I slutet av maj 1940 hade de tyska styrkornas framfart i Frankrike skurit av och ringat in ett par hundra tusen allierade i den franska staden Dunkerque. Enda utvägen, bortsett från kapitulation, var en evakuering i stor skala. Den är det som filmen Dunkirk av Christopher Nolan handlar om.
Filmens dramaturgi ligger närmare en katastroffilm än en typisk krigsfilm. I stort sett handlar filmen om överlevnad, med små doser hjältemod men inte så mycket analys. Tre aspekter av evakueringen visas upp, och det med tre olika tidsskalor: En vecka för soldaterna på stranden, ett dygn på en engelsk nöjesbåt på väg att hjälpa till, och en timme i en Spitfire som skyddar evakuering från tyska luftanfall. Det är just de tre olika tidsskalorna som sticker ut i filmen, eftersom de gör att handlingen hoppar fram och tillbaka i tiden på ett ibland förvirrande sätt. Annars är det inga konstigheter alls i filmen, utan den är rak, välgjord och sevärd. Det är ett, antar jag, rätt korrekt historiskt porträtt utan särskilt mycket dialog, med hög puls och spänning mest hela tiden men egentligen inte så mycket dramatik.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.