Ett skepp lastat med kol glider in i hamnen i Helsingfors med en fripassagerare ombord som flytt från krigets Aleppo och som nu beger sig till en polisstation för att söka politisk asyl i Finland. En äldre medelålders man lämnar sin krökande fru, säljer sitt lager av herrskjortor, spelar poker för pengarna och vinner tillräckligt mycket för att köpa sig en sunkig restaurang. De båda historierna möts efterhand och ur det uppstår en längre serie av märkliga och ofta dråpliga situationer som liksom bara sker i förbifarten. Ljus i natten av Aki Kaurismäki har dessutom en fin halvesekelgammal estetik och mycket finsk blues i botten. Dessutom har den en av de bästa filmreplikerna jag har hört på mycket länge.
You may be wiser, but I am older.
Jag kommer nog själv att börja använda den repliken för att med pondus avgöra diskussioner i framtiden.
Filmen i sig är en trevlig bekantskap. Den känns förstås oerhört finsk i sin kuvade skruvade humor, men också genom sitt stora allvar och talande tystnader. Den innehåller självklart också kraftfullt nedtonade känsloyttringar, men det finns även plats för ganska vass samhälls- och samtidskritik, och så naturligtvis regissörens egna karakteristiska personliga berättarstil. Därmed överraskar filmen inte på något sätt, utan man får vad man väntar sig, vilket i det här fallet är ganska bra.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.