Det känns lite märkligt att åter igen, så kort efter Gris, spela ett spel med inspiration från den populärpsykologiska Kübler-Ross-modellen för sorgehanteringens faser. Den här gången är den uppdelad i åtta delar (okunnighet, förnekelse, ilska, förhandling, skuld, depression, hopp, acceptans) och ska man vara ärlig är det bara i namnen på de olika banorna som sorgearbetet frodas. Det minimalistiska spelet Duet bygger snarare på stresshantering.
Spelidén är mycket enkel. Man har två bollar, en blå och en röd, som sitter på var sin ände av en cirkeldiameter. Genom att vrida på cirkeln ska man undvika de olika hinder som dyker upp i ens väg. Slår någon boll i något hinder så kladdar den ner hindret och man får lov att börja om banan på nytt.
Trots spelets grafiska enkelhet ser det riktigt bra ut, även om den pulserande bakgrunden kan vara lite väl påfrestande emellanåt. Spelet har också ett soundtrack som matchar stämningen perfekt. Det är dock inget avkopplande spel, utan det krävs koncentration och alerta reaktioner för att klara de svårare banorna, för det blir ganska snabbt riktigt knepigt att snurra sig ut ur svårigheterna. Inte minst om man är lika okoordinerad som jag är. Det är länge sedan jag blivit så frustrerad av ett spel som jag blir av Duet, men det är också länge sedan jag känt mig så nöjd när jag klarat av vissa banor. Det är också få spel jag så tydligt blivit bättre på att spela efter lite övning. Det är ett bra spel plocka att fram och köra någon bana i lite då och då, men absolut inte för att slappna av.