Fallet Thomas Quick är ett verkligt bottennapp i svensk rättsväsendehistoria, där en psykiskt sjuk man plötsligt erkänner en stor mängd mord och dessutom döms för åtta av dem utan vare sig vittnen eller tekniska bevis. Det var först flera år senare när TV-journalisten Hannes Råstam hade börja rota i fallet, och ställt samman en TV-dokumentär om det, som det nystades upp att Quick med allra största sannolikhet inte var skyldig till morden. Filmen Quick, av Mikael Håfström, handlar just om rotandet och uppnystandet.
Jag känner mig ofta lite tveksam till spelfilmer som bygger på verkliga och rätt välkända händelser. Dels för att man lätt leds till att tro att det är dokumentärt, och dels för att man ju redan vet hur det kommer att sluta. Då är det viktigt att det filmiska fungerar bra, och det gör det i Quick. Den har ett anslag som ligger rätt nära den amerikanska thrillertraditionen även om situationen är ställd på huvudet. Filmens hjälte ska ju bevisa att den dömde mannen inte är skyldig. Det är bra skådisar i de bärande rollerna och filmen håller spänningen uppe mest hela tiden. Kluvenheten mellan dokumentärt och spelfilm känner jag mest i och med att dialogen är så välskriven och fylld av detaljer som den är. Samtidigt är också den sanna historien fylld av så mycket idioti i brottsutredningarna och rättspsyksundersökningarna att själva historien borde vara orimlig. Även där ställs alltså situationen på huvudet då det fiktiva är rimligare än verkligheten. Thrilleranslaget betyder att några filmiska klyschor dyker upp för att man så att säga ska känna igen sig, men i övrigt är det en bra och sevärd film. En utmärkt start på Kiruna filmstudios höstsäsong.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.