Filmen Dunderklumpen är jämngammal med mig, så den har alltså också ett jubileum i år. Min egentliga enda relation till den är att jag hade ett pussel med motiv från filmen när jag var liten, men jag hade aldrig sett den förrän nu. Det var med andra ord rätt spännande för mig att få se Per Åhlins film, inte minst för att jag faktiskt inte hade någon som helst aning om vad den handlar om, eller att animeringarna var blandade med live-action. Bara att den bygger på en sagobok av Beppe Wolgers.
Det är midsommarkväll i Jämtland. En pappa och en mamma sitter på verandan och dricker kaffe medan dottern sover i sitt rum. Mitt i idyllen kommer den mystiske Dunderklumpen över vattnet till huset. Han smyger in till dotterns rum och väcker hennes dockor till liv för att kidnappa dem. Han känner sig nämligen så ensam och vill ha vänner. Storebror upptäcker vad som är på gång och jagar efter dem, tillsammans med sin get och sin något klumpige pappa. Det blir en både mystisk och spännande midsommarnatt för alla inblandade.
Det är inte så mycket handling i filmen, men desto mer stämning. Filmen känns ganska mycket som ett barn av sin tid med budskapet att pengar gör människor fula, och att naturen och friheten är så mycket mera värda. Tempot är också mycket lägre än vad man har blivit van med i modernare barnfilmer, och det är faktiskt riktigt skönt, men det gör att det inte hinner hända så mycket. Man får helt enkelt njuta av trevliga animationer och glad musik istället för att känna spänning. Nu kommer bara frågan om jag själv, som jämngammal, är lika otidsenlig.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.
