I Leningrad drar det ihop sig till vinter – den första efter kriget. Ija, som kallas för Långskånken, arbetar på ett sjukhus där skadade efter kriget lappas ihop och vårdas. Hon lider av återkommande anfall där kroppen liksom stängs av, vilket kommer från en hjärnskada hon ådragit sig vid fronten, och hon är även tämligen blyg och försagd. Hon bor i ett rum i en delad lägenhet, där hon också tar hand om den lilla pojken Pasjka. Det är en miljö där sorgliga händelser hör till vardagen. Hennes drivande väninna Misja kommer tillbaka från fronten, flyttar in i det lilla rummet och tar också hon arbete på sjukhuset. Tillsammans kämpar de på för att klara sig i en svältande och sargad traumatiserad stad som försöker hämta sig efter det stora kriget och den långa belägringen.
Jag antar att man inte kan ta en film på allvar om den heter Långskånken så den svenska titeln på Kantemir Balakovs film fick bli det något märkligt hybridaktiga Beanpole – den väldiga kvinnan. Det är en komplex historia med många bottnar som inramas av mycket vackert foto och genomtänkt scenografi. Det är oväntat färgrikt, med framför allt djupa gröna toner, vilket bryter av mot hur efterkrigsmisär brukar se ut på film. Vissa scener kan upplevas som väl långsamma när det går lång tid mellan replikerna i en dialog, men det gör att man sakta sjunker ner i ungefär samma stämning som människorna i filmen. Filmen lider lite av sin längd i förhållande till sin variation så den drar åt det tunga hållet, men om man har tålamodet som krävs så är det en mycket bra film.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.