Jangada bör vara en av de minst visade filmerna jag sett på stor duk. Dokumentärfilmen från 1958 av Torgny Anderberg är en uppföljare till hans dåtida ganska stora succé Anaconda, men den blev aldrig särskilt populär eller spridd. Den ursprungliga undertiteln var En brasiliansk rapsodi, men den har senare ändrats till Vildarna vid dödens flod i vad jag antar ett försök att locka fler tittare. Den ursprungliga undertiteln passar betydligt bättre i och med att filmen känns just rapsodisk, som en serie av kortfilmer staplade på varandra med sinsemellan mycket olika anslag, teman och ton.
Expeditionen inleds i Belém vid Amazonflodens mynning där vi lär känna expeditionens deltagare som sakta rör sig uppströms en bit. Senare besöker de Manaus med sitt märkliga operahus, där vi får lära oss hur det kom till mitt under gummiruschen. Stammen carajá besöks och vi får se lite av deras vardagsliv och festligheter. Längre in i djungeln besöker de vid Rio das Mortes xavantestammen som verkar ha haft ett dåligt rykte. Ett kortare besök i Rio de Janeiro belyser landets starka kontraster och sedan går resan norrut längs kusten till Portaleza, en fiskeby där fortfarande primitiva havsflottar, jangada (filmens titel), användes vid tiden för filmandet. En sorglig historia om hur den lilla fiskebyn mister en av sina unga fiskare till havs avrundar filmen.
Filmen är riktigt charmig, och fungerar bra som ett tidsdokument. Den har många vackra bilder och man får också lära sig mycket. Tyvärr innehåller den också osedvanligt mycket flams och fånerier runt själva expeditionen och maskotdjuren den tog med sig. Det är inte så roligt att titta på en apa som stjäl rakborstar och apar sig… Slutresultatet blir lite som att se bilder från någons längre semesterresa snarare än att se en sammanhållen dokumentärfilm.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.
