Den åldrande gambamusikern och kompositören Marin Marais, fransk hovmusiker under Ludvig XIV, berättar en sorglig historia för sin orkester. Den handlar om hans mentor Sainte-Colombe som när hans hustru dör isolerar sig på sitt lilla gods, där han bygger sig ett litet trähus där han kan fokusera helt på sin musik och sina två små döttrar. Ryktet om hans storhet som musiker når dock till kungens krets, men ingenting kan locka honom tillbaka från avskildheten.
Det som främst utmärker Alain Corneaus film All världens morgnar är att den är på gränsen till att vara mer än lite småtrist. Miljöer och kostymer är genomarbetade, och skådespelarna tar i så det knakar för att lyfta filmen. Dessutom fungerar gambamusiken, som till stora delar är skrivna av huvudpersonerna i filmen, som en väv som knyter samman historien. Men stämningen är nästan genomgående dyster, och tempot mycket lågt, så det var svårt för mig att hålla mig vaken genom hela filmen. Jag märkte att tankarna gled iväg åt andra mer intressanta håll under delar av historien. Jag är övertygad om att det är en mycket behaglig film att sova till, men jag känner att jag inte är rätt person för den. Den är för småtråkig även för mig.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.