Som trettonåring såldes den thrakiske pojken Spartacus av sin mor till en slavhandlare. Han växte därefter upp i fångenskap och fick slita vid romerska gruvor i Libyen. Efter ett vredesutbrott upptäcks han av en gladiatorpromotor och köps därmed av honom som en investering. Han ska tränas upp och sedan skickas till Rom för en en fin förtjänst. Det ena leder till det andra, och ett kort utbrott av ilska från Spartacus leder efter hand till att han går i täten för ett slavuppror som samlar tiotusentals huvuden och som får själva Rom att darra.
Stanley Kubricks Spartacus är en mycket känd film, men trots det har jag inte tidigare sett den förutom den så berömda “I am Spartacus”-scenen. Den visades mycket kort efter att filmens huvudskådespelare Kirk Douglas gått bort vid 104 års ålder, vilket känns lite konstigt eftersom vi i Kiruna filmstudios styrelse spikade vårens program för två månaders sedan. Nåväl, det är en gammal mastodontfilm med allt vad det innebär. Stora maffiga scener, rediga doser romantik och hjältemod, storskaliga politiska ränker i Roms toppskick, och mycket påkostad produktion i största allmänhet. Den är förstås välgjord och bra, men det märks att den har några år på nacken till exempel i musikläggningen, som dominerar i många scener. Framför allt känns mastodontigheten av i filmens längd, och längden gör att denna text blir rätt kort. Jag måste ju få tid att sova också.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.