Upplaga noll av Umberto Eco inleds när bokens berättare upptäcker att han inte har något vatten i kranen där hemma. Han blir rädd att någon varit i lägenheten medan han sov för att snoka rätt på vad han vet. För att vi läsare ska förstå varför han så skraj börjar han berätta en historia om vad som hänt i hans liv de senaste två månaderna.
Berättaren heter Colonna, och han är drygt 50 år då bokens handling utspelar sig (1992). Han är akademiker i grunden och har hankat sig fram genom livet via en mängd ströjobb. Han betraktar sig som loser:
Losers, liksom autodidakter, har alltid mer omfattande kunskaper än vinnarna. Vill man vinna måste man kunna en enda sak och inte slösa tid på att lära sig allt, att njuta av lärdom är bara losers förunnat. Ju mer man vet desto mer har man misslyckats med.
Colonna berättar om hur han blir anlitad för att agera redaktör på en tidning vid namn I morgon för att sätta ihop ett antal provnummer för att visa hur tidningen skulle ha kunnat se ut om den faktiskt hade getts ut. Den tänkte utgivaren är en Vimercate som allmänt kallas kommendören och som tänkt använda tidningen för att få möjlighet att beblanda sig med det fina folket i samhällets topp. Tolv nollupplagor motsvarande ett tidsspann på ett år skulle det bli, och i och med att de sätts ihop i efterhand kan man se till att kommentarer och analyser till nyheterna kan anpassas efter vad som faktiskt hände sedan. En av sammansvärjningshistorierna som det spånas kring visar sig kunna vara farlig för de inblandade…
Eco tar i ordentligt med stora portioner italiensk 1900-talshistoria när olika sammansvärjningar och politiska händelser knyts ihop, och till och med jag förstår att kommendören är en illa maskerad Berlusconi. Berättelsens trådar drar åt alla möjliga håll och sidospår dyker upp och försvinner och allt hålls ihop av god berättarlusta, men plötsligt tar det hela bara slut och man frågar sig vad som egentligen var poängen med det hela. Är det hela en brännande inaktuell samhällssatir? Har Umberto Eco själv tystats ned? Har han ledsnat på att författa? Vill han med själva boken demonstrera hur lätt det är att med facit i hand skriva samhällskritiska analyser om händelser som uppdagats för drygt 20 år sedan? För mig kändes det lite tråkigt att boken avrundas precis då det börjar hetta till. Ungefär som ett pilotavsnitt till en TV-serie som ingen kanal nappat på.