Author: Juldans

Kiruna filmstudio fyller i år 70 år, och det firades med en liten jubileumsserie den sista helgen i oktober. Den inledande filmen var Jag stannar tiden av Gunilla Bresky, och hon fanns själv på plats för att prata en liten stund om den vilket verkligen uppskattades.

Filmen bygger på krigsfotografen Vladislav Mikoshas egna bilder och ord från andra världskriget där han berättar om sitt arbete och sina upplevelser. Han älskar film och utbildar sig i Moskva för att bli Moskva. I samband med tyskarnas anfall mot Sovjetunionen hamnar han plötsligt mitt i kriget där han först skildrar det som händer vid Svarta havet; framför allt Sevastopol och Krim, och sedan får följa en konvoj från Arkhangelsk till London, och senare New York. Den resan fortsätter genom USA till Hollywood där han bjuds in till filmgräddan. Sedan återvänder han till kriget och kan filma när det vänder.

Texten kommer från hans dagböcker, som är poetiskt skrivna (eller kanske poetiskt översatta), och bilderna är som sagt till största delen hans egna. Det ger det hela ett fint autentiskt anslag, med just den där känslan av att man inte har någon som helst koll på vad det är som egentligen händer när man befinner sig mitt i händelserna centrum. Det är ju så lätt att göra analyser efteråt när man har så mycket mer fakta att gå efter. Filmen är därför ett lyckat tidsdokument som är givande att se.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är lite spännande att titta på en utländsk film som inte (än) har någon internationell distribution. Jiří Mádls film Vlny (Vågor) verkar utanför hemländerna Tjeckien och Slovakien bara ha visats på någon amerikansk festival, så jag har här en viss möjlighet att känna mig speciell. Å andra sidan är filmen den som spelat in mest pengar under året i de länder där den visats, så jag är nog inte så speciell ändå när allt kommer omkring.

Filmen utspelar sig vid tiden runt Pragvåren, och handlingen kretsar kring internationella redaktionen vid den Tjeckoslovakiska radion. En yngre elektrotekniker, Tomáš, hamnar lite mot sin vilja där i ett försök att hålla sin yngre bror borta från onödiga politiska risker. Där hamnar han mitt i det spända spelet mellan redaktörerna och den brutala säkerhetspolisen, där han också tvingas delta för att på så sätt skydda sin yngre, idealistiske, bror. Vi får följa redaktionens arbete under tiden från 1967 när samhället sakta öppnades upp fram till Warszavapaktens motinvasion 1968 och den närmast följande tiden. Vi får också följa hur stackars Tomáš tvingas ta ställning mellan att skydda sin familj och att skydda det fria ordet.

Det känns att Vlny är en storfilm. Den känns påkostad, och den tycks ha varit riktigt noggrann med detaljerna (vilket jag har fått bekräftat av folk som var med på plats under den tiden). För en utlänning som jag är det lite svårt ibland att se en del av de stora sambanden; det är exempelvis många namn som dyker upp lite snabbt som tydligen var av vikt under de kommande 30 åren av historia. Filmen är, liksom många andra storfilmer, rätt lång men det finns hela tiden en nerv i berättelsen som håller intresset uppe. Det känns så kusligt att tänka sig en tillvaro där man inte kan lita på någon. Det är därför så imponerande med dem som ändå vågar göra allt för att sprida sanningen. Radio är ett kraftfullt medium.

Det börjar på en strand på Österlen. En man, som ser helt förstörd ut, packar sin ryggsäck full med sten. Han tar av sig sin ring och lägger ett brev till Marie på stranden innan han vandrar rakt ut i vattnet. Han plockas upp av en förbipasserande strandflanör, så självmordförsöket misslyckas. Han heter Thomas, och nu är det dags att sälja det fina sommarhuset där intill i och med att hustrun Marie vill skilja sig. Hon kommer med sin bil och med en hyrd trailer för att ta med sina saker från huset. Hon har också plockat upp sin flickvän Liz, som hon vill hålla hemlig för alla. Liz får därmed finna sig sig vid att stanna i en krog i hamnen. Det är alltså laddat för triangeldrama i Richard Hoberts Kärleksbevis.

