Längtan är en av de starkare känslorna vi har. Längtan bort, längtan hem, längtan till något annat, längtan till någon annan och längtan till frid är bara ett par exempel. Filmen Det andra Heimat av regissören Edgar Reitz är till bristningsgränsen fylld av längtan.
I filmen får man följa den unge drömmaren Jakob Simon, hans familj och valda delar av den tyska byn Schabbach. Eftersom det är 1840-tal så är livet i byn inte något vidare så Jakob läser böcker om främmande länder och drömmer om att emigrera till Sydamerika. Han är inte ensam om den drömmen, utan tusen och åter tusen tyska familjer emigrerar under den här tiden till Brasilien. Vägen bort är dock inte så självklar för Jakob.
Det är lätt att komma in på tekniska detaljer när man ska beskriva Det andra Heimat: filmen är ju ändå bortåt fyra timmar lång och gjord i svart-vitt med ett litet fåtal färgklickar utspridda för effektens skull. Just färgeffekten är tjusig att tita på, men jag tycker att den mest känns lite som en gimmick. I en film som den här, där fotot framhävs så pass, blir jag också lite irriterad på att kamerarörelserna är lite väl ojämna. Det känns nästan som slarv, och det är synd, för bilderna är vackra och stämningsfulla filmen igenom.
Handlingen grep tag i mig, efter en lite långsam start där det kändes som om en del av skådespelarna inte var riktigt bekväma i sina roller. Jag är inte särskilt insatt i hur det tyska samhället fungerade på den här tiden, så det var intressant att försöka förstå varför personerna i filmen gjorde som de gjorde. Vissa by- och stadsmiljöer luktade friluftsmuseum, men inte värre än i många andra filmer som utspelar sig i dåtid. Historien, både berättelsen och tyska historien, tillsammans med bilderna höll mig fängslad filmen igenom. Det är ju en bedrift att jag, trots filmens längd, aldrig längtade ut från föreställningen.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.