Filmen 120 slag i minuten, regisserad av Robin Campillo, utspelar sig i Paris runt 1990 då house-musiken på nattklubbarna stadigt hade en puls på 120 slag i minuten. Vid den tiden hade AIDS-epidemin pågått i omkring tio redan, och de sjuka började bli allt mer och mer frustrerade av overksamheten från politikerna att börja med att informera och hindra vidare smitta samt från läkemedelsföretagen att satsa på att utveckla mediciner. Ett nätverk som kallade sig ACT UP samlade upp blandade aktivister i sammanhanget och började aktivt skapa uppmärksamhet genom att storma kontor och möten och kasta låtsasblod omkring sig. Det är dessa aktivister som filmen handlar om, och i synnerhet den kanske argaste av dem, en ung homosexuell man vid namn Sean vars kroppsliga förfall man får följa med i.
Filmen är genomgående välgjord och känns, trots att den utspelar sig för närmare trettio år sedan, riktigt aktuell i och med att AIDS-epidemin fortfarande pågår och att det i många länder verkar finnas en stor tröghet i agerandet. Tyvärr känns filmen väldigt lång, i och med att de flesta scenerna i mitt tycke är onödigt utdragna. En stor del av filmen utspelar sig dessutom i en aula där ACT UP håller sina möten där alla starka, men olika, åsikter diskuteras fram och tillbaka. Det känns instängt och som att de inte kommer någon vart, vilket ju är vad som var tänkt att speglas i filmen men som också bidrar till den utdragna känslan. Jag skulle gärna vilja tycka bättre om filmen än vad jag gör, i och med dess väl genomförda relevans, men den biter inte riktigt på mig.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.