I en lysande tidig scen i Coralie Fargeats The Substance får vi se en stjärna tillägnad filmstjärnan Elisabeth Sparkle installeras på Hollywood Walk of Fame. Medan tiden går faller den i glömska, slits ner och täcks alltmer av skräp, vilket kan antas efterlikna Sparkles filmkarriär. När själva handlingen i filmen inleds förknippas hon mest med sin nya karriär som frontfigur för träningsprogram på TV. En dag sparkas hon från programmet för att hon helt enkelt blivit för gammal för att passa de förväntade TV-tittarna. Hon får kort därpå nys om en hemlig medicinsk behandling som kan “föra fram det bästa hos sig själv”, vilket sker rätt bokstavligt, vilket hon nappar på. Den leder till att en yngre version av henne (som kallar sig Sue) bokstavligen kryper ut ur hennes kropp. Sue söker, och får, jobbet som Elisabeths efterträdare på tränings-TV, och blir fort väldigt framgångsrik. Det finns bara en liten hake med behandlingen, och det är att man måste byta tillbaka till originalkroppen efter en vecka. Vad skulle kunna hända om man bryter mot sådana instruktioner?
Jag hade vissa förväntningar på The Substance; att den skulle göra upp med skönhets- och ungdomsfixeringen i medievärlden med satirisk finess. Jag hade fel. I filmen fläskas det på med allt, alla möjliga och omöjliga kroppsvätskor sprutar omkring, gjort med ett närmast pornografiskt bildspråk och granna trevliga färger. Dessutom blir det bara mer och mer och mer ju längre filmen håller på. Det blev så överdrivet till slut att effekten på mig faktiskt slog över: Jag blev till slut närmast charmad av det hela, och det var verkligen inte lätt att gissa vart filmen skulle ta vägen.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.