Vad jag vet finns det bara en film som Kiruna Filmstudio misslyckats med att visa två gånger av olika tekniska anledningar, och det är den finska Kverulanten av Dome karukoski. En följd av detta är att jag fick se del fyra i filmserien (Kverulanten blir kär) innan den här första delen. Det visade sig inte göra så mycket eftersom filmerna faktiskt inte har särskilt mycket med varandra att göra annat än att huvudpersonen är densamme.
En grinig gubbe i finsk glesbygd lever ensam i sitt egenbyggda hem sedan hans fru lagts in på långvården med åldersdemens. Han är i färd med att vända jorden på potatislandet när han faller illa och måste rehabiliteras. Omständigheterna gör att han får lov att ta sig in till Helsingfors för detta, och där får han bo hos sin sons familj. Sonen själv stannar vid gården för att ordna upp den, så det blir sonhustrun som får äran att ta hand om gubben. Det blir förstås kulturkrockar när en äkta bakåtsträvare av det finska snittet tvingas samexistera med en modern urban kvinna med fastighetssäljarjobb.
Kverulanten är en lagom underhållande film, men den lockar inte till gapskratt. Man måste vara lite bevandrad i hur finnar ser på sig själva för att uppskatta ganska mycket av problematiken som uppstår i kulturkrockarna. Den är i alla fall gjord med stort hjärta och har en del oväntade slutresultat efter i och för sig ganska väntade förvecklingar. Och i och med att jag liksom sett in i framtiden i filmens universum vet jag att i slutänden ingenting kommer att ha ändrats i grunden när filmen slutar.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.