Author: Juldans

En film som inte gjorde så mycket väsen ifrån sig när den kom för nio år sedan är Steven Soderberghs Contagion. Den har plötsligt blivit aktuell i och med dess stora likheter med den pågående Corona-pandemin. Det gör att man inser hur mycket efterforskning, och tillika eftertanke, som måste ha legat bakom filmen för att den skulle kunna träffa så rätt.

Filmen börjar med en följd av suggestiva scener där man följer ett antal personer på resa i olika delar av världen, någon hostar på bussen, handtag och kreditkort greppas, snacks stoppas i munnen och så vidare, och så börjar de att må sämre och falla ihop ungefär samtidigt, fast på helt olika ställen. Så uppstår ett par olika sjukdomskluster, och vi får följa arbetet med sjukdomsidentifiering och smittspårning samt hur samhället påverkas av den stora pandemin. Det som känns mest träffande är att det inte bara är sjukdomen man bör vara rädd förr, utan det är hur folk reagerar på den genom att sprida desinformation och av kortsiktiga skäl motverka de organiserade försöken att komma tillrätta med smittan.

Contagion har en imponerande rollista, och som sagt en genomtänkt handling. Därför är det oväntat att filmen i sig känns oväntat platt. Det kan ha att göra med att den liksom har en redovisande aura över sig som gör att man inte riktigt kommer personerna nära, utan man hamnar i någon slags dramadokumentärliknande stämning. Men filmen är ju både trovärdig och hyfsat spännande. Dessutom lite pedagogisk då man bland annat får lära sig om R₀ och på köpet får goda råd om att hålla samhället friskt genom att vara noggrann med att hålla socialt avstånd och att tvätta händerna ofta.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det känns märkligt att jag känt till så lite om själva Dreyfusaffären, trots att den känts så välkänd för mig. Jag har ju läst ett antal böcker där personerna diskuterar eventuell skuld och skandal, men jag har så att säga inte fått någon överblick i vad som ska ha hänt. Därför kändes det redan från början bra att få möjligheten till insikt i historien via Roman Polanskis En officer och spion. Den bygger på boken med samma namn av Richard Harris, som i sin tur är en ganska noggrann genomgång av hur rättshärvan nystades upp.

Filmen inleds 1894 med att Alfred Dreyfus, en artillerikapten i franska armén, skamligen degraderas och deporteras på livstid till Djävulsön efter att ha dömts för att ha spionerat för Tyskland. Allt borde vara i sin ordning då han ju, trots ihärdigt nekande, dömts i en rättegång. En tid därefter får en viss Georges Picquart ta över posten som avdelningschef för generalstabens underrättelsetjänst i Paris. Han kände till Dreyfus, dels som tidigare elev och dels för att han hade haft en mindre roll som observatör under rättegången. Avdelningen har varit illa skött, men Picquart försöker få ordning på den, och kommer då över ett dokument som verkar antyda att en helt annan person än Dreyfus försett tyskarna med information. Han börjar rota i den gamla utredningen och finner hur illa skött den var och hur snabbt man bestämt sig för att Dreyfus var skyldig, och därefter arbetat på att matcha verkligheten för bevisa detta. Det var verkligen ytterst lite som pekade på Dreyfus, men han var ju jude och därmed den perfekta skyldige som representant för den judiska konspirationen att ta över staten Frankrike. Klassisk antisemitism helt enkelt. Picquarts rotande motarbetas av både överordnade och underordnade som vill dölja inkompetens, alternativt som vägrar tro att de har gjort något fel.

Filmen är inte spännande, men däremot mycket välgjord ända in i de riktigt små detaljerna. Det känns gott att få se riktigt gott filmhantverk från i stort sett alla inblandade. Då kan man ju koppla bort att filmen bekostats av en obehaglig rysk oligark och regisserats av Polanski, som ju sedan länge är sökt efter ett antal anklagelser om sexuella övergrepp. Man måste ju kunna skilja konst från person.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Fallet Thomas Quick är ett verkligt bottennapp i svensk rättsväsendehistoria, där en psykiskt sjuk man plötsligt erkänner en stor mängd mord och dessutom döms för åtta av dem utan vare sig vittnen eller tekniska bevis. Det var först flera år senare när TV-journalisten Hannes Råstam hade börja rota i fallet, och ställt samman en TV-dokumentär om det, som det nystades upp att Quick med allra största sannolikhet inte var skyldig till morden. Filmen Quick, av Mikael Håfström, handlar just om rotandet och uppnystandet.

Jag känner mig ofta lite tveksam till spelfilmer som bygger på verkliga och rätt välkända händelser. Dels för att man lätt leds till att tro att det är dokumentärt, och dels för att man ju redan vet hur det kommer att sluta. Då är det viktigt att det filmiska fungerar bra, och det gör det i Quick. Den har ett anslag som ligger rätt nära den amerikanska thrillertraditionen även om situationen är ställd på huvudet. Filmens hjälte ska ju bevisa att den dömde mannen inte är skyldig. Det är bra skådisar i de bärande rollerna och filmen håller spänningen uppe mest hela tiden. Kluvenheten mellan dokumentärt och spelfilm känner jag mest i och med att dialogen är så välskriven och fylld av detaljer som den är. Samtidigt är också den sanna historien fylld av så mycket idioti i brottsutredningarna och rättspsyksundersökningarna att själva historien borde vara orimlig. Även där ställs alltså situationen på huvudet då det fiktiva är rimligare än verkligheten. Thrilleranslaget betyder att några filmiska klyschor dyker upp för att man så att säga ska känna igen sig, men i övrigt är det en bra och sevärd film. En utmärkt start på Kiruna filmstudios höstsäsong.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.