

Den otröstade är som sagt mycket fascinerande, men den är också ganska lång, och det känns inte som att handlingen egentligen utvecklas någonting längs vägen. Boken bör nog läsas ganska koncentrerat för att bäst komma till sin rätt, men det kan nog sägas vara motsatsen till hur jag läste den, så det känns som om jag inte riktigt gav den någon ärlig chans. På det viset förvandlades därmed läsningen av boken till ett åtagande, med något av ett efterföljande dåligt samvete för att inte läsa intensivare. Viss symmetri uppstod alltså således.

Oxenfree

The story begins on the last ferry to Edwards Island, an island that used to be a military base but is now uninhibited after the recent death of the island’s only permanent resident. The only three passengers on the boat are the three teenagers Alex, Jonas and Ren who are planning to stay on the island for a weekend of partying on the beach. On the island they meet Clarissa and Nona, and nobody else, so the party is smaller than anticipated. There are rumours that it is possible to tune in messages from unknown sources with an ordinary radio receiver when you are standing outside a cave located near the beach. This must naturally be tested by the friends, and strange sounds are heard from the radio. Further investigations of the phenomenon leads to unexpected and frightening supernatural results, and now the teenagers have to figure out what is going on and how to stop it.

Oxenfree is a an adventure game, where the gaming elements are limited while the story is the main attraction. The story manages to be both spooky and captivating without falling into some of the narrative traps that the combination of the supernatural and old miltary installations normally may lead to. The gameplay is mostly based on dialogues where you, as a player, control Alex’s part of the story. The interesting thing is that the dialouges are always “live” which means that you can interrupt the other characters or wait until they are finished to enter your comments. You can even ignore them and stay silent, and you can walk around and interact with the game world during the discussions. What you say during the dialogues have effects on the relationships between the characters. From this description it may seem that the game is rather word intensive, and that was also my first impressio, but it works well in the long run and gives a nice flow to the storytelling.

The art in the game looks very nice, and fits very well with the dreamlike story. The music, on the other hand, feels a bit odd in the context. It is not bad, just not fitting.

Oxenfree starts off a bit slowly and stilted when the different characters are presented, but after that it is a really good game. My main complaint is that it feels really unnatural to be able to use a standard FM radio receiver to tune into supernatural transmissions because it would require that the supernatural adheres to industry standards. AM should really be the only true paranormal modulation technology.

Mordet på kommendören: Andra boken

Handlingen i Mordet på kommendören: Andra boken av Haruki Murakami tar vid där boken innan (Mordet på kommendören: Första boken) slutar, även om cliffhangern som avslutade den första delen inte riktigt höll vad den lovade. Murakami inleder dessutom med att visa upp den mest irriterande sidan av sitt skrivande genom att redan på de två första sidorna hinna med tre passager med ordentliga och detaljerade beskrivningar av kvinnobröst. Jag vet inte om det är något i den japanska kulturen som blir märkligt i översättning eller om Murakami har tuttfixering, men blir irriterande i längden att nästan samtliga kvinnor i boken beskrivs med hjälp av sina bröst. Tur då att männen i boken förklaras med hjälp av sina bilar:

Amada kallade den gamla Volvon för “en svensk bentō-låda”. En bil som skulle vara bra att frakta döda renar i.

I boken fortsätter vi följa det porträttmålande berättarjaget från den första boken och hans upplevelser som kretsar kring det avskilda konstnärshemmet där han slagit sig ner och hans kontakter med grannarna. Ett nytt porträtt påbörjas och de mystiska och underliga händelserna blir alltmer mystiska och underliga, och huvudpersonen får bokstavligen vandra vilsen bland metaforer för att finna sin plats i tillvaron och för att reda ut vad som är historiens mest dramatiska händelse: ett försvinnande.

Berättandet fortsätter i samma stil som i den första delen, men berättelsen i sig tycker jag är bättre. I stället för att bara vara en serie händelser i rad så rör sig handlingen framåt på ett mera harmoniskt sätt. Fortfarande späs det hela ut med en stor mängd ovidkommande beskrivningar, men det skapar ju den speciella atmosfären som man känner genom boken. Bokparet är alltså både irriterande och fascinerande, och därmed också läsvärt.

Among the Sleep

Du fyller två år och mamma har gjort en liten tårta som du får njuta av. Du får också en present som visar sig vara en nallebjörn. Han verkar tycka om att leka med dig, och han säger att han heter Teddy och att om man är rädd för mörkret kan man krama honom för att göra läget lite ljusare och trevligare. Senare nattas du av mamma, som sjunger om trollmor, och du somnar in i din lilla barnsäng. Någonting händer under natten, Teddy är borta och din säng är omkullvält. Du tultar iväg och letar efter Teddy, som säger att någonting är fel och att du måste hitta mamma. Mamma är borta, och huset är så mycket mera skrämmande i mörkret. Du hör mamma nynna på trollmors vaggvisa men det verkar finnas elaka monster också. Och skogar och träsk och otäcka garderober.

Stämningen i Among the Sleep är krypande och lite smått obehaglig redan från början. Det är ett spännande grepp att göra ett spel som spelas ur en tvåårings synvinkel, och det fungerar bra. Enkla vardagliga saker som stövlar och hängande kläder kan bli väldigt otäcka när man är liten, och en stängd dörr kan vara ett närmast opasserbart hinder. I det lilla barnets litet barn blandas också fantasi och verklighet utan att man ser var gränsen går. Man ju förstår ändå inte riktigt vad som händer. Den grundidén förvaltas också bra i spelet genom att historien som kommer fram är riktigt rörande. Blödig som jag är så spelade jag slutet med tårar i ögonen. Det är egentligen ett rätt sorgligt drama som spelas upp, dolt bakom en del skräckelement. Man känner sig väldigt oskyddad som småbarn, även om man har en lojal nallebjörn som stöd.

Spelet i sig är ganska rättframt med rätt okomplicerade problem som ska lösas för att komma vidare. Ibland kan det vara lite svårt att förstå vad det är för ett problem, men spelet flyter på framåt utan att kännas som att det upprepas alltför mycket.

Rent konstnärligt är alltså Among the Sleep ett mycket bra spel. Tyvärr är det tekniska utförandet inte riktigt lika njutbart. Jag blev aldrig riktigt vän med styrningen och det blev lite för ofta en källa till frustration. Det var lite för ofta svårt att göra det jag ville. Även om det kanske ska vara lite svårt med koordinationen när man spelar som en nybliven tvååring så borde skillnaden mellan att knuffa och dra vara tydlig. Att se världen genom en tvåårings ögon gör att tultandet, krypandet och framför allt klättrandet skapar lätt illamående då huvudet vickar fram och tillbaka, och det blir också irriterande i längden. Det drar ner helhetskänslan i spelet en del.

Till slut är det ändå stämningen och historien som jag tar med mig av spelet. Det finns en prolog till spelet som jag kan rekommendera för att den ger ganska mycket bakgrund till historien. Den bör dock spelas efter att man klarat huvudspelet för att grundhistorien ska komma till sin fulla rätt.