Ibland kan man fundera på vad som utmärker en så kallad mogen film. Det känns i alla fall som att Philippe Claudels Innan frosten uppfyller alla krav på att få kallas mogen. Den handlar ju om medelålders människor i den övre medelklassen som egentligen har det rätt bra.
Paul och Lucie är ett gift par. Paul är en skicklig och framgångsrik hjärnkirurg, medan Lucie är en hemmafru som donar i trädgården, njuter av att bo i ett stort fint hus med öppna ytor, och ordnar trevliga middagar för släkt och bekanta. En dag börjar det dyka upp rosenbuketter adresserade till Paul, både hemma och på kliniken, med okänd avsändare. Det sker ungefär samtidigt som en yngre kvinna, Lou, känner insisterar att Paul gjort en blindtarmsoperation på henne när var liten. Det är upptakten till en ganska långsam kris i äktenskapet i och med att Paul börjar bete sig allt märkligare. En hel del dyker upp som verkar ha sopats under mattan under äktenskapets gång, men eftersom de är så mogna människor hålls det på en allmänt civiliserad nivå.
Det är ett ganska elegant drama på ytan, men den underliggande intrigen är faktiskt ganska smutsig när den väl kommer fram. Skådespelarna gör ett bra jobb, men det saknas en riktig nerv i berättandet. Det som skulle kunna engagera gör det inte, även om det är fint att se på. Filmen är ju spännande medan den pågår, men den lämnar ytterst små avtryck efteråt.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.