Det är kanske inte att rekommendera att hoppa in i en filmserie först vid den fjärde filmen, men olika omständigheter och felleverans gjorde att jag fick se Kverulanten blir kär i stället för den planerade Kverulanten, som inleder serien. Det är Mika Kaurismäki som står för regin, och visst känns den som väntat synnerligen finsk.
I filmens början försöker Kverulantens båda söner att sätta honom i ett serviceboende, men det vill han inte alls veta av. Han klarar sig bra på egen hand i sitt hus i skogskanten med en granne som han kan gnälla på. Han behöver inte ha någon förändring i sitt liv. Men en dag känner han en oväntat spännande lukt i den lokala butiken, vilken kommer från den okända kvinnan Saimi. Kverulanten förlorar lite av sin vresighet och han börjar tillbringa tid tillsammans med henne. Känslor som legat i dvala länge hittar fram på nytt. Sönerna är förstås skeptiska till den nya kvinnan, så de börjar snoka i hennes bakgrund för att se till att hon inte är ute efter att lura till sig deras arv.
Det blir enkla förvecklingar, små äventyr och en tämligen malplacerad, närmast pinsam, gästroll av löparhjälten och fyrfaldige olympiske mästaren Lasse Virén. Filmen är trots den förutsägbara handlingen ganska underhållande, och inte minst rörande, att se, och de bärande rollerna är utmärkt spelade. Det rör sig om en film att se på och må bra en stund, men att sedan ganska snabbt glömma bort.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.