Nybyggarna är den tredje boken i Vilhelm Mobergs emigrant-tetralogi, och boken tar vid efter de tidigare delarna Utvandrarna och Invandrarna.
Det börjar komma allt fler nybyggare till markerna i Minnesota, så livet för Karl-Oskar och hans familj blir allt mindre ensamt i och med att de får allt fler nya grannar. Även i övrigt blir tillvaron allt bättre, med goda skördar i bördig jord och ett allt mer organiserat samhälle. Minnesota uppgraderas till delstat, och nu får Karl-Oskar rösta i valet till president i Nordamerikas Förenta Stater. Hans bror Robert dyker upp igen efter att ha gett sig av till Kalifornien för att gräva guld.
Det händer inte alls lika mycket på det familjenära planet i den här boken som i de tidigare delarna i serien, och det gör att jag inte grips med lika mycket i berättelsen som tidigare. Å andra sidan finns Roberts berättelse från Kalifornienvägen med för att sätta färg på anrättningen, men det tycker jag slarvas bort genom ett märkligt berättartekniskt val av den gode Moberg. Historien berättas nämligen, åtminstone delvis, av Roberts sargade öra och det blir egentligen mest krystat och det greppet passar inte heller riktigt in i resten av boken ganska raka text. Även de ibland långa grubblerierna kring hemlängtan blir lite jobbiga i längden eftersom de inte leder någon vart utan mest går runt i cirklar. För övrigt så håller boken samma höga klass som de tidigare böckerna, och jag känner att jag ändå måste avrunda bokserien med att läsa sista delen. Jag vill ju veta om Kristinas astrakanapel någonsin får bära frukt.