Idag för femtiofyra år sedan skedde den första bemannade rymdfärden då Jurij Gagagarin for ett varv runt jorden i farkosten Vostok. Det är anledningen till att FN har lagt in den 12 april i kalendern som rymdfartens dag. Därför passar det bra med en film som handlar om just den här dagen år 1961.
En timme och fyrtioåtta minuter varade Gagarins rymdfärd, och precis lika länge varar Pavel Parkhomenkos film Gagarin – först i rymden. I filmen får man följa Gagarin under dagen för rymdfärden, och genom tillbakablickar även hans lantliga uppväxt och hans kosmonautträning. Man får också i sig lite valda delar från det politiska spelet bakom rymdfärden, såsom diskussionerna mellan Koroljov (chef för rymdprogrammet) och Kamanin (chef för kosmonautgruppen) kring vem som egentligen skulle passa bäst som första människan i rymden. Egentligen var German Titov ansedd som den bäste kosmonauten i den lilla specialutbildade gruppen, men han behövdes till den andra rymdresan så det fick bli den glade Gagarin istället.
Filmen är finansierad av ryska staten och den handlar om en av de stora ryska hjältarna, så det är ganska klart att själva berättandet blir lite försiktigt och närmast småtråkigt. Man vill ju inte visa upp några svagheter hos folkets hjälte. Med det är en storfilm, så den är välgjord med vackra bilder och fina skådespelarinsatser och trots att den lunkar på i makligt tempo så är det ganska intressant att se de olika episoderna ur historien. Tyvärr får man inga djupare porträtt av personerna i filmen, förutom av Gagarin själv förstås och det känns egentligen brett snarare än djupt och han framställs i så god dager att han nästan inte känns mänsklig. Det blir nästan lite komiskt ibland, som när en av kvinnorna som övervakade kosmonauternas centrifugträning såg beundrande på när Gagarin snurrade runt i drygt 10G och yttrade:
En sådan man. En riktig man.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.