En 70-årsfirande filmstudio bör förstås visa 70-åriga filmer i sin jubileumsserie, och varför inte då visa de allra bästa filmerna från året 1954. Alfred Hitchcocks Fönstret åt gården måste höra till den kategorin.
I filmens inledning får vi titta in genom fönstren till ett antal lägenheter kring en innergård i New York, och får se små korta historier spelas upp för oss. Den som har utsikten mot gården är en skjutjärnsfotograf som skadat sig och sitter med ena foten helgipsad och har tråkigt. Det enda nöjet han har på dagarna är att se vad som händer hos grannarna, vilket underlättas av att det råder en värmebölja som gör att fönstren hålls öppna. En natt hör han en kvinna ropa “Nej” följt av ljudet av krossat glas. Han börjar nu mer aktivt spionera för att snoka reda på vad det är som har hänt. Har något ont skett, eller finns det mera naturliga förklaringar och det bara är fantasin som skenar? Det är inte lätt att veta om man är fast i sin lägenhet, så därför är det tur att han får regelbundna besök av sin flickvän och sin sjuksköterska vilka han kan dela sina teorier med. Men är det verkligen vettigt att snoka på sina grannar?
Fönstret åt gården är riktigt spännande kring huvudintrigen. Jag upplever den också som en ganska varm skildring av ensamheten som kan kännas trots att man lever i en storstad, speglad i de olika små historierna runt lägenheterna kring gården. Det är nästan så pass så att när thrillerdelen av filmen skruvas upp fram emot slutet känns den lite påklistrad. Dramat fanns ju där redan innan. Men annars kan man inte klassa filmen som annat än mästerlig.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.