Det skrivna ordet har otvivelaktigen haft stort inflytande över den västerländska civilisationens utveckling. Dels har det använts i praktiska sammanhang såsom bokföring, kontrakt och lagtexter, men framför allt har det sett till att någons idéer kan leva vidare i årtusenden efter att upphovsmännen gått bort. Det är förstås det sistnämnda som Irene Vallejo fascineras av i sådan mån att hon skrivit boken Papyrus, med undertiteln Om bokens födelse i den antika världen.
Mycket i boken kretsar kring biblioteket i Alexandria, vilket var ett mycket ambitiöst projekt på sin tid. Kung Ptolemaios II i Egypten hade fått infallet att samla all världens texter under ett (sitt) tak, att så att säga få monopol över det skrivna ordet och därmed all världens kunskap. Detta i en nyskapad huvudstad som till att börja med mest var ett sankt område i Nilens delta. Detta är i sig spännande, men Vallejo har större ambitioner i sin bok än att systematiskt beskriva fakta om litteraturens framväxt i den klassiska världen. Hon beskriver hur böcker formade både den antika världen och vår nutida tillvaro. Hon går igenom den fysiska närvaron av “bok”, och hon försöker fånga växelverkan mellan vad som finns mellan bokens pärmar och vad som händer inuti läsaren av orden. Det är alltså inte bara bokens historia, utan själva läsandets historia som avhandlas. Det är ambitiöst, men det är i stort sett inte pretentiöst.
Vallejo besitter uppenbarligen stora kunskaper om antikens texter. I Papyrus förmedlas de via anekdoter om personer, texter och händelser, vilka blandas upp med personliga reflektioner och inslag från hennes egen historia samt associationer till diverse nutida fenomen. Det blir lite rörigt, det blir lite ordrikt, men berättarglädjen är så stor att man ändå rycks med som läsare. Jag har dock insett att jag har problem med tidsangivelser av typen “första århundradet före Kristus”. Är det månne sista århundradet före Kristus som avses då? Och vad menas egentligen med “första halvan av första århundradet före Kristus”? Min temporära temporala förvirring till trots känner jag mig numera mer bildad än innan jag läste Papyrus, och dessutom underhållen.