Det är ganska tacksamt att göra film om konstnären och spiritisten Hilma af Klints liv. Hon var närmast bortglömd i ett halvsekel efter sin död innan hennes konst fick ett stort internationellt genombrott. Hon är närmast ett typexempel på att vara före sin tid.
Det är Lasse Hallström som ligger bakom filmen Hilma, och han har anlitat dotter och fru för att gestalta huvudpersonen i olika stadier av livet. Och det livet är ju väldigt spännande i och med att hon bryter mot så många konventioner och går fullkomligt in i den abstrakta konsten på ett närmast besatt sätt. Hennes kontakter med andevärlden verkar också vara på allvar, och tas på allvar i filmen.
Så Hilma är alltså en film med spännande och intressant innehåll, men filmen i sig är rätt ointressant. Om jag var ute efter att skämta skulle jag kalla den en smula andefattig. Det känslomässiga i filmen känns ganska torrt, trots att det inte borde göra det. Det kan ha att göra med att all dialog i filmen sker på engelska, men det kan också ha att göra med att filmen känns så konventionell. Det finns liksom ingenting som sticker ut, eller som får tittaren att haja till. Filmen är snygg att se på, och välgjord rent tekniskt, men den saknar en själ. Det finns så gott som ingenting minnesvärt i den, vilket förstås kan betyda att Hilma om 50 år plötsligt återupptäcks och får stort internationellt genomslag. Jag tvivlar dock på det.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.