Author: Juldans

Ted och Dolores är ett gift par som bor i en lagom fin amerikansk villaförort med sina två barn: Mary Jane och Timmy. Tyvärr har deras USA en ovana att locka fram det värsta hos andra vapenskramlande stormakter i världen så därför har ett varningssystem för inkommande kärnvapenattacker införts, och alla hem är försedda med små skyddsrum. På så sätt kan befolkningens trygghet säkras, och dess säkerhet tryggas. Ted och Dolores har dock inte haft någon särskilt god framförhållning, och har därför inte fyllt sitt skyddsrum med de förnödenheter som krävs för att överleva ett par månader under jorden. När larmet går har de således bara 60 sekunder på sig att samla ihop vad de kan tänkas behöva, samla familjen, och stänga in sig. Vad som händer de kommande veckorna beror till stor del på vad de lyckades samla ihop under den hektiska minuten.

Spelet 60 Seconds! Reatomized har två distinkta faser. Dels de 60 sekunder, som gett spelet dess namn, där en bra blandning av saker ska samlas in från hemmet, och dels en lång och långsam överlevnadsfas där man måste hushålla med vatten och tomatsoppa och hålla familjen vid liv tills man på ett eller annat sätt räddas ur skyddsrummet. Det låter som gravallvarliga utmaningar, men spelet ligger förstås tydligt inom komedifåran.

Insamlingsfasen känns väldigt hektisk eftersom man inte kan bära särskilt många saker i taget, och det är svårt att ha någon vettig plan för uppgiften då hemmet är rätt oorganiserat och tiden är knapp. Det är lätt hänt att man får för lite vatten eller mat med sig, eller att man glömmer något viktigt såsom radion, förbandslådan eller något barn. Å andra sidan går det åt mindre mat ju färre familjemedlemmar som ska överleva, vilket är en faktor att ta med i ens planer.

Överlevnadsfasen är å andra sidan långt från hektisk. Dag efter dag har man möjlighet att göra några val för att förbättra sin situation. Man kan skicka ut någon familjemedlem för att rota efter förnödenheter och utrustning i ruinerna utanför, eller så kan man se vad eller vem som knackar på dörren, vad som krafsar i rören, eller leka sällskapslekar.

Spelidén och spelet 60 Seconds! Reatomized är i grund och botten riktigt trevligt. Det där med Reatomized är bara en signal att ursprungsspelet (det utan suffixet) blivit uppfräschat och moderniserat, men förblivit samma spel. Det faktum att man under insamlingsfasen i regel får ihop en blott delvis komplett uppsättning utrustning gör att händelserna under överlevnadsfasen varieras i hyfsat stor grad, i och med att man då inte kan optimera sina svar på eventuella motgångar, alternativt göra det som behövs för att underlätta tillvaron och göra framtida räddning möjlig. I längden känns det dock ändå som att händelsekedjorna upprepas ganska mycket. Därför måste jag säga att man ska undvika spelet “i längden”. Det underhåller väldigt bra för stunden i små doser, men man ska nog undvika att bygga sitt liv kring det.

I ett vintrigt bergslandskap vaknar en rävtik upp i sin lya. Samtidigt hör man en man som berättar om en dröm han har haft, en dröm om en räv som söker efter sina tre försvunna valpar. Räven får vi låta leta sig fram genom det vilda landskapet samtidigt som vi får höra mannen hålla ett längre samtal med sin fru om livets gång, förlorade möjligheter och att finna tröst i varandra. Samtalet knyts samman med olika ting, eller snarare minnen, som räven gräver fram under sin vandring, och allt leder fram till någon slags upplösande och känslosam slutpunkt.

The First Tree är ett spel i en poetisk anda. Rävens sökande tillsammans med den stillsamma musiken och den talade texten förmedlar känslor av ånger, sorg och hopp, som lockar fram ens egna inre vemod. Speldelen har egentligen inte mycket att komma med. Man styr den lilla räven genom ett stort, rätt fint, men också anmärkningsvärt detaljfattigt landskap samtidigt som man försöker hitta rätt väg för att komma vidare. Längs vägen dyker det upp ett par mycket enkla komplikationer man måste lista ut för att kunna ta sig vidare. Musiken är visserligen rogivande, men också helt ointressant i mina öron. Dessutom tycker jag att texten känns ganska platt och småkrystad, både texten i sig och det sätt som den framförs på. Jag insåg under eftertexterna att spelet i stort sett är gjort av en enda person, en viss David Wehle, som alltså ligger bakom texten och dess uppläsning tillsammans med någon jag antar är hans fru. Spelet är alltså en skapelse starkt kopplad till en ensam skapare, och det förklarar den ganska ovanliga situationen där där beståndsdelarna var för sig inte är så upphetsande ända kan kombineras till någonting bra. Det finns liksom en tydlig linje som gör att det hela håller ihop. Med en tematiskt mild, men tekniskt omfattande, omarbetning så att spelets utförande motsvarar dess ambitioner skulle The First Tree helt klart gå från att bara vara hyfsat bra och intressant till att vara lysande. Det är de ambitionerna värda.

The story in The Witcher 2: Assassins of Kings starts some time after the action that happened in The Witcher. Some of the choices the player made in that game have effects slipping into this game, if a savegame exists, although it is not immediately clear. Here we find Geralt in a prison cell, accused for the assassination of Foltest, king of Temeria. An interrogation begins, where we get to play through the events leading to this unfortunate situation. A prison escape follows, and Geralt begins his efforts to clear his name, and to navigate the tense political situation following a wave of royal assinations. In addition, Geralt continuously works to recover his memory, which is still a bit foggy after the beginning of the first game.

Similar to the first game, it is the story that is the main attraction in The Witcher 2: Assassins of Kings. The choices made by the player have a very big impact on the story itself, often in ways that are not obvious at first. The choices are not between a clearly good or evil alternative, but between two less than ideal expected outcomes, in a rich and complex world. The world is also very nice to look at, but it felt as if its size was rather smaller than in its predecessor. There were not as many places to visit in each of the game’s chapters, but this was instead compensated by a larger variation of things to do, and a tighter tempo in the storytelling. The romantic parts are also better integrated, and not as stupid. For some reason I had problems with the difficulty level in the first chapter of the story which I did not have otherwise. I don’t know if it was due to me being a slow learner or if those fights were actually meant to be harder.

The game is quite old by now, but I don’t care. I enjoyed it a lot, and I am happy that I still have the third game in the series to play, the one that people say is the best.