Author: Juldans

Ibland kan man fundera på vad som utmärker en så kallad mogen film. Det känns i alla fall som att Philippe Claudels Innan frosten uppfyller alla krav på att få kallas mogen. Den handlar ju om medelålders människor i den övre medelklassen som egentligen har det rätt bra.

Paul och Lucie är ett gift par. Paul är en skicklig och framgångsrik hjärnkirurg, medan Lucie är en hemmafru som donar i trädgården, njuter av att bo i ett stort fint hus med öppna ytor, och ordnar trevliga middagar för släkt och bekanta. En dag börjar det dyka upp rosenbuketter adresserade till Paul, både hemma och på kliniken, med okänd avsändare. Det sker ungefär samtidigt som en yngre kvinna, Lou, känner insisterar att Paul gjort en blindtarmsoperation på henne när var liten. Det är upptakten till en ganska långsam kris i äktenskapet i och med att Paul börjar bete sig allt märkligare. En hel del dyker upp som verkar ha sopats under mattan under äktenskapets gång, men eftersom de är så mogna människor hålls det på en allmänt civiliserad nivå.

Det är ett ganska elegant drama på ytan, men den underliggande intrigen är faktiskt ganska smutsig när den väl kommer fram. Skådespelarna gör ett bra jobb, men det saknas en riktig nerv i berättandet. Det som skulle kunna engagera gör det inte, även om det är fint att se på. Filmen är ju spännande medan den pågår, men den lämnar ytterst små avtryck efteråt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Intressanta saker kan hända när filmer får svenska titlar. Andrés Ramírez Pulidos film La jauría (något i stil med vargflocken) fick heta Eden när den kom till Sverige. En av effekterna av detta namnbyte är att den lätt blandas ihop med ganska många andra filmer med samma namn. Detta hände när Kiruna Filmstudio skulle visa en helt annan Eden, men vi fick se den här Pulidos film i stället.

Tonåringen Eliú har begått ett brutalt mord och har för detta dömts till ett långt fängelsestraff. Som ett experiment skickas han och ett antal andra ungdomsbrottslingar ut till ett gammalt hotell djupt inne i den Colombianska djungeln där de ska rehabiliteras genom hårt arbete och ganska mystiska terapisessioner i grupp. Han börjar sakta reflektera över sitt liv och valen han gjort i det. En dag skickas även hans medbrottsling El Mono till hotellet från fängelset. Han tycks vara helt omöjlig att rehabiliteras, typ aktivt ond, och det sätter igång en serie tragiska händelser.

Det känns märkligt att ogilla en film för känslorna den ger. Jag kände bara en djup hopplöshet när jag såg den. Alla människor tycks vara ruttna innerst inne, inte minst samhället som kombinerar råhet med girighet. Det finns ingen anledning att bättra sig som individ eftersom allt bara kommer att fortsätta likadant i den nedåtgående spiralen. Men Eden har i alla fall väldigt fint foto, så det finns i alla fall något man kan njuta av.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det finns fortfarande många historier från andra världskriget som väntar på att få berättas på film. Jens Jonssons film Spionen är handlar om den norska skådespelerskan Sonja Wigert som mot sin vilja blev insnärjd i spionerier. Hon värvades av den svenska underrättelsetjänsten för att nästla sig in i ledningen för den tyska ockupationsmakten i Norge. Det kunde hon göra eftersom hon var med i stora mängder filmproduktioner under krigsåren, hade erfarenhet att gå in i roller, och dessutom var populär hos tyskarna. Det sista gjorde att hon i sitt hemland i stort sett ansågs vara en överlöpare, och hon fick aldrig någon upprättelse under sin livstid.

Historien är alltså både intressant och spännande, och filmen känns välgjord i detaljerna, men som film är den faktiskt helt lyckad även om jag gärna skulle vilja tycka det. Spionen känns på något vis som ett uppräknande av händelser, och människoödena får aldrig någon chans att slå rot. Det finns liksom inget speciellt att minnas från filmen, och jag undrar om jag ens kommer att komma ihåg att jag sett den om några månader även om jag skulle vilja det.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vissa filmscener är så ikoniska att de kan användas mer än en gång i samma film. När Hugh Hudson gjorde Triumfens ögonblick visste han vad han gjorde med scenen där ett tjog löpare springer längs en strand en gråmulen dag till tonernas av Vangelis musik, och blev så nöjd att två olika variationer är med i filmen. Men scenen ser så bra ut att det är lätt att glömma bort resten av filmen.

Efter en sommar med olympiska spel i Paris har Kiruna Filmstudio dragit igång med en historia som har sin kulmen vid de förra olympiska spelen i Paris 1924. Den handlar om två brittiska löpare och deras väg till och under de olympiska spelen. Den ene, Harold Abrahams, är knuten till universitetet i Cambridge där han studerar och tränar, men också får möta en del antisemitism i och med att han är jude. Han drivs av en stark vilja att visa sig bäst. Den andre, Eric Liddell, är en skotsk missionärsson med mycket stark gudstro. Han ser sin löpning som en gåva från Gud, och löper därför som en hyllning. Det uppstår bekymmer när han inser att de olympiska kvalheaten ska avgöras på en söndag, och han vägrar springa trots påtryckningar från sporthöjdarna inklusive prinsen av Wales. Allt löser sig dock till slut; de får båda möta Triumfens ögonblick.

Filmen bygger på verkliga levnadshistorier, men det är verkligen ingen dokumentär. Mycket har ändrats av olika skäl, inte minst vilka personer som är inblandade. Triumfens ögonblick fokuserar istället på att skildra hur man kan nå framgång genom självuppoffring och moralisk ståndaktighet, med den historiska bakgrunden från Abrahams and Liddell. Hur som helst är det en alldeles utmärkt film, även om den känns som den har åldrats mer sedan den släpptes 1981 än många andra ungefär samtida filmer har gjort.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.