En film som min far pratade varmt om var Främlingar på tåg av Alfred Hitchcock. Jag har faktiskt aldrig haft nöjet att se den filmen, men nu har jag i alla fall läst boken som filmens idé bygger på: Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith. Det är lätt att förstå att man vill göra film av historien, för det är en riktigt kittlande handling.
En lovande arkitekt vid namn Guy Haines är på väg med tåget till Metcalf, Texas, för att göra upp med sin otrogna fru, och förhoppningsvis få till en skilsmässa. På tåget träffar han Charles Anthony Bruno, en omogen playboytyp som han motvilligt inleder ett samtal med. Samtalet går in på skälet till Guys resa, och Bruno kommer då på att det kanske skulle vara passande att utbyta mord med varandra i och med att han hyser starkt agg till sin far. Det skulle ju vara de perfekta morden då ingen av dem har något motiv, och ingen av dem känner varandra. Guy tar förstås inte det hela på allvar, men han har inte förstått att Bruno är en fullblodspsykopat. Det inser han först då hans fru mördas.
Det är en spännande historia, och dessutom välskriven då man får krypa in under skinnet på personerna i boken. Det gör att det kan kännas lite förvirrande ibland när perspektivet ändras, men det får man allt tåla när resten är så pass exakt. Det blir ju ett riktigt obehagligt psykologiskt drama med olika former av skuldkänslor, bortträngning och vanligt hederligt förakt. Främlingar på ett tåg är en bra bok när man vill känna sig lite illa till mods, och vem vill inte det ibland?