Det känns inte riktigt som att intrigen håller ihop, och dessutom beter sig de olika rollpersonerna rätt obegripligt i situationen som uppstår då husets köpare tydligen har fått problem med flyget från London. Maria måste mot sin vilja tillbringa dagen med Thomas, som inte verkar ha något emot det, och Liz får finna sig i att hålla sig runt hamnkrogen. Någonstans utanför lurar också ett gäng elaka och mordiska vildsvin, för att dra in lite yttre spänning i det psykologiskt spända läget. Dialogen är krystad, och man får ingen egentlig känsla för vad det är som driver de tre till att bete sig som de gör. En man dör dessutom under våldsamma omständigheter, men reaktionen från de tre huvudrollerna är närmast en axelryckning och en smula städarbete.

Jag tycker helt enkelt att Kärleksbevis inte är en särskilt lyckad film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ibland kan man fundera på vad som utmärker en så kallad mogen film. Det känns i alla fall som att Philippe Claudels Innan frosten uppfyller alla krav på att få kallas mogen. Den handlar ju om medelålders människor i den övre medelklassen som egentligen har det rätt bra.

Paul och Lucie är ett gift par. Paul är en skicklig och framgångsrik hjärnkirurg, medan Lucie är en hemmafru som donar i trädgården, njuter av att bo i ett stort fint hus med öppna ytor, och ordnar trevliga middagar för släkt och bekanta. En dag börjar det dyka upp rosenbuketter adresserade till Paul, både hemma och på kliniken, med okänd avsändare. Det sker ungefär samtidigt som en yngre kvinna, Lou, känner insisterar att Paul gjort en blindtarmsoperation på henne när var liten. Det är upptakten till en ganska långsam kris i äktenskapet i och med att Paul börjar bete sig allt märkligare. En hel del dyker upp som verkar ha sopats under mattan under äktenskapets gång, men eftersom de är så mogna människor hålls det på en allmänt civiliserad nivå.

Det är ett ganska elegant drama på ytan, men den underliggande intrigen är faktiskt ganska smutsig när den väl kommer fram. Skådespelarna gör ett bra jobb, men det saknas en riktig nerv i berättandet. Det som skulle kunna engagera gör det inte, även om det är fint att se på. Filmen är ju spännande medan den pågår, men den lämnar ytterst små avtryck efteråt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Intressanta saker kan hända när filmer får svenska titlar. Andrés Ramírez Pulidos film La jauría (något i stil med vargflocken) fick heta Eden när den kom till Sverige. En av effekterna av detta namnbyte är att den lätt blandas ihop med ganska många andra filmer med samma namn. Detta hände när Kiruna Filmstudio skulle visa en helt annan Eden, men vi fick se den här Pulidos film i stället.

Tonåringen Eliú har begått ett brutalt mord och har för detta dömts till ett långt fängelsestraff. Som ett experiment skickas han och ett antal andra ungdomsbrottslingar ut till ett gammalt hotell djupt inne i den Colombianska djungeln där de ska rehabiliteras genom hårt arbete och ganska mystiska terapisessioner i grupp. Han börjar sakta reflektera över sitt liv och valen han gjort i det. En dag skickas även hans medbrottsling El Mono till hotellet från fängelset. Han tycks vara helt omöjlig att rehabiliteras, typ aktivt ond, och det sätter igång en serie tragiska händelser.

Det känns märkligt att ogilla en film för känslorna den ger. Jag kände bara en djup hopplöshet när jag såg den. Alla människor tycks vara ruttna innerst inne, inte minst samhället som kombinerar råhet med girighet. Det finns ingen anledning att bättra sig som individ eftersom allt bara kommer att fortsätta likadant i den nedåtgående spiralen. Men Eden har i alla fall väldigt fint foto, så det finns i alla fall något man kan njuta av.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det finns fortfarande många historier från andra världskriget som väntar på att få berättas på film. Jens Jonssons film Spionen är handlar om den norska skådespelerskan Sonja Wigert som mot sin vilja blev insnärjd i spionerier. Hon värvades av den svenska underrättelsetjänsten för att nästla sig in i ledningen för den tyska ockupationsmakten i Norge. Det kunde hon göra eftersom hon var med i stora mängder filmproduktioner under krigsåren, hade erfarenhet att gå in i roller, och dessutom var populär hos tyskarna. Det sista gjorde att hon i sitt hemland i stort sett ansågs vara en överlöpare, och hon fick aldrig någon upprättelse under sin livstid.

Historien är alltså både intressant och spännande, och filmen känns välgjord i detaljerna, men som film är den faktiskt helt lyckad även om jag gärna skulle vilja tycka det. Spionen känns på något vis som ett uppräknande av händelser, och människoödena får aldrig någon chans att slå rot. Det finns liksom inget speciellt att minnas från filmen, och jag undrar om jag ens kommer att komma ihåg att jag sett den om några månader även om jag skulle vilja det.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.