I en värld inte alltför olik vår egen är den fullständiga tvåsamheten norm. De som av olika anledningar inte uppfyller den samlas ihop och skickas till ett hotell där gästerna har 45 dagar på sig att finna sin själsfrände. Om det inte sker så förvandlas de till djur, efter eget val. David har i början av Yorgos Lanthimos film The Lobster övergivits av sin fru, som träffat en annan. Han skickas alltså till ett rätt dystert strandhotell för att finna en ny partner, och han har valt att vid ett misslyckande få bli en hummer tack vare deras långa livslängd, och att de är sexuellt aktiva livet igenom. Eftersom tvåsamheten är en sådan absurd norm som totalt genomsyrar hela samhället i alla led finns det också en motståndsrörelse av singlar som lever mycket löst organiserade, av naturliga skäl, i skogen. Dessa får hotellets gäster jaga med bedövningspilar, och för varje bytessingel de plockar med sig får de en extra dag på sig att finna själsfränden.
The Lobster är en märklig film. Trots den skruvade premissen utspelar den sig i ganska välbekanta miljöer med ett slitet engelskt hotell med en gråmulen skogsstrand. Det känns som om alla människor i den här världen är oroliga och nervösa, och deras repliker sägs som om de hela tiden förväntas bli betygsatta. Det går förmodligen att läsa in en massa saker om den vanliga världens tvåsamhetsnorm och sådant, men jag ser filmen mer som ett försök att visa på hur sjukt ett samhälle blir med dogmatiska, totalitära, system, oavsett vad de rör sig om. I det här fallet råkar det vara tvåsamhet/ensamhet, men det hade kunnat vara vad som helst annat.
Det här var tredje gången jag såg The Lobster, och jag gillar den skarpt varje gång. Jag har dock märkt att den inte alls går hem hos alla, men det stör inte mig så mycket. Det gör bara att det kan vara svårt att rekommendera filmen till vem som helst.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.