Filmen Nelly & Nadine börjar något märkligt med en kort snutt från en gammal journalfilm, där en samling frigivna koncentrationslägerfångar anländer till Malmö i april 1945. Ett par av kvinnorna identifieras och korta utdrag ur deras historia berättas, men en av dem, Nadine Hwang, sägs vara en gåta. För att förstå inledningen bör man veta att Nelly & Nadine är den tredje långfilmslånga dokumentärfilmen som Magnus Gertten har satt ihop som bygger på den lilla journalfilmen. I de två tidigare filmerna identifierades allt fler av kvinnorna, men ödet för denna Nadine hade varit okänt. En fransk bondkvinna, Sylvie Bianchi, kände dock igen henne när hon råkade se en visning av den andra filmen. Nadine var livskärleken till Sylvies mormor, operasångerskan Nelly Mousset-Vos.
Huvuddelen av Nelly & Nadine följer upp kärlekshistorien mellan de båda kvinnorna. Hur de träffades en julafton när de båda var fångar i Ravensbrücks koncentrationsläger, hur de fördes isär, och sedan fann varandra igen och levde tillsammans i Venezuela. Informationen kommer från gamla lådor av Nellys kvarlåtenskap som fått stå oöppnade på Sylvies vind, och den består av filmer, fotografier, och detaljerade dagboksanteckningar.
Filmen har alltså ett fantastiskt material att utgå ifrån, men filmen i sig är faktiskt lite småtråkig. Den var lite otydlig och ofokuserad. Den kanske hade känts naturligare om materialet hade presenterats rakare, och bortsett från lasten från de tidigare filmerna utan helt få stå för sig själv. Jag hade också gärna haft den lite mera undervisande i tonen, för bildningens skull så att säga (eller snarare fylla i luckor i allmänbildningen). Men trots allt är det dock en riktigt varm och fascinerande inblick i två spännande liv bland nazistiska dödsläger och allmän homofobi.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.